Venezuela i Trumps och imperialismens kikarsikte

Av: ANDRÉ FERRARI – Liberdade Socialismo eRevolução (ISA i Brasilien) // Artikel i Offensiv

Svara på imperialistiska attacker och hot med arbetarmobilisering, internationell solidaritet och kampen för ett genuint socialistiskt alternativ i Venezuela och hela Latinamerika.

Donald Trumps andra mandatperiod har återuppväckt några av de mest aggressiva inslagen i USA:s imperialistiska politik gentemot Latinamerika. USA:s krigsminister Pete Hegseth uttryckte sig rakt på sak i en intervju med Fox News, där han med hänvisning till regionen sade: ”Med president Trump kommer vi att återta vår bakgård.”

I den nya offensiven från USA-imperialismen ryms hårdare ekonomiska sanktioner mot flera länder, politiskt tryck på regeringar och öppet uppmuntrande och stöd för den värsta extremhögern i regionen. Men denna offensiv fick en kvalitativt allvarligare karaktär när Trump mobiliserade krigsfartyg till södra Karibien, utanför Venezuelas kust, och började genomföra militära åtgärder mot fartyg i regionen under förevändning att bekämpa narkotikahandel. Trump gjorde detta tillsammans med uttryckliga verbala hot om ett direkt militärt ingripande i Venezuela.

USA har även skickat tio krigsfartyg till den venezuelanska kusten i Karibien, däribland tre jagare, ett amfibiskt angreppsfartyg, en missilkryssare och en atomdriven ubåt, samt omkring tiotusen soldater. Trump har även beordrat att världens största och modernaste hangarfartyg, USS Gerald R. Ford, skickas från Mellanöstern till Karibien.

Trumps politik att föra krig mot ”narkoterrorism” är en central del av hans inhemska propaganda i USA och samtidigt en förevändning för att utöva påtryckningar, hota och till och med ingripa i andra länder. I Latinamerika i synnerhet har ”kriget mot narkotika” ersatt det ”kommunistiska hotet” som tidigare användes för att främja och rättfärdiga interventioner, kupper och militärdiktaturer i regionen.

De sociala och folkhälsomässiga effekterna av narkotikamissbruk i USA, särskilt mot bakgrund av den ökande användningen av opioider som fentanyl, är reella och bör inte underskattas. På samma sätt utgör narkotikahandeln som bedrivs av stora narkotikakarteller i många latinamerikanska länder en mardröm av våld, smärta och lidande för miljontals människor i regionen.

Men årtionden av ”kriget mot narkotika” som främjats av USA:s imperialism och dess lakejer i Latinamerika har varit fullständigt oförmögna att lösa problemet och har bara förvärrat situationen med våld, förtryck, massfängslanden, rasism, kränkningar av mänskliga rättigheter, korruption och attacker mot den nationella suveräniteten mot länderna i regionen.

I början av sin andra mandatperiod inledde Trump förhandlingar med den venezuelanska regimen genom sitt särskilda sändebud Richard Grenell, som träffade Venezuelas president Maduro i hans residens Miraflorespalatset och med en mer pragmatisk hållning förklarade: ”diplomatin är tillbaka”.

Därefter började dock den hårdare hållning som representerades av utrikesminister Marco Rubio att dominera, vilket kulminerade i de senaste åtgärderna och hoten.

Denna linje ligger nära den kuppolitik som Trump försökte genomföra 2019, under sin första mandatperiod. Vid den tiden erkände USA den dåvarande presidenten för Venezuelas nationalförsamling, högerpolitikern Juan Guaidó, som landets självutnämnda president. Samtidigt konfiskerade de alla venezuelanska tillgångar i USA, införde hårda sanktioner och främjade en politisk, ekonomisk och diplomatisk belägring av Venezuela.

Trots att Maduros regim var försvagad och bräcklig har man lyckats att behålla kontrollen över de väpnade styrkorna (genom eftergifter och privilegier, men också genom intensivt förtryck av potentiella oppositionella).

