Valchock i Colombia

Vänsterkandidaten Gustavo Petro fick flest röster i första valomgången, men oroväckande är att den högerreaktionäre Trumptypen Rodolfo Hernández, en 77-årig multimiljonär, blev tvåa. Nu ställs de båda mot varandra i den avgörande omgången (Foto: The Left / Flickr CC).

av International Socialist Alternative i Colombia // Artikel i Offensiv

Vänsterkandidaten Gustavo Petro vann presidentvalets första omgång i Colombia. Valet blev ett stort bakslag för den traditionella högern.

Resultatet återspeglar en omfattande politisk polarisering, ett avståndstagande från etablissemanget och massornas längtan efter en verklig förändring. Valutgången har utdelat ett hårt slag mot den ”uribismo”, den högerextrema nyliberala politiken (uppkallad efter den förre presidenten Alvaro Uribe) som har dominerat i Colombia och USA-imperialismen har sett som en av sina trognaste allierade under de senaste 20 åren.
Som väntat vann vänsterkandidaten Gustavo Petro från koalitionen El Pacto Histórico (Historiska pakten) presidentvalets första omgång. Petro fick hela 40 procent av rösterna och för första gången någonsin kan en vänsterkandidat bli landets president. Men att Petro, som tidigare var med i gerillarörelsen M-19, även vinner den andra omgången är långt ifrån säkert. Många hinder ligger i vägen.
Den andra kandidaten som gick vidare till den andra omgången var högerpopulisten Rodolfo Hernández , en 77-årig multimiljonär, som fick 27 procent av rösterna.
Hernández fick betydligt fler röster än den traditionella högerns kandidat Federico ”Fico” Gutierre som innan valet såg ut att gå vidare till den andra avgörande valomgången. Även om Gutierrez försökte distansera sig från ”uribismo” såg de flesta människor igenom hans ytliga försök att byta varumärke och valresultatet innebär att varken Uribe själv eller hans efterföljare för första gången sedan 2002 kommer att vara kandidater i valets andra omgång.

Presidentvalets första omgång blev även till ett kännbart nederlag för den borgerliga ”mitten”. Sergio Fajardo, som kom på tredjeplats i presidentvalet 2018, blev nu fyra med cirka 3,8 miljoner färre röster än för fyra år sedan. Precis som de senaste valen i Frankrike och Chile följer Colombia de internationella trenderna mot extrem polarisering, med minskat stöd för de traditionella kapitalistiska partierna och politikerna, där kandidater som uppfattas som ”anti-etablissemanget” vinner stöd.
Valutgången är en reaktion på den högerpolitik som har förts och som inneburit att klyftorna skenat. 40 procent av befolkningen lever nu i fattigdom. Inflationen har ökat till 9,2 procent och livsmedelspriserna med svindlande 26 procent jämfört med samma tid förra året. Dessutom har det politiska våldet intensifierats: bara i år har 78 aktivister mördats, vilket innebär att antalet mördade aktivister nu överstiger 1 300 sedan undertecknandet av fredsavtalet med Farc-gerillan 2016.
Dessa oändliga fasor lade grunden till förra årets Paro Nacional (nationell strejk- och kamprörelse). Det var en proteströrelse som startades av fackföreningar efter att regeringen lagt förslag om ytterligare skattegåvor till de rika, men som snabbt utvecklades till en till revolt mot hela systemet av våld, korruption och fattigdom, som involverade i stora delar av arbetarklassen och de fattiga.
I staden Cali, kampens epicentrum, togs hela stadsdelar över genom demokratiska kommittér som organiserade matdistribution, säkerhet, sjukvård och bibliotek.

