Varifrån kommer rasismen?

Det behövs gemensam kamp mot rasismen – för jobb, bostad, välfärd och lika rättigheter för alla (Foto: Rhodododendtrites CC BY-SA4.0).

av Mattias Bernhardsson // Artikel i Offensiv

Varifrån kommer rasismen? Svaret kan sökas i historien, från kololonialismen och slavieriet till nationalismen och kapitalismens utveckling. Men svaret måste också sökas i dagens politik, från tvångsutvisngarna och skuldbeläggningen av flyktingar till den allt mer segregerade arbetsmarknaden. En grundläggande analys av rasismen behövs för att ta kampen när rasismen idag ökar och för att avslöja de allt fler ledande politiker som försöker rida på vågen.

Bobby Seale, ledaren för Black Panther Party i USA, förklarade i sin bok Seize the Time att ”rasism och skillnader på etnisk grund tillåter maktstrukturen att suga ut arbetarmassorna i detta land, detta är nyckeln de använder för att behålla sin kontroll. Att splittra folket och behärska dem är målet för deras maktkamp”.
Rasismen är en struktur i samhället som manifesteras på många olika sätt: levnadsstandard, arbete, bostad, utbildning och myndigheters agerande, men också för risken att utsättas för hets och våld från stat och rasister.
Afrofobi, islamofobi, antisemitism, antiziganism och flyktingfientlighet är bara några uttrycksformer som innebär ett dagligt förtryck för de utsatta och som har lett till några av historiens värsta folkmord.

Black Lives Matter och massdemonstrationerna mot det dödliga rasistiska polisvåldet i USA i maj-juni 2020 har satt strålkastarljuset på hur rasismen verkar varje dag.

I USA löper svarta män 2,5 gånger så hög risk som vita att dödas av polisen.
I Frankrike var risken att bli stoppad av polis 20 gånger högre för svarta och nordafrikaner när de handlade mat under covid-19-karantänen enligt Amnesty.
I Sverige har anmälda hatbrott ökat med nästan 30 procent sedan 2013 (Brå, 2019).

Offensiv har rapporterat från Black Lives Matter-demonstrationerna i Sverige och skrivit om hur unga afrosvenskar upplever rasism i sin vardag.
Aysha Mohamedari, en artonårig tjej, berättade hur hon som sexåring mötte rasismen i skolan. När en kille skrek n-ordet till Aysha sa läraren att det var ett okej ord att använda. De andra eleverna anmälde då läraren, medan Aysha koncentrerade sig på att lära sig svenska själv eftersom hon inte fick hjälp från läraren.
När en kille tidigare i år försökte tvinga in Aysha i en bil ringde hon polisen för hjälp, men de grep henne istället.
Aysha berättade också om polisens bemötande under BLM-demonstrationen, att när en vit person gick fram till polisen var de lugna, men när en svart person gick fram var de aggressiva.

Rasprofilering och svartmålning

Christian Diesen, professor i straffrätt, visade med sin rapport Likhet inför lagen 2008 hur invandrare diskrimineras genom hela rättssystemet: de anmäls, upptäcks och misstänks oftare på grund av hudfärg. Rapporten visade exempelvis hur invandrare utreds noggrannare, det vill säga att fler kallas till förhör och att förundersökningen får ta längre tid samt mer resurser än för vita svenskar. Följaktligen häktas invandrare oftare och längre, fälls oftare och döms hårdare.
Även om det inte finns en formell olikabehandling juridiskt finns det fördomar och ”en professionell misstänksamhet” utifrån hudfärg, något som reproduceras ständigt av hela samhällsdebatten. Exempelvis när flyktingar pekas ut som mer brottsbenägna av politiker eller när media fokuserar sin brottsrapportering mer på mångetniska och socialt utsatta arbetarområden än på andra områden. 
Media lyser med sin frånvaro (polisen också) när det kommer till gamla bruksorter med nedlagda industrier och narkotikaproblem som kan vara större än i storstädernas förorter.

Högerpolitikerna pekar ut mångetniska och socialt utsatta arbetarområden som ”no-go-zoner”, media fokuserar mediarapporteringen dit och så reproduceras stereotyper ytterligare.
Detta är inget nytt: I Brottsförebyggande rådets rapport (BRÅ 2008:4) kan vi läsa ”hur stereotyper om kriminalitet bland olika grupper i befolkningen kan påverka polisens arbete på ett sätt som leder till att personer med minoritetsbakgrund diskrimineras”.
Polisen väljer till exempel att prioritera resurser till att genomsöka ungdomar i socialt utsatta arbetarområden, men inte i de rika områdena trots att fakta ger en annan bild av problemen. En rapport från Brå 2018 visade att narkotikaanvändningen i Stockholm bland unga är högre i rikare stadsdelar (20 procent av pojkarna i Danderyd jämfört med 5,3 procent i Skärholmen).
I Stockholm argumenterar den nye regionpolischefen för ”visitationszoner” i de arbetarstadsdelar de anser vara särskilt utsatta, och Moderaterna vill införa ”Stop & Search” i tunnelbanan, med Storbritannien och USA som modell, vilket ska ge polisen större frihet att stoppa och genomsöka resenärer för att ”förhindra brott”. 
Trots att polisen redan vet vilka som styr de kriminella nätverken vill Moderaterna att resurserna ska riktas till att genomsöka vanligt folk på väg hem från jobb och skola. Det är inte slumpmässigt, det kommer baseras på rasprofilering och fördomar utifrån rasistiska stereotyper om vem som kan ”antas” vara kriminell. 
I Storbritannien löper människor med asiatiskt ursprung eller utseende tre gånger större risk att stoppas för genomsökning än vita och svarta löper hela 25 gånger större risk att stoppas för genomsökning än vita.

