Vem tror hon att hon är?

av Åsa V Karlsson // Artikel i Offensiv

När jag berättar för min mamma, som är ungefär lika gammal som Suzanne Osten, att jag läser hennes memoarer och ska försöka skriva en recension säger hon att en människa som har fötts in i ett kaos och vuxit upp i en storm, som Suzanne Osten gjorde, sedan kanske fortsätter att leva så och har svårt för stillhet och lugn. Rörelse är liv. Bokens titel är Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten? En självbiografi i tre akter, utgiven av Ordfront.

Det här är en alldeles sann berättelse, som Suzanne påpekar, ett liv i rörelse, en person som sedan 1960-talet har bidragit till att barnets rättigheter har formulerats, bland annat i Barnkonventionen; genom kampen för att barn ska tas på allvar i samhället, få bestämma, få ifrågasätta och kräva svar.
Hon tog in barn och ungdomar i samtal, ute på fritidsgårdar i förorterna, på skolor och skapade barnteater som vågade ta upp allvarliga problem som våld, vuxnas förtryck, och klass samt frågor gällande ens sexualitet, med mera.
Hon skapade Unga Klara på Stadsteatern i Stockholm (som fast ensemble 1974-2004 och på fri basis efter det), och hennes krav på att barnens teater skulle spelas av de bästa skådespelarna, ha de bästa manusen och skulle växa fram i en process ledde fram till internationell berömmelse.

Första gången jag, som är lika gammal som Suzannes dotter, hörde talas om henne var i feministiska sammanhang. Suzanne Osten var en av de ursprungliga ”Grupp 8-orna”, tidigt konfunderad och arg över hur nya lagar om jämlikhet och lärare som sa ”Ni kan bli allting ni vill” krockade med uppfostran och samhällets syn på flickor och kvinnor.
Hon skrev 1974 pjäsen Jösses Flickor, Befrielsen är nära, en pjäs tillsammans med sin vän Margareta Garpe, journalist och feminist samt även hon aktiv i Grupp 8. Det blev sedan en musikal, och sångerna från den är de mest kända från kvinnorörelsen och sjungs fortfarande. ”Befrielsen är nära” var ironiskt menat; de trodde inte att patriarkatet skulle försvinna så snabbt. Pjäsen gick i tre år och blev en av de mest sedda någonsin!

Hon är fortfarande stolt över hur kvinnorörelsen bidrog till att abort blev tillåtet och att bra dagis (numera förskola) började byggas och erbjudas, ett slags barnens ”arbetsplats”, fritt från familjens lilla bubbla. De ville att barnen skulle få utveckla sin kreativitet i en trygg ram med utbildad, proffsig personal.
I sina memoarer, egentligen en omöjlig uppgift att linjärt berätta ett helt liv tycker Suzanne, har hon på ett egensinnigt vis lagt upp sin berättelse som en pjäs, eller många olika scener, som infall, tankar, händelser och ibland med dialog. Drömmar, vänner och kärlek virvlar omkring och som läsare blir man lätt yr.
Det är roligt och sorgligt och man dras in i hennes tänkande om hur allt är en process, allt rör på sig, hur det är möjligt att både vara feminist med starka åsikter om rättvisa och samtidigt leva med våldsamma partners, hur barndomens trauma sitter i kropp och själ, men också att det aldrig är för sent om man har ett öppet sinne och vågar tala sanningar, vågar göra sig sårbar trots allt.
Suzanne beskriver hur hon som ung kvinna upptäckte att hon enbart levde ”i sitt huvud” och att kroppens behov hade trängts undan så djupt att hon knappt kände hunger eller smärta. I kvinnorörelsen var en av de viktigaste tankarna att flickor och kvinnor i alla åldrar skulle lära känna sina kroppar, likväl som formulera sina tankar och krav på livet.

Tidigt lärde sig Suzanne att alltid ta fajten, alltid stå på sig och aldrig backa för andras åsikter eller andras våld. Hon levde mycket efter vad föräldrarna sa, men inte förrän i vuxen ålder förstod hon på riktigt att det är inte orden, utan handlingen som är det viktiga.
I arbetet med memoarerna har hon gått tillbaka, läst sina dagböcker och teckningar från barndomen samt minneslappar (allt skrivs ner, allt svårt måste användas på något sätt, bli en berättelse, en film eller kanske en pjäs).
Hon ser hur barnet Suzanne – som ofta vistades på sjukhus, som tyckte om tryggheten, att få mat och ligga under vita lakan med fasta regler och som förstod att ”det gör ont ibland” – som vuxen kunde underkasta sig och tro att våld och egoism, sadism till och med, kunde vara kärlek.
Hon trodde att hon blev förälskad i män som var en romantisk bild av en pappa som försvann, men upptäckte att det var mammans kyliga kärlek som hon drogs till. En man som var villkorande och kylig kändes trygg.
Men eftersom Suzanne alltid har gått i terapi och ser olika slags frigörande terapier (gestalt till exempel) som nödvändiga, speciellt för skapande, har hon också lyckats hitta kärleken och passionen (både hos kvinnor och män) att inte vara bitter och älta gamla bråk eller namnge före detta partners. Att förstå, som en del i ett fritt liv.

Covid och isolering kommer med nya utmaningar. Att vara ensam med en katt, att ha tid att tänka. Suzanne Osten har en ny pjäs på gång, alltid idéer och möjligheter skrivna på post-it-lappar. ”Det enda man måste är att dö”, säger hon, men vad vi gör fram till dess är upp till oss.
Som den kända feministen Rebecca Solnit säger i sin bok Alla frågors moder: ”Det finns inga bra svar på hur man ska vara som kvinna. Konsten ligger snarare i att bara vägra godta frågan.”
Suzanne Osten är mycket för många. För vissa en genuint besvärlig människa, en som pratar för mycket, tycker för mycket och inte backar, vare sig på 1970-talet eller nu, i kamp mot nazister, mot nedskärningar i välfärden eller till försvar för transrättigheter. Alltid på barrikaderna!

Författare: Suzanne Osten
Förlag: Ordfront förlag
Utgivningsår: 2022
Antal sidor: 462

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!