Valresultatet kulmen på hemsk högerdominerad valrörelse

Valet har fortsatt att rita om den politiska kartan till höger som bildandet av det blåbruna blocket innebar. M blev en kopia av SD, som nu är landets näst största parti (Foto: Vilgot Karlsson).

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Med knappast möjliga marginal lyckades det blåbruna blocket med det rasistiska och kvinnofientliga Sverigedemokraterna som sitt största parti få majoritet i riksdagsvalet.
Valresultatet utgör den chockerande kulmen på en valrörelse som varit den mest högerinriktade i modern tid och där de rasistiska utspelen avlöst varandra. Börsen hälsade valresultatet med en uppgång i måndags och särskilt mycket steg vårdbolagens och friskolejättarnas aktiekurser.

Även om inte SD blir med i den nya högerregeringen blir den mer uttalat rasistisk än de tidigare regeringar som högern bildat. De blåbrunas löfte ”att få ordning på Sverige” är en stridsförklaring mot lågavlönade, flyktingar och förorten.
Vad som hotar är en brutal högerpolitik för att försöka övervältra kostnaderna för den kapitalistiska kris som snabbt närmar på arbetarna.
Valet har fortsatt att rita om den politiska kartan – till höger – som bildandet av det blåbruna blocket innebar och som följdes av att Moderaterna blev en kopia av SD, som nu är landets näst största parti.
När M-ledaren Ulf Kristersson inledde partiets valrörelse var det med en lång hyllning till SD-rasismen.
– Inget annat parti har som Sverigedemokraterna varnat för att Sverige inte kan ta emot så många invandrare, sa M-ledaren på partiets valupptakt i början av augusti.
Efter att Moderaterna kopierat SD tog ännu fler M-väljare steget till originalet och röstade på Sverigedemokraterna. I 19 av landets kommuner är SD nu största parti och i nästan alla delar av landet har rasistpartiet ökat sitt väljarstöd.

Att det blåbruna hotet inte kunde slås tillbaka riskerar att ge ytterligare näring till den uppgivenhet och pessimism om kampens möjligheter som finns, vilket facktoppar och arbetsgivarna lär försöka utnyttja för att snabbt sluta nya avtal om inte en rörelse underifrån formeras för att ta igen årets dramatiska reallöneförluster.
Men den upptrappade batongpolitiken, upprustningen av statens hårda kärna – polis och militär, kontroll och övervakning – tillsammans med rasismen och de attacker som väntar när regeringen försöker övervältra den kapitalistiska krisens kostnader på arbetarklassen kommer att föda en motreaktion och en vilja att ”säga ifrån”.
Den högerreaktion som valet utgör skriver början till ett nytt kapitel i landets moderna historia. De stämningar och den politiska förvirring som valresultatet ger uttryck för är dock inte huggna i sten. Den vindkantring i opinionen som valresultatet speglar är lika lite som andra opinionsvindar bestående. Vad som däremot är bestående är den polarisering valet representerar. Eller det som Sydsvenskan den 12 september beskriver som: ”Svagt styre. Delat land”.

Dagens stämningsläge ska ses mot bakgrund av först pandemin och sedan Ukrainakriget som har förlängt en redan ovanligt lång period av stiltje i kampen. Till detta kommer den fackliga ledningens svek och kapitulation samt det växande tomrummet till vänster i politiken.
Bilden är inte ensidig. Det finns stora skillnader mellan riksdagsvalet och de kommunala och regionala valen. Det är också stora skillnader i hur män och kvinnor röstade i riksdagsvalet:
”I TV4:s egen valdagsundersökning är skillnaderna mellan hur män och kvinnor röstade väldigt stor. Om de senare får bestämma kommer Magdalena Andersson vara självskriven som statsminister eftersom S-sidan (de så kallade rödgröna) samlar hela 61,2 procent av rösterna – jämfört med 40,2 procent när männen får säga sitt” (TV4 valdagen den 11 september).
I storstäderna är valutgången den rakt motsatta mot resten av landet och Vänsterpartiet går starkt framåt; i Uppsala gör Vänsterpartiet sitt bästa val någonsin och i Göteborg var V nära att bli näst största parti.
Det ser ut som att högern förlorar makten i landets tre största regioner – i Stockholm efter 16 år av högerstyre, Västra Götaland och Skåne – och i Stockholms stad samt Göteborgs kommun. I Stockholm gick SD inte alls fram och i Malmö gick man tillbaka för första gången på 20 år.
Så förutsättningar finns för att bygga motståndet.

Det kommer inte vara långt till nya regeringskriser.