En röd tråd i rasismen är att de styrande pekar ut en grupp till syndabock för de problem som systemet själv har skapat.

Hetsen mot flyktingar

En röd tråd i rasismen är att de styrande pekar ut en grupp till syndabock för de problem som systemet själv har skapat. Exempelvis politiker som skär ned på SFI med ena handen och kräver språktester för medborgarskap med den andra, ofta med anspelningar på att flyktingar ”inte vill lära sig svenska”. 
Idag använder flera svenska etablerade partier flyktingar som slagträ, inte bara i fråga om flyktingmottagandets kostnader, utan också som syndabock för krisen i vården, bostadsbristen, sjunkande resultat i skolan, kriminalitet med mera.

Rättvisepartiet Socialisterna vet att vårdkrisen, bostadsbristen, krisen i skolan eller brottsligheten har förvärrats under många år innan 2015 (då det var en markant ökning av flyktingar som kom till Sverige). De styrande och etablissemanget har slussat samhällets resurser från välfärden till de redan superrika. Det behövs motstånd mot rasismens splittringsförsök och enad kamp för vård, utbildning med mera oavsett etnicitet, religion eller härkomst.
När flyktingströmmarna ökade 2015 började högerpolitikerna såväl som Socialdemokraterna att tala om ”systemkollaps”, att Sverige inte klarade att ta emot så många – en ren lögn.  
Samma år som den utropade ”systemkollapsen” landade aktieutdelningen i Sverige på 173 miljarder kronor, en summa som då skulle räckt till vad det skulle kosta att införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, gratis kollektivtrafik och förskola i hela landet, 10,000 nya välfärdsjobb samt även finansierat hela kostnaden för Sveriges asylmottagning på ett år. Idag är aktieutdelningen ännu större.
De etablerade partiernas chockdoktrin om den påhittade systemkollapsen följdes av brutala massutvisningar och att asylrätten i princip avskaffades.
Sverigedemokraterna och deras rasistiska politik har normaliserats och gjorts rumsren. Idag fortsätter politikerna att tävla om vem som kan försämra asylrätten mest. 
S-MP-regeringen tillsatte en kommitté för att ta fram förslag för att ytterligare försämra asylrätten och göra de ”tillfälliga” försämringarna som kom efter 2015 permanenta.

Att flyktingar idag används som slagträ i alla stora politiska frågor – från det ekonomiska, till integration, till brottslighet – liknar de politiska tongångarna från 1930-talet, då ”judeproblemen” stod högt på dagordningen och judar pekades ut som ansvariga för den tidens stora problem. Dagens stereotypbildning fungerar på samma sätt som tidigare, fast idag är muslimer den främsta måltavlan.
Även under efterkrigstidens välfärdsbygge och tillförsikt om större välstånd åt alla skapades grova stereotyper av den tidens ”nyanlända”, exempelvis finländare, turkar och jugoslaver. Även under kapitalismens ”goda dagar” finns rasismens historiska arv och den borgerliga ideologins strävan att hålla människor ur samma klass isär.

BLM-rörelsen har sporrat till antirasistisk kamp i hela världen (Foto: Frankie Foughanthin).

Rasism, klass och hälsa

Rasistiskt våld har en materiell grund i klassamhället idag och historiskt, som består i extrema klasskillnader utifrån hudfärg och etnicitet.

• En vit familj i USA har i genomsnitt 10 gånger mer pengar på kontot än en genomsnittlig svart familj.
Det är tre till fyra gånger vanligare att dö i mödradödlighet som svart än som vit kvinna i USA.

Mödradödligheten är ett exempel på hur olika uttryck av rasism slår i USA: sämre hälsa på grund av fattigdom, diskriminering inom vården (många svarta har inte sjukförsäkring och sämre bemötande i vården på grund av hudfärg) samt ”weathering” (hur rasismen de upplever genom livet gett fysiska effekter på kroppen). Dessa klasskillnader är både ett arv av slaveriet och något som ständigt reproduceras av kapitalismen som system.
I Sverige finns jämförelser baserat på inrikes och utrikes födda samt var du bor.

Fattigdomen är 7 gånger större bland barn med utländsk bakgrund, enligt Rädda Barnen.
Medellivslängden är 18 år lägre i Rinkeby än i Danderyd.
I maj 2020 hade Rinkeby/Kista, som är den fattigaste stadsdelen i Stockholm, 16,7 avlidna i covid-19 per 10,000 invånare jämfört med Stockholmsregionen i stort på 7,7.

Diskriminering

Flyktingar och migranter är de som tvingas ta de otryggaste och tyngsta jobben, med lägre löner och sämre villkor. Men rasismen bygger inte enbart på var en är född; även infödda svenskar drabbas just på grund av sin hudfärg eller sitt namn.
Arbetssökande med svenskklingande namn har 50 procent större chans att kallas till arbetsintervju, visade ett stort experiment 2007 då forskare skickade ut 3,000 identiska jobbansökningar.

En undersökning från 2018 av den europeiska byrån för grundläggande rättigheter visade att 24 procent av de tillfrågade med afrikansk bakgrund hade upplevt diskriminering de senaste fem åren i Europa. För Sverige var siffran hela 41 procent.
40 procent av alla afrosvenska män i Sverige har jobb som de är överkvalificerade för enligt Brå. För afrosvenska kvinnor är siffran 60 procent.

