Växande klassklyftor skapar ökad psykisk ohälsa

av Stefan Lundqvist

2016 gav regeringen Folkhälsomyndigheten i uppdrag att sammanställa och analysera befintlig kunskap och forskning om hur psykisk hälsa är fördelad mellan olika grupper i samhället. De ökade klassklyftorna återspeglar också den ökade psykiska ohälsan.

Riksdagens uttalade mål för folkhälsopolitiken var så sent som i juni 2018 att ”sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation”. När samma regering 2019 påbörjar en skrotning av Arbetsförmedlingen och sänker skatten för de rika vänder de ryggen till de två faktorer som enligt Folkhälsomyndighetens rapport spelar störst roll för psykisk hälsa – arbete, en bra inkomst och trygg ekonomi.

I januari i år överlämnade Folkhälsomyndigheten sin slutrapport Ojämlikheter i psykisk hälsa som finns att läsa på deras hemsida.

Rapporten visar att den psykiska ohälsan fördelar sig alltmer ojämlikt mellan rika och fattiga. Psykisk ohälsa kan vara psykiska besvär som stark ängslan, ångest och oro, men också allvarligare psykiatriska diagnoser som psykos och andra psykiska sjukdomar. 

Mellan 1994 och 2011 har ojämlikheten i psykisk ohälsa utifrån inkomst ökat. Såväl självrapporterad ångest som psykiatriska diagnoser har ökat bland de som har de lägsta inkomsterna. En tredjedel av alla självmord och självrapporterad ångest samt hälften av alla psykiatriska diagnoser 2011 fanns att finna inom den femtedel av befolkningen som har de lägsta inkomsterna.

Arbetslöshet, låg inkomst respektive psykisk ohälsa slår också i motsatta riktningar. Arbetslöshet och låg inkomst är en bidragande orsak till psykisk ohälsa som i sin tur ger sjukskrivningar och svårigheter att få ett jobb eller att kunna behålla det, med följden en låg inkomst.

Det är ingen nyhet att arbetslöshet och en låg inkomst orsakar psykisk press. En ständig ängslan att inte kunna betala hyra, lån, amorteringar, räkningar, försörja sig själv och sina barn med mera. Svåra uppväxtförhållanden kan också i tidig ålder grundlägga en psykisk ohälsa hos barn som sedan får bära den livet ut.

Folkhälsomyndigheten redovisar förutom arbete och inkomst också faktorer som handlar om diskriminering och spelar roll i ojämlikheten av psykisk ohälsa. Dessa är kön, sexuell läggning, funktionsnedsättning och födelseland. 

I yrkesverksam ålder är psykisk ohälsa vanligare bland kvinnor än bland män. I barn och ungdom är den mer skiftande mellan flickor och pojkar i olika åldrar. Personer med annan sexuell läggning än heterosexuell har en högre psykisk ohälsa. Detsamma gäller för människor med funktionsnedsättning eller hos de som har sitt ursprung i ett annat land än Sverige.  Rapporten beskriver även så kallade ”kombinerade sociala positioner” som skapar ”komplexa ojämlikheter”. En kvinna med hög inkomst har till exempel oftare en bättre hälsa än en man med låg inkomst. 

Folkhälsomyndigheten avråder i rapporten från nedskärningar och åtstramningar (men ändå verkställer regeringen en slakt på arbetsmarknadspolitiken) och avslutar med ett svar på vad regeringen borde göra för att nå sitt mål att radera ut den stegrande ojämlika folksjukdomen psykisk ohälsa inom en generation.

”Resultaten tyder på att en mer omfattande familje- och arbetsmarknadspolitik av typen som traditionellt gäller i de nordiska länderna, kan minska ojämlikheten i psykisk ohälsa mellan kvinnor och män och minska utsattheten för vissa grupper såsom ensamstående mödrar i jämförelse med mödrar i parrelationer. Åtstramningar såsom sparprogram och nedskärningar i välfärden verkar försämra den psykiska ohälsan i befolkningen och öka ojämlikheten i psykisk hälsa”.