De tre eller två partier som sannolikt ingår i den högerregering som ska bildas – M, KD och L, även om det är oklart om det sistnämnda partiet får bli med i nästa regering – tillhör alla valets förlorare. Moderaterna gör sitt sämsta val sedan 2002 och i Stockholm sedan 1970-talet, bland annat som en följd av samarbetet med SD. Inte bara M har straffats för samarbetet med SD, utan även Liberalerna som gör sitt sämsta val på över 100 år och ser ut att förlora sina mandat i sju regioner.

Det är på diktat från SD som en ny M-ledd regering kan bildas och styra. SD-rasisterna har sista ordet oavsett om man sitter i regeringen eller inte. Den nya regering som M-ledaren vill bilda blir från första stund en reaktionär krisregering, som bara har sin motsvarighet i de arbetarfientliga regeringar som styrde landet för hundra år sedan, under 1920-talets krisår. Det kommer inte vara långt till nya regeringskriser.
Valet har skärpt den politiska krisen och på sikt öppnat för en rad olika regeringskonstellationer samt att ett eller två av de traditionella högerpartierna faller samman som de korthus de är.
Hotet från de blåbruna fick stödet till Socialdemokraterna att öka i valrörelsens slutskede, men partiets resultat (S ligger nu på 30,5 procent) i riksdagsvalet är det tredje sämsta sedan den allmänna rösträtten infördes för drygt 100 år sedan.
I det gamla styrkefästet Västernorrland fortsatte partiets tillbakagång på grund av vårdnedskärningarna och samstyret med Moderaterna i regionen.

S-uppgången, från en historiskt låg nivå, tycks också ha skett på de båda samarbetspartierna Centerns och Vänsterpartiets bekostnad, enligt SVT:s Valundersökning. Både V och C gick tillbaka jämfört med riksdagsvalet 2018. Att MP inte gick tillbaka har partiet nog en hel del stödröster att tacka för eftersom det gick betydligt sämre i region- och kommunvalen än i riksdagsvalet.
Den socialdemokratiska högerpolitiken de senaste fyra åren, tillsammans med valrörelsens hets mot förorten och S-budskapet om en hårdare batongpolitik, bidrog inte bara till att ytterligare legitimera SD, utan blev ett direkt hinder för att mobilisera mot det blåbruna hotet.
Därför blev årets val inte en upprepning av 2018 då viljan att stoppa SD avgjorde valet till Socialdemokraternas och samarbetspartiernas fördel. Då blev också valdeltagandet det högsta sedan 1985 (drygt 87 procent) mot preliminära 83 procent i årets val.

För nära ett år sedan valdes Magdalena Andersson till ny S-ledare, efter att Stefan Löfven hade kastat in handduken, och efter diverse regeringskriser kunde hon också bilda en ny S-regering i slutet av förra året.
När hon valdes signalerades en delvis ny politisk kurs från Socialdemokraterna; batongpolitiken skulle kombineras med välfärdssatsningar, vinstuttagen skulle begränsas, marknadsskolan avskaffas och de ökade klyftorna skulle bekämpas med bland annat ökad kapitalbeskattning.
Att den nya S-ledaren kände sig tvungen att låta mer vänster vid den tidpunkten berodde på den press som socialdemokratin var under efter att kampen mot marknadshyror lyckades få både regeringen och januariavtalet på fall under 2021.

I sina försök att efterlikna de blåbruna såg Socialdemokraterna till att valrörelsen blev frikopplad från klassamhällets orättvisor (Foto: Socialdemokraterna).

Den framgångsrika kampen mot marknadshyror förde upp de sociala frågorna på dagordningen, och att Vänsterpartiet äntligen satte klackarna i marken gav partiet rekordsiffror i opinionsundersökningarna – 13,3 procent i SVT/Novus väljarundersökning juli 2021 – och tusentals nya medlemmar.
Men V-ledningen byggde inte vidare på det momentum som kampen gett, utan blev om möjligt än mer inställda på att få bli med i en S-regering vilket man tydliggjorde med att inte fortsätta kampen för en ny social bostadspolitik och sitt ja till att Cementa fick fortsätta att bryta kalk i Slite på Gotland i november 2021.
V-ledningens linje försvagade den press från vänster som kampen mot marknadshyra hade satt, vilket S-ledningen utnyttjade för att i än högre grad följa den danska socialdemokratin i spåret högerut.