Splittring på arbetsplatserna

Rasism används också av arbetsgivarna för att splittra arbetare. Allonias Sebhatu, känd facklig organisatör av taxichaufförer, berättar för Offensiv att:
– Cheferna använder ofta etnicitet för att splittra chaufförerna. Genom att ge dem olika bra eller dåliga körningar och arbetstider kan det byggas upp en misstro mellan förarna från olika etniska grupper.
På beställning av kapitalisterna har politikerna försämrat arbetsrätt, anställningstrygghet och skapat a-, b- och c-lag på arbetsmarknaden.
Bemanningsföretagen – och med dem nya rättslösa anställningar och sms-jobb – har ökat lavinartat samtidigt som nyanlända och arbetskraftsinvandrare fråntas rätten till svenska kollektivavtal. En svensk arbetare som sägs upp på grund av ”övertalighet” samtidigt som företaget tar in bemanningsanställda med annan etnisk bakgrund är en stark grogrund för rasism.

Fackens byråkratisering och högervridning i toppen har underlättat den rasistiska splittringen.
Danska byggfacket 3F visade vägen 2015 när de genomförde en värvningsdrive på landets största bygge, där 98 procent var gästarbetare med horribla löner, fördelade på över 250 underleverantörer. Över 600 gästarbetare värvades till facket. Tusentals gästarbetare har fått lönehöjning med 10 DKR i timmen, rätt till OB och återbetalning för tidigare underbetalt arbete. I november 2015 hade facket vunnit tillbaka 45 miljoner SEK till arbetarna.
Enda sättet att försvara villkor och löner för alla är gemensam kamp, oavsett bakgrund och uppehållsstatus.

Arbetarklassens sammansättning har förändrats:
I Sverige utgör utrikes födda 57 procent av alla städare och lokalvårdare, 48 procent av buss- och spårvagnsförare samt 39 procent av alla restaurant- och köksbiträden.

Religiös hets och splittring

Utöver hudfärg, kultur och födelseplats är också religion ett verktyg för diskriminering och rasistisk splittring.
Den mest utsatta gruppen idag är muslimer, som kollektivt ofta utpekas av media och högerpolitiker som kvinnoförtryckande och religiöst extrema (det finns 785 extrema islamister i Sverige enligt Säpo, vilket är ca 0,1 procent av Sveriges självidentifierande muslimer). 
I likhet med nazisternas propaganda mot judarna odlar såväl SD som allt fler av de traditionella borgerliga partierna konspirationsteorier om att muslimer kollektivt försöker ”ta över Sverige” etc.
Syftet med hetsen mot muslimer är precis som all annan rasism att splittra arbetarklassen.

Ett av många andra exempel på religiös splittring är när det brittiska styret över Irland utmanades av revolutionär arbetarkamp efter första världskriget. Irland delades i två religiöst-sekteristiska stater och det brittiska styret underblåste motsättningar mellan katoliker och protestanter.
På Nordirland, som fortsatte att tillhöra Storbritannien, fick protestantiska lojalister och unionister fria händer. Katolska arbetare diskriminerades på alla områden som exempelvis arbete och bostäder. Uppdelningen skapade en ökad klyfta mellan protestantiska och katolska arbetare, som under åren dessförinnan hade kämpat tillsammans i generalstrejker och masskamp.

Slavar på Boone Hall Plantation i Charlestown (Foto: lidsjuviodsfiodsfvius).

Från demonisering till våld

Rasismen är något som piskas upp än mer i samband med ekonomiska kriser, nationella nödlägen och i krig. Folkmordet på armenier i Turkiet 1915, förintelsen av judar under andra världskriget, folkmordet i Rwanda 1994, Srebrenicamassakern 1995 och hundratals andra etniska folkmord och massakrer hade alla föregåtts av en längre tids rasism.
Förintelsen skiljer sig från andra folkmord i historien på grund av nazisternas systematiska, industriella och statligt organiserade mordmetoder, inklusive dödsläger. Sex miljoner judar mördades och därutöver miljontals andra: romer, funktionsnedsatta, homosexuella, socialister och religiösa minoriteter.
Folkmorden och det rasistiska våldet föregås oftast av att den ekonomiska och politiska styrande eliten använder både stat och media för att hetsa mot en specifik grupp utifrån hudfärg, religion, kultur etc, demoniserar dem, tillskriver dem egenskaper utifrån stereotyper (våldsamma, kriminella, lata), ger dem skulden för nationella kriser med mera. Det öppnar vägen för både upptrappat statligt våld och våldsamma väpnade rasistiska organisationer.
Hetsen, skuldbeläggandet och demoniseringen leder också till en avhumanisering av offren och en avtrubbning av dem som passivt bevittnar våldet.

Det rasistiska våldet i Sverige har har en lång historia. ”Tattarkravallerna” var namnet som borgerliga media gav de rasistiska angreppen på romer och resande sommaren 1948 i Jönköping.
Jönköpings stadsfullmäktige hade redan 1928 tillsatt en kommitté vars uppdrag var att utreda det som fattigvårdsstyrelsen definierade som ”tattarplågan”.
Tidningar och politiker hetsade att resande anföll vita kvinnor (utan bevis för detta) och sög ut stadens kassa genom att leva på fattigvården (endast 3 av 450 resande i staden mottog hjälp från fattigvården).
”Det var fruktansvärt att gå till skolan varje morgon och bli slagen”, berättar Birgitta Hellström i P4 Jönköpings program 70 år efter rasistattackerna sommaren 1948. 
Hon var med när en pöbel bröt sig i deras hem och misshandlade hennes pappa. Propagandan uppifrån och avhumaniseringen lade grunden till vad som kom att bli fem dagars rasistiskt våld där folkmassor utrustade med påkar och andra tillhyggen gick till attack mot resande och romer.
Som ett obehagligt eko från denna tid gick Sverigedemokraterna hösten 2015 ut med adresser till nybyggda flyktingboenden och även Moderaterna hetsade mot flyktingboenden. Över 50 flyktingboenden utsattes för brandattentat eller attacker bara under 2015.

