Venezuela: Krisen och regeringens reträtter öppnar för högerns offensiv

0000-00-00 00:00:00




Den venezuelanska ekonomin plågas av skenande inflation, spekulation och svår livsmedelsbrist. Samtidigt bidrar den ökade splittringen inom regeringen till att öka de kapitalistiska krafternas aptit.

Den fördjupade ekonomiska krisen i kombination med de ökade sociala motsättningarna och splittringen i toppen efter president Hugo Chávez död i mars har öppnat vägen för en ny fas i klasskampen.
Samtidigt har avsaknaden av en självständig organisering av arbetar­klassen och de fattiga i opposition mot kapitalism, korruption och byråkratisering gett högern en ­möjlighet att gå till offensiv.

Efter Chávez död har motsättningarna inom chavismen, det styrande PSUV (Partido Socialista Unida de Venezuela) och regeringen ­bara ökat i styrka. Detta har lett till splittringar och kris inom PSUV. Trots att regeringen säger att deras politik saboteras av kapitalisternas ekonomiska krigsföring tas inga initiativ för att konfrontera kapitalismens krafter. Istället strävar Chávez efterträdare Nicolás Maduro och regeringen efter samförstånd med delar av kapitalistklassen och med stora eftergifter till bolagen. Det har i sin tur resulterat i en devalvering och prisökningar.
Men dessa eftergifter har bara fått till följd att kapitalisterna har krävt ännu fler eftergifter av regeringen, bland annat ännu en devalvering och sämre arbetsrätt. Enligt ­arbetsgivarna är arbetsrätten ett av skälen till den ekonomiska krisen.

Tyvärr har även företrädare för de fackliga centralorganisationerna CB­ST (Central Bolivariana Socialista de Trabajadores) och Unete (Unión Nacional de Trabajadores de Venezuela) tagit efter arbetsgivarna. Även fackledare påstår att arbetarna inte är på jobbet i tillräcklig grad och att det ligger bakom prouktionsfallet.
Men de verkliga skälen till den tilltagande krisen är en annan: fabriker som stängs och bristen på kontroll och demokratisk styrning av livsmedelsproduktion och distribution.
Den fackliga byråkratin verkar föredra att opportunistiskt länka ihop sig med oppositionen, snarare än att förbereda enad kamp för arbetarnas rättigheter och bygget av ett revolutionärt alternativ till regeringens högerkurs och högerns sabotage.

Regeringens politik gör den ekonomiska situationen värre. Bristen har nått historiska nivåer. Det råder en skriande brist på basvaror som mjölk, kyckling och olja.
Byråkratiska försök att kontrolle­ra priserna har inte fungerat och cheferna fortsätter att spekulera.
Trots det höga oljepriset har rege­ringen inte lyckats mobilisera tillräckliga resurser för upprätthålla de sociala programmen.
Regeringen befinner sig i en allvar­lig likviditetskris, vilken främst härrör från produktionsproblemen i det statsägda oljebolaget PDVSA och det statliga gruvbolaget CVG som står