Istället för den vänstersväng som Magdalena Andersson hade pratat om förra året beslutade en socialdemokratisk regering, med chockdoktrinens hjälp, att ta Sverige in i Nato på inte minst kurdernas bekostnad, efter att ha lagt sig platt för Turkiets diktatoriska regim.
När sedan valrörelsen inleddes sattes tonen av integrationsminister Anders Ygeman som ville importera de rasistiska så kallade ghettolagar som har införts i Danmark. Något som inte ens Sverigedemokraterna har vågat föreslå.
Enligt integrationsministern ska max hälften med ”utomnordisk bakgrund” tillåtas bo i de 61 bostadsområden som av polisen klassificeras som utsatta.
”Det är en politik inte för integration, utan för desintegration (…) Det är vidrigt”, som Petter Larsson kommenterade i Aftonbladet. Det följdes sedan av Magdalena Anderssons uttalande om att ”Vi (Socialdemokraterna) vill inte ha Chinatown i Sverige, vi vill inte ha Somalitown eller Little Italy” som en del i flirten med de rasistiska strömningar som finns.
Trots det var V-ledaren Nooshi Dadgostar inte beredd att dra några röda linjer i valrörelsen, vilket inte heller gjorts i Natofrågan, gentemot S. Men mer än någonsin behövs en vänster som är beredd att utgöra en verklig opposition mot alla former av högerpolitik.
Den låga profilen innebar att årets riksdagsval blev till en besvikelse för Vänsterpartiet som backade från 8 procent 2018 till 6,7 procent.
I sina försök att efterlikna de blåbruna såg Socialdemokraterna till att valrörelsen blev frikopplad från klassamhällets orättvisor. Istället för sociala frågor, välfärden, matprischocken, kapitalismens kris och klimatet var det högerns frågor som dominerade.

”Vi vann debatten”, skriver de blåbrunas megafon Dagens Industri (DI) i en ledare för att sedan erkänna att det inte var mycket till debatt. Sanningen är att S och exempelvis LO-facken inte utmanade de blåbrunas rasism i någon debatt och än mindre på gator och torg.
”Magdalena Andersson brukar säga att hon ser verkligheten som den är. Hon skulle lika gärna kunna säga att hon numera ser högerns förslag och gör dem till sina, det ena efter det andra. I år regerar hon för tredje gången på högerns budget utan att blinka. ’Jag håller med Ulf’, var hennes vanligaste replik i valdebatterna”, skriver DI för att sedan tillägga: ”Men hon går längre än så. Hon har raskt approprierat flaggan, fosterlandskärleken, privatbilismen och vargjakten.”

Utan svar på krisen kommer de blåbruna att allt mer luta sig åt rasism och skuldbeläggning.

Ju längre valrörelsen fortskred, desto värre blev också de blåbrunas hets mot förorten och tävlan om vilket parti som kunde gå längst i sin rasism och krav på ”hårdare tag”.
Det finns också en tävlan mellan de blåbruna partierna om vem som ville bygga de högsta flyktingmurarna, banta biståndet mest och bygga flest kärnkraftsreaktorer.
M, KD och L vill alla försämra sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen för att vidga låglönemarknaden. Och SD har sagt sig vara beredd att samtala med M om sänkt a-kassa.
Högerblocket, särskilt M, KD och SD, vill vidare dra ned på de redan otillräckliga insatserna för att rädda miljö och natur. De vill också banta public service och kulturanslag.
I vilken mån krisen tvingar nästa regering att också söka stöd från S och andra partier återstår att se. Trots att valutgången tillfälligt kan ha stängt dörren till ”breda lösningar över blockgränserna” tenderar dock krisen och de tilltagande motsättningarna i samhället att tvinga makteliten att gömma sig bakom ”samförstånd för nationens bästa”.
”Värsta krisen på 40 år väntar runt hörnet”, skriver Dagens Nyheters ekonomikommentator Carl Johan von Seth den 12 september och fortsätter med att:
”Krisen stavas stagflation: en kombination av hög inflation, stigande arbetslöshet och försämrad konjunktur (…) Under pandemin blev det en vana att lägga extraordinära budgetar med miljarder ut till hushåll och företag. Men med läget som det är nu riskerar stöden att bli en stimulerande injektion som Riksbanken kommer att se sig tvungen att försöka dränera ur ekonomin. Det blir lite som Ebba Grön sjunger i ’Staten och kapitalet’: Regeringen höjer elpriskompensationen, Riksbanken styrräntan.
Lönebildningen kommer också att pressas. Vem blir glad av löneavtal som ger 3 procent när maten blir 20 procent dyrare? För nästa finansminister väntar alltså inte bara sämre tider, utan ett mer konfliktladdat och svårare ekonomiskt landskap.”
Utan svar på krisen och för att om möjligt rädda sig kvar vid makten kommer de blåbruna att allt mer luta sig åt rasism och skuldbeläggning, vilket understryker vikten av att snabbt försöka bygga ett motstånd underifrån och samla de som vill kämpa.
Vill du organisera dig för arbetarpolitik och socialism, mot rasism, sexism, kapitalism och högerpolitik efter valet – kontakta Rättvisepartiet Socialisterna.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!