”Det var inte ovanligt att svarta slavar och vita fattiga tjänstehjon gjorde uppror mot plantageägarna tillsammans”

Från slaveri till segregation

”Upptäckten av guld och silver i Amerika, den procedur som bestod i att utrota, förslava och begrava urbefolkningen i gruvorna, den påbörjade erövringen och plundringen av Indien liksom Afrikas förvandling till ett reservat för kommersiell jakt på människor med svart hud, karaktäriserar den kapitalistiska produktionsålderns gryning”, skrev Karl Marx i Kapitalets första band om industrikapitalismens ursprung.
Det mest avgörande i skapandet av den institutionella rasismen var den koloniala slavhandeln. Marx förklarar hur denna var en grundbult i det han kallar för den ursprungliga ackumulationen – den stora ansamling rikedomar och kapital som gör att kapitalismen kan inta världsherraväldet. 
Denna ursprungliga ackumulation drevs först på av Spanien, sen Portugal, Nederländerna, Frankrike och England.
Beståndsdelarna var kolonialsystem, statsskuldssystem, skattesystem och protektionism. Det kristna kolonialsystemet kallar Marx (som citerar en W. Howitt) för de ”kristna rasernas barbari och skamlösa grymheter i alla världsdelar och mot alla folk” som inte har någon ”motsvarighet i någon tidsålder av världshistorien…”

Minst 11 miljoner afrikaner skeppades på slavfartygen från Afrikas östkust till den amerikanska kontinenten mellan 1600-1867 enligt historikern Philip D Curtin. Bara 9,5 miljoner överlevde de fasansfulla resorna. I Afrika använde kolonialmakterna rasismen för att splittra olika grupper av afrikaner; i Amerika användes rasismen främst för att skilja och splittra svarta slavar från fattiga vita tjänstehjon. Slavarna blev en underklass av arbetskraft utan människovärde. 
Under det amerikanska slaveriet utvecklades inte bara rasismen som idé, utan som lag.

Howard Zinn skriver i Det amerikanska folkets historia:
”Trots sådana förutfattade meningar om svart hudfärg, trots de svartas speciella underkastelse i 1600-talets Amerika, fanns det belägg för att där vita och svarta stod inför gemensamma problem, gemensamt arbete, gemensam fiende i form av husbonde, uppförde de sig mot varandra som likar. Som en forskare i slaveri, Kenneth Stampp, har framställt det: svarta och vita tjänare på 1600-talet var ’anmärkningsvärt likgiltiga för de synliga fysiska skillnaderna.’”
Det var inte ovanligt att svarta slavar och vita fattiga tjänare gjorde uppror mot plantageägarna tillsammans. Etablissemanget insåg att de var tvungna att göra rasismen och rasåtskillnaden till lag för att förhindra gemenskap och uppror:
”Svarta och vita arbetade tillsammans och umgicks vänskapligt med varandra. Själva det faktum att man efter en tid måste anta lagar för att förbjuda sådana relationer tyder på styrkan i den utvecklingen. År 1661 antogs i Virginia en lag om att ’ifall en engelsk tjänare flydde i sällskap med negrer’ skulle han under extra år få göra speciell tjänst åt den flyende negerns husbonde. År 1691 stadgades i Virginia om förvisning av varje ’fri vit man eller kvinna som ingår äktenskap med en neger, mulatt eller indiansk man eller kvinna, slav eller fri’.”

Kapitalismen byggdes med hjälp av slaveriet.

Kapitalismen byggdes med hjälp av slaveriet. När kapitalismens produktivkrafter växte ifrån den plantagedominerade ekonomin blev det för industri- och bankkapitalisterna mer gynnsamt att exploatera svarta som lönearbetare istället. Det amerikanska inbördeskriget var på ett sätt en uppgörelse mellan den gamla borgerligheten och nya kapitalismen. Men det mest avgörande för slaveriets avskaffande var den växande massrörelsen mot slaveriets barbari.
I Storbritannien organiserades massmöten på fabrikerna till stöd för antislaverirörelsen i USA och mot den egna regeringens hållning. Karl Marx, som åren innan inbördeskriget spottade ut mängder av vassa anti-slaveri-artiklar i New York Daily Tribune, menade att slavarnas självorganisering i USA (och i Ryssland) var ”de mest monumentala händelserna i världen”.

Den segrande nordsidan i inbördeskriget var däremot inte beredda avskaffa rasismen. 11 år efter inbördeskrigets slut och de sista delstaterna avskaffade slaveriet började sydstater styrda av Demokraterna anta Jim Crow-lagar som gjorde segregation till lag på alla områden: bostäder, offentliga utrymmen, diligenser (senare bussar), skolor med mera. Lagar förbjöd exempelvis giftermål mellan svarta och vita i flera delstater.
Lagarna stiftades för att behålla en tydlig segregation mellan vita och svarta, både ekonomiskt och socialt, som fallet var i exempelvis Sydafrika (som införde  Apartheid så sent som 1949, främst för att använda svarta som extremt billig arbetskraft när gruvindustrin ville maximera upptaget av guld). Den härskande klassen använde vitheten för att även de fattigaste vita skulle känna sig ”vara bättre” än de svarta.
Allt eftersom infördes hinder och regler för att frånta svarta möjligheter att delta i val: 1890 var det fler svarta än vita som röstade i Mississippi, men 1964 var de svarta bara 6,7 procent av de röstande.
Medborgarrättsrörelsen under 1950-60-talen – med organisering, strejker och massdemonstationer – innebar slutet för segregationslagarna. Samtidigt har kapitalismen sedan dess inneburit ännu större klassklyftor mellan svarta och vita och det dödliga rasistiska våldet idag har skapat nya massrörelser, som Black Lives Matter.