Attackerna mot fartyg utanför Venezuelas kust kommer sannolikt att fortsätta under den kommande perioden. De fungerar som propaganda inom USA och för att sätta press på Maduro, genom att främja idén att hans regim är ohållbar och därmed gynna dissidenter och den högerextrema oppositionen. De fungerar också som en maktdemonstration från USA:s sida i Latinamerika, men också gentemot motståndarna i den interimperialistiska konflikten med Kina och dess allierade.

Men trots hoten och den aggressiva retoriken är en markinvasion inte den enda möjliga eller ens troliga vägen för den amerikanska imperialismen just nu.

Senast USA använde trupper för att invadera ett latinamerikanskt land var i Panama i december 1989, i en operation ledd av George Bush (senior). Men en amerikansk invasion av Venezuela skulle inte vara en operation som varar några dagar eller veckor, som i Panama. Även om planen är en snabb invasion för att fånga Maduro och några medlemmar av regeringen, skulle det inte vara så lätt att göra det och distansera sig från de konsekvenser som en intervention skulle medföra.

Detta skulle sannolikt provocera fram internt motstånd och oro i hela Sydamerika, med ännu bredare återverkningar. En situation med inbördeskrig och väpnat motstånd mot utländsk ockupation skulle ha en direkt inverkan på grannländerna, till exempel Colombia. Detta skulle sätta press på regeringarna i regionen och ytterligare polarisera den politiska scenen.

Dessutom finns det för närvarande inget stöd på hemmaplan för att skicka amerikanska invasionsstyrkor till andra länder, till följd av misslyckanden och höga kostnader för operationer i Mellanöstern och Centralasien.

Även om en landstigning av amerikanska trupper på venezuelanskt territorium inte verkar vara det mest troliga scenariot, utesluter detta inte – tvärtom – indirekta attacker eller luftangrepp, utan att sätta in trupper direkt på marken.

Uppskjutningen av missiler och bomber via drönare över venezuelanskt territorium är en reell möjlighet beroende på hur konflikten eskalerar. Syftet skulle inte nödvändigtvis vara att förbereda en markinvasion, utan att destabilisera regimen, förstärka känslan av att det inte finns någon framtid för Maduro och därmed uppmuntra oliktänkande och bana väg för en kupp och en ny regering ledd av extremhögern.

Endast arbetarklassen, som agerar självständigt, kan göra det, genom att använda sina kampmetoder och lyfta fram ett program för socialistisk omvandling av samhället som kan inspirera de arbetande och förtryckta massorna, inte bara i Venezuela, utan i hela Latinamerika och bland arbetarklassen i USA.

I denna process kommer den venezuelanska arbetarklassen att kunna rädda sina bästa och mest stridbara revolutionära traditioner, lära av misstag och begränsningar från det förflutna och därmed bygga ett socialistiskt och revolutionärt alternativ till det som Maduroregimen och dess bas i byråkratin och delar av den venezuelanska bourgeoisin representerar. Det är det venezuelanska folket som måste göra upp med Maduro och ultrahögern, utan imperialistisk inblandning från någon av sidorna.

Det är nödvändigt att lyfta fram parollen om att organisera kampkommittéer för arbetarklassen och de fattiga och förtryckta folken som är oberoende av regeringen, kapabla att organisera motståndet mot imperialismen och regeringens attacker, samt tar sig an uppgiften att förbereda ett väpnat självförsvar.

Inför en extern attack måste utländska företag, särskilt de med amerikanskt kapital, och viktiga sektorer av landets ekonomi förstatligas och ställas under arbetarnas kontroll och förvaltning. Det är nödvändigt att sätta stopp för privatiseringen av Venezuelas olja och mineralresurser. Samtidigt är det nödvändigt att sluta betala utlandsskulden och istället använda dessa resurser till förmån för majoriteten av befolkningen i form av löner, jobb, bostäder, hälsovård och utbildning.

I denna process är mobilisering och solidaritet mellan latinamerikanska länder samt inom USA avgörande. Avvisandet av USA:s intervention i Venezuela måste vara en fana som arbetarrörelsen runt om i världen hissar.

Latinamerikas framtid kommer att präglas av motstånd och mobilisering mot nya och gamla högerextrema regeringar och kampen mot imperialistisk aggression. Vi måste vara beredda på dessa avgörande strider genom att bygga ett socialistiskt, antiimperialistiskt och internationalistiskt alternativ för arbetarklassen.