Massrevolten tvingade regeringen att dra tillbaka den så kallade skattereformen och dess chefsarkitekt, finansminister Alberto Carrasquilla, avgick. Kampen skulle dock ha kunnat uppnått mycket mer om inte CNP (Comite Nacional del Paro, under ledning av fackföreningsbyråkratin) till sist valde underkastelse och förlikning med regeringen, vilket räddade president Iván Duque kvar vid makten.
Men utan massrevolten ifjol skulle inte valet ha blivit till en politisk jordbävning. När masskampen inte vann de segrar som arbetare och unga förväntade sig började många se valet som en väg till verklig social förändring och besegra ”uribismo”. Petro och hans vicepresidentkandidat, miljöaktivisten Francia Márquez, bars fram av viljan att göra upp med den gamla regimen och deras valkampanj fick aktivt stöd av hundratusentals människor.
Men kan Petro leverera de omfattande förbättringar som har utlovats – allmän sjukvård, beskattning av de rika för att betala välfärdssatsningar och en grön omställning – utan att bryta med kapitalismen, vilket han inte har sagt sig vara beredd att göra? Svaret är nej. Enligt Petro behöver ”Colombia inte socialism”, utan snarare en ”demokratisk kapitalism”.
Trots Petros utfästelser om att han inte är beredd att utmana kapitalismen är den härskande klassen livrädd för de sociala krafter som står bakom honom. Och enligt Bloomberg är USA:s och andra länders kapitalister allvarligt oroade över att den ekonomiska modell som man länge har dragit nytta av – en kombination av låga skatter och fria marknader – kommer att äventyras med Petro som president.

Kan Petro leverera de förbättringar som har utlovats utan att bryta med kapitalismen? Svaret är nej.

Det är också oron för de massor som står bakom Petro som ligger bakom den enorma hets- och förtalskampanj som Colombias kapitalistiska etablissemang och media har bedrivit mot Petro. Kampanjen har varit fylld av höger- och antikommunistisk propaganda och varit späckat av sexistisk och rasistisk retorik riktad mot Marquez.
I denna hets- och förtalskampanj har man också tagit hjälp av högt uppsatta militärer som varnar för vad som kan hända om Petro blir president. Som vanligt hänvisas det ständigt till ”socialismens” misslyckande i grannlandet Venezuela.
Tyvärr har Petro gett efter för en stor del av dessa påtryckningar, och i april gick han så långt att han undertecknade ett offentligt uttalande där han lovade att inga expropriationer skulle äga rum om han blev president. Petro har även gett flera andra löften om ”måttfullhet” för att lugna imperialismens och de colombianska kapitalisternas rädsla samt sträcka ut handen till högerpolitiker.

Valets verkliga chock var dock framgången för Rodolfo Hernández, som många kallar ”den colombianske Trump”. I Hernandez högerpopulistiska politik blandas nedskärningar och löften om att bygga billiga bostäder för vanligt folk med ”krafttag mot korruptionen”. Hans självfinansierade kampanj har huvudsakligen bedrivits via sociala medier (särskilt TikTok) och han har hittills vägrat att delta i debatter.
På ett förvridet sätt är Hernández ett uttryck för den ilska som finns mot det politiska etablissemanget. Det är främst traditionella högerväljare som röstade på honom, men han vann också stöd från arbetare och fattiga. Hernández utgör ett reaktionärt hot som måste tas på allvar. Han har uttryckt sin beundran för Adolf Hitler, han underblåser machismen och vill att ”kvinnor ska vara hemma och fostra barnen”, vilket är direkt riktat mot den feministiska rörelsen som nyligen har vunnit viktiga segrar i abortkampen.

En historisk seger för Petro är möjlig, men den enda garantin är att bygga upp en masskampanj som tydligt utmanar systemet och som med ett djärvt program för en genomgripande förändring kan vinna röster från de 45 procent som avstod från att rösta i den första omgången. Lokala och regionala avdelningar av El Pacto Historico bör omedelbart organisera massmöten som samlar fackföreningsmedlemmar, unga aktivister, feminister, sociala ledare och ursprungsbefolkningen för att diskutera en väg framåt.
Fjolårets kamp visar den potential och makt som massorna besitter och det är endast genom kamp som verklig förändring kan vinnas. Petro själv halkade efter de mest medvetna skikten i rörelsen, och istället för att föra fram en fördjupning och förstärkning av den folkliga organisationen försökte han leda in rörelsen i endast parlamentarisk riktning.

ISA uppmanar till en kritisk röst på Petro och Marquez för att uppnå ett avgörande steg i att stärka arbetarklassens och de förtrycktas ställning i kampen mot kapitalism och imperialism, samtidigt som vi vet att deras nuvarande program inte kommer att visa en väg ut ur de många kriser som plågar landet.
För att bekämpa kriserna och den härskande klassens alla försök att sabotera genomförandet av Petros begränsade program kommer det att krävas en öppen konfrontation med kapitalismen, det vill säga att vi beväpnar oss med ett socialistiskt program och bygger upp en verkligt revolutionär kraft i Colombia och i hela Latinamerika.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!