USA 1950, med segregerade badrum (Foto: Elliott Erwitt).

Från kolonialism till folkmord

Under slutet av 1800-talet utspelade sig en kapplöpning mellan de europeiska stormakterna i att befästa territorier i Afrika. Vid Berlinkonferensen 1884-1885 delades stora delar av centrala och östra Afrika upp i intressesfärer mellan stormakterna. Efter första världskriget fanns endast tre självständiga stater i Afrika. Kolonialismen i Afrika kulminerade i omfattning och grymhet under 1800-talets snabba kapitalistiska expansion.
Kung Leopold II av Belgien ”använde sin ena stat, Kongo, för att ge sin andra stat, Belgien, en ny gnista”, skrev historikern David van Reybrouk, i sin bok Kongo – en historia, om terrorväldet i Kongo, som 1885-1908 ägdes av kung Leopold själv och sen övergick i den belgiska statens ägo 1908-1960. Den belgiska kolonialmakten ville hämta så rika fyndigheter som möjligt och detta krävde både grymheter såväl som rasistisk uppdelning för att ”härska genom att söndra”.

Invånarna började kategoriseras som tillhörande specifika raser och stammar, med olika egenskaper. Dessförinnan ”talades inte om skillnaderna”, sammanfattar Van Reybrouk utifrån sina intervjuer. Belgien återuppfann etniska grupper som försvunnit sedan 100-tals år och ”missionsskolorna blev fabriker för fördomar om de olika stammarna”. Belgien införde ett system där vissa kongoleser kunde få en status som innebar att vissa omfattades av samma rättssystem som vita, men andra inte.
När Rwanda koloniserades, först av Tyskland och senare av Belgien, delades rwandierna upp utifrån utseende. Hutuer och tutsier, som talade samma språk och ursprungligen enbart skilde sig som olika klasser (hutuer var till största delen bönder och tutsier till största delen herdefolk med boskap), konstruerades under Belgien om till skilda etniska grupper. Innan dess sågs alla som främst rwandier. Kolonialmakten lät tutsierna (som uppgick till 15-18 procent av befolkningen) att bli ett sorts herrefolk över hutuerna. Belgarna gav tutsierna flera privilegier såsom bättre jobb och utbildningsmöjligheter.

Efter andra världskriget tilltog motståndet, vilket gjorde det svårt för Belgien att upprätthålla sitt styre. 1959 kom ett hutunationalistiskt parti till makten. 20,000 tutsier dödades och 300,000 tvingades fly landet.
År 1990 inleddes ett tvåårigt inbördeskrig då en tutsirebellrörelse krävde rätten för flyktingar att återvända. Freden 1992 löste ingenting och att de ”etniska” (som Belgien skapat) motsättningarna var en krutdurk. Folkmordet 1994 organiserades av det ultranationalistiska regeringspartiet MRND och hutunationalistiska milisgrupper med stöd av militären. 937,000 tutsier (inklusive hutuer som protesterade) mördades från den 6 april till början av juli.

Vithetsnorm

En del av rasismen är dess vithetsnorm. Även i Belgiens skapande av de konstlade etniciteterna hutuer och tutsier kungjorde man den något ljusare tonen hos tutsierna som ett skäl för överhöghet.
Trots att det idag inte finns någon Apardheid kvar juridiskt någonstans i Afrika utgör vita minoriteter fortfarande de mest rika och ekonomiskt inflytelserika, vilket återreproducerar olikabehandlingen:
– Jag gick i Franska skolan när jag bodde i Etiopien. Vita elever fick oftast extrastöd eller skola under loven om de behövde och chansen att gå om en termin om de kuggade. När svarta elever kuggade blev det stopp bara. Jag minns också hur vi svarta ”vaktades” av lärarna på ett annat sätt, särskilt när vi umgicks med de vita eleverna, berättar Allonias Sebhatu.

Vithet som norm idag gör sig gällande globalt redan från födseln, som att det nästan bara finns vita dockor i leksaksaffärerna:
”När barnen går in i en leksaksbutik kan de inte se sig själva i leksakerna som man leker med. Redan där kan barnet få känslan av att man är annorlunda och inte värd att återspeglas. Dockor är ju skapade för att vi ska känna igen oss, det är en leksak som representerar oss. När det då inte finns en docka som representerar någon som är svart börjar man direkt tänka att det är något fel på mig”, kommenterade Aysha Jones, initiativtagare till BLM Sverige, Lekias sortiment i Aftonbladet.
Även i Sydafrika och många andra afrikanska länder är utbudet av vita dockor större än utbudet av svarta dockor. De ”säljer bättre” är den vanligaste förklaringen från tillverkarna.

Att svarthet anses vara något fult har varit en uppfattning som upprätthållits av etablissemanget i Europa under lång tid, också genom språk och kultur. I Oxford English Dictionary från 1600-talet beskrevs ordet svart som:
”Djupt fläckad med smuts; smutsad, smutsig, smutsa ned. Ha mörka eller dödliga syften, elak; som hänför sig till eller involverar död, dödlig; fördärvlig, katastrofal, lömsk. Ojust, upprörande, grym, hemskt ond. Indikerar skam, klander, straffansvar etc.”
Vithetsnormen fördes ut till kontinenterna med kolonialmakterna. Rasistiska tillbud uppbackat med brutalt våld användes för att splittra människor och vithetsnormen användes för att undergräva den egna självkänslan samt förstärka känslan om underlägsenhet gentemot kolonialisterna.
Idag tjänar skönhetsindustrin stora pengar på blekmedel i stora delar av världen. 18 procent av hushållen på Sri Lanka använder någon form av blekningsprodukt (The Sunday Leader, 2010) för att bleka sin hy. 
I TV och media är nästan alla klart ljusare i hyn än vad folket är. Att bleka sig är inte bara kopplat till skönhetsideal, utan var man har en chans att få en anställning.

Efter andra världskriget var det var inte ovanligt med skyltar i Londons affärsfönster med texter som ”No Irish, No Blacks, No Dogs”.

Rasbiologin

Vithet är en social konstruktion kopplad till klass och makt, inte alltid nödvändigtvis hudton. Vilka som räknas som ”vita” har alltid varierat, utifrån de styrandes intressen. Exempelvis ansågs inte samer och finländare vara vita under den svenska rasbiologins höjdpunkt. Rasbiologerna och staten menade att hotet mot den nordiska rasen skulle komma från finländare och samer, som sades tillhöra en främmande kortskallig ras av mongolisk typ, kallad den östbaltiska.
Tobias Hübinette, forskare vid Mångkulturellt centrum, beskriver hur den finska staten efter självständigheten 1918 via sitt UD ledde flera kampanjer för att ”övertyga den vita västvärlden om att de finsktalande finländarna också var vita” och hur ”en finskamerikansk tidning publicerade till och med ett foto på en finsk person och uppmanade sina läsare att klippa ut fotot och bära det i plånboken eller i fickan och visa upp det för alla amerikaner som tvivlade på att finskamerikanerna var vita”.
En konsekvens av rasbiologin var att Finland undantogs från den regel som säger att det endast krävs två års bosättning i Sverige för en nordbo för att erhålla svenskt medborgarskap. Finländarna kom också att inkluderas i de raskvoter som USA, Kanada, Australien, Sydafrika med flera införde på 1920-talet.

Som migranter kom även svenskar att drabbas. I den härskande klassens ”vithet” i 1800-talets USA inkluderades främst ”infödda” med tyskt eller engelskt ursprung. I boken Swedes in the Twin cities citeras exempelvis skogsarbetaren Horace Glenn som i ett brev till sina föräldrar klagar på att 90 procent av svenskarna är ”rundskallar och är äckliga, lusiga och primitiva varelser” och att det endast går ”15 vita män på 60 svenskar”. 
Denna syn ändrades när polska och italienska migranter anlände: ”Det är alltid ledigt i klassen längst ned” som Ola Larsmo, författaren av boken Swede Hollow, uttryckte det.
De irländska och italienska migranterna, som var katoliker, kom att utsättas för rasism under en ännu längre tid än svenskarna. Efter andra världskriget var det var inte ovanligt med skyltar i Londons affärsfönster med texter som ”No Irish Need Apply” eller ”No Irish, No Blacks, No Dogs” (Irish Studies Centre at London Metropolitan University).

Rasimen mot samer

Rasismen hetsar också utifrån kultur, där alla som inte identifierar sig eller lever utefter ”majoritetskulturen” kan utsättas för rasism. Detta blir tydligt vad gäller exempelvis den svenska rasismen mot samer.

Två av tre samer har utsatts för rasism visar en rapport från Vaartoe, Centrum för samisk forskning i Umeå. Andelen som utsatts stiger ju mer öppen man är med sin samiska identitet – närmare nio av tio renskötare uppger att de har upplevt rasism. 
41 procent av de tillfrågade (”Ung same i Sverige”) uppgav att de har blivit kallade för ”lappjävel” – vissa har också blivit misshandlade eller fått sten kastat efter sig.

Rasismen mot samer idag är resultatet av den svenska statens behandling av samerna under hundratals år. Svenska statens syn på samerna har skiftat genom historien utifrån de härskandes intressen. Under den tidiga medeltiden, 1200-1300-talet, det vill säga när feodalismen och Sverige som nationalstat tog början, började Norge och Sverige att hävda rätt till olika områden i fjällkedjan, över huvudet på samerna men ändå försiktigt. 
Man förhandlade om fiske- och jakträttigheter, inledde handel med samerna och man gav direktiv till nybyggare att inte störa samernas verksamheter.
När silver hittades i Nasafjäll i början av 1630-talet, tätt följt av fler mineralfynd i fjällkedjan, förbyttes den svenska statens relativt försiktiga förhållningssätt till motsatsen; Samer tvångsförflyttas och tvingades till slavarbete i de nya gruvorna. 

Den samiska identiteten skulle utplånas. Under perioden som följde skiftade den svenska staten från missionsarbete till tvångskristnande, det samiska språket förbjöds, spåtrummor beslagtogs och shamaner dödades.
Under andra halvan av 1800-talet, när Sverige genomgick en industriell omvandling till kapitalism med ett ännu större behov av järnmalm och timmer, förlorade samerna sin rätt till mark.
I boken Stulet land visar historikern Lennart Lundmark hur den svenska staten under 1800-talet genom en smygande process i domstolarna successivt fråntog samernas markrättigheter i fjällen. Än idag, i de multinationella gruvbolagens rättstvister med samebyar, åberopas rättsfall från 1800-talet vilka sattes som prejudikat med öppen rasism präntad svart på vitt.
Det var under denna kapitalistiska övergångsperiod som de första rasbiologerna skickades för att mäta samers skallar, fotografera dem nakna och ideologiskt propagera om samerna som en lägre stående ras. Rasbiologin var alltså inte starten för rasismen. Rasbiologin blev däremot den tidens ”moderna” ideologi och ”vetenskap” för att rättfärdiga den förda politiken.

Massmord av judar i det nazistiska koncentrationslägret Buchenwald (Foto: Jules Ruoard).

Nationalism

Rasbiologin utvecklades samtidigt som Nationalromantiken, en era av svulstiga historieomskrivningar för att glorifiera den egna nationen och samla folk under en ofta konstlad och uppifrån påhittad nationalism.
Nationalismen, att alla fattig som rik, skulle vara stolta över fäderneslandet, en gemensam flagga och gemensamma ceremonier, var ett led i att mobilisera för krig. Men ökad nationalism var också den härskande klassens svar på arbetarklassens växande organisering och kamp i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet. I Sverige stoppade arbetarrörelsen kungens och den härskande klassens krigsmobilisering för att förhindra Norges självständighet 1905. Arbetarnas solidaritet var starkare än den svenska nationalismen.

I boken Från Kungsan till Kärrtorp, i kapitlet Vad är rasism?, beskriver Per-Åke Westerlund från Rättvisepartiet Socialisterna:
”Kapitalismen utvecklade den moderna nationalstaten, som gav en relativt trygg första marknad. Så lades grunden för en stabil statsapparat med polis och militär, men också för nationalism. Kapitalismen bygger på en uppdelning av vinnare och förlorare, mellan nationer, men också inom nationerna, främst efter klasslinjer, men även etniskt eller religiöst. Snart nog övergick kapitalismen i imperialism och kolonialism, med alla möjligheter det innebar till nya splittringar som inte funnits innan dess”.
Den tyska nationalism som var central i den tyska nazismen hade odlats under decennier under föregående regeringar under kejsardömet. Under kejsar Vilhelm II i slutet av 1800-talet utvecklades den tyska nationalismen till att sätta en aggressiv och expansiv dagordning med imperialistiska mål. Parallellt med den militära kapprustningen som fortsatte fram tills 1:a världskriget odlades antisemitismen allt hårdare. Nazismens utveckling byggde på den nationalism, rasism och antisemitism som borgerligheten hade odlat i decennier.

Ibland måste de styrande skapa helt nya nationella identiteter. Ur det ottomanska rikets sönderfall bildades Turkiet, ledd av en officerselit som under decennier fann sig tvungna att upprätthålla sin makt genom att balansera mellan samhällets alla klasser och grupperingar. En helt ny turkisk identitet skrevs och mobiliserades kring, en persondyrkan kring Turkiets grundare Kemal Atatürk, som om att bli känd som ”kemalismen”. Som all nationalism innebar kemalismen förnekelse av alla klasskillnader, tvångsassimilering, rasism och ihärdig förnekelse av alla etniska grupper utom den ”turkiska”.
Uppemot 3 miljoner armenier, kurder och syrianer massakrerades under 1910- och 1920-talen.
Den turkiska nationalismen har särskilt använts för att avhumanisera kurderna och legitimera förtrycket i de kurdiska områdena – men också som ett motmedel mot hela vänsterns och arbetarrörelsens organisering och kamp. Alla demonstrationer och protester mot förtrycket och kriget mot kurderna möts av brutalt polisvåld, även artiklar kan leda till åtal för ”brott mot turkiskheten”.

Idag befinner vi oss i en period av globalt upptrappad nationalism parallellt med fördjupade interimperialistiska motsättningar, handelskrig och militär upprustning. Men det är också en period av globala revolter mot fattigdom, klyftor, korruption och privatiseringar – med kraften att överbrygga rasism och etniska barriärer på en klassbas, vilket revolten i världens mest sekteristiska land Libanon har visat.

Fascism

De första som kallade sig fascister var Benito Mussolinis kontrarevolutionära rörelse i Italien som under 1920-talet slog ner arbetarprotester, attackerade socialister och fackliga samt brände ner arbetarrörelsens lokaler. År 1919 startades de första kampgrupperna – Fasci italiani di combattimento – som främst utgjordes av krigsveteraner.
Marxisten Arthur Rosenberg beskrev fascism i sin bok Fascismen som massrörelse (1934) som ”en modern, i folklig klädsel maskerad form av den borgerligt-kapitalistiska kontrarevolutionen”.
Begreppet ”Fascia” förekom först i modern bemärkelse i slutet av 1800-talet, med ursprung från Romarikets spöknippe, ett bestraffningsverktyg som användes både till att prygla och halshugga fångar med. Fascia står för underkastelse och polismakt, och syns bland annat i den svenska polisens heraldiska vapen idag.

Trotskij förklarade att ”när den borgerliga diktaturens normala polis- och militärresurser plus dess parlamentariska fasad inte längre klarar att hålla samhället i ett jämviktstillstånd – då är det den fascistiska regimens tur (…) När fascismen segrat samlar finanskapitalet direkt och omedelbart alla maktens redskap och institutioner i ett järngrepp – statens verkställande, administrerande och utbildande makt, hela statsapparaten tillsammans med armén, kommunerna, universiteten, skolorna, tidningarna, fackföreningarna och kooperationen.
När en stat blir fascistisk innebär det (…) först och främst att arbetarnas organisationer förintas, att proletariatet försätts i ett formlöst tillstånd och att det utvecklas en administration som tränger djupt in i massorna och som har till uppgift att förhindra en oberoende utveckling av proletariatet. Just i detta ligger fascismens kärnpunkt.”

Hitlers maktövertagande i Tyskland hade kunnat stoppas. Nazisterna möttes av massprotester på gatorna. Men ledningen för Socialdemokraterna och Kommunistpartiet – som var massorganisationer vilka samlade fler röster ihop än nazisterna – svek och vägrade mobilisera till gemensam kamp. Socialdemokraterna hade 1 miljon beväpnade arbetare i olika föreningar. Men ledningen var passiva när nazisterna tog makten och slutligen krossade hela arbetarrörelsen i blod.
Rasismen var en påtaglig del av fascismen i Tyskland. Men den var inte ett självändamål, utan ett medel. Hitler sa till sina närmaste: ”Om inte juden fanns hade vi behövt uppfinna honom”. I den tyska fascismen var rasismen central från start; man kapitaliserade på en djupt rotad rasism som både föregående regimer och kyrkan underblåst under lång tid. I den italienska fascismen kom rasismen senare – kärnan var att krossa arbetarrörelsen, som hade kunnat ta makten under de revolutionära strejkerna 1920.
Gemensamt i den italienska och tyska fascismens kärnprogaganda var dock nationalismen, liknande Trumps tal om ”Make America Great Again”, att ta ”revansch” gentemot andra stormakter och drömmar om ”storriken” – kort och gott var det kapitalistklassens intressen.

Som marxister förstår vi att krig i grunden inte handlar om ”kampen mellan idéer” – snarare är krigen en produkt av kapitalets intressen och idéerna något som kan ”kläs på” kriget för att försöka samla nödvändigt stöd från folket.
”I Italien skulle jag vara fascist”, uttryckte Winston Chruchill, premiärminister i England under andra världskriget så sent som 1935. Hitler blev Churchills och den brittiska elitens fiende först när de insåg att Hitlers ambition var att lägga sina klor över hela Europa, inklusive Storbritannien.

Oktober 2017: Nazistiska terrororganisationen NMR stoppas av 20,000 stor massdemonstration i Göteborg (Foto: Offensiv).

Socialistisk antirasism

Rättvisepartiet Socialisterna (RS) har en lång kamptradition mot rasism och nazism. Genom att bygga gemensamma kampanjer och nätverk med fackliga, invandrar- och kulturföreningar samt mobilisering på skolor och arbetsplatser har vi visat att det går att trycka tillbaka nazisterna: den 30 november 1991 i Kungträdgården, den 30 september 2012 i Kortedala samt den 15 och 22 december 2013 i Kärrtorp är några datum för stora antirasistiska segrar.
Med Asylrörelsen har vi kunnat stoppa utvisningar av flyktingar genom blockader vid förvar och flygplatser.

Antifascism är självförsvar. Det är rätt att stoppa nazisterna var de än dyker upp. Nazistiska ”manifestationer” är täckmantlar för att attackera flyktingar, rasifierade eller alla som inte håller med dem.
När fyra medlemmar i RS misshandlades av nazister i samband med NMR:s ”flygbladsutdelningar” i Göteborg 2008 svarade RS med flera stora mobiliseringar mot varje aktivitet som NMR samlade till, med resultatet att NMR försvann från Göteborgs gator i nästan 10 år.
Högerargument om nazisters ”demokratiska rätt” att samlas ignorerar att det faktum att deras samlingar innebär ett upphävande av alla andras rätt att våga vistas på gator och torg.

Socialistisk antirasism handlar om att alltid samla till gemensam kamp. När hyresgäster slåss tillsammans mot hyreshöjningar eller när arbetare strejkar tillsammans för gemensamma villkor är det också en antirasistisk kamp.
Alla har någon gång hört påståendet att ”rasism har funnits i alla tider” eller att rasismen är ”en del av människans natur”. Samma har sagts om kvinnoförtrycket eller om krig. Detta är den borgerliga ideologin, som oavsett ämne alltid går ut på att förneka existensen av strukturer, klassamhället och klass­intressen.
De som gynnas av dagens klassamhälle försöker alltid bortförklara dess orättvisor på de svagaste i samhället, alternativt bortförklara rasismen i sig på enskilda människors ”dåliga beteenden” snarare än systemet som skapar dessa beteenden.

Rasismen är strukturell, den är en del av kapitalismens försvarssystem att skylla sitt eget ont på andra. Som Malcolm X uttryckte det: ”Du kan inte ha kapitalism utan rasism”. Därför måste rasismen ryckas upp från rötterna.
Marx tes att ”arbetarklassen har inget fädernesland” är en avgörande punkt för antirasister och socialister idag för att kunna stå emot etablissemangets vågor av rasism och nationalism. Marx betonade också att ”vita arbetare kommer aldrig kunna befria sig själva så länge svarta arbetare ses som mindre värda”.
När den brittiska staten sådde rasistisk splittring och konflikt på Nordirland var vår systerorganisations huvudparoll ”Working class, unite and fight”. Det är också kanske den viktigaste antirasistiska parollen idag i Sverige och i världen.

VIDARE LÄSNING:
• Fascismen som massrörelse, av Arthur Rosenberg (marxistarkiv.se)

• Kampen mot nazismen i Tyskland, av Leo Trotskij (Vaktel förlag/RS bokhandel)
Vägen till andra världskriget, av Christer Bergström (Vaktel förlag/RS bokhandel)
• Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, av Vladimir Lenin (marxistarkiv.se/RS bokhandel)
• Det amerikanska folkets historia, av Howard Zinn (Ordfront)
• Kongo – en historia, av David van Reybrouk (Natur & Kultur)
• Söndra och härska, imperialismens tid, av Hank Wesseling (Historiska media)
• Från Kungsan till Kärrtorp, av Per-Åke Westerlund (Vaktel förlag/RS bokhandel)
• Varning för nationalist-”socialister”, av Elin Gauffin (socialisterna.org)
• Turkiet special (del 1, 2 och 3) av Mattias Bernhardsson (rshaninge.blogspot.se)
• Arnstad om fascismens historia, av Per Olsson (socialisterna.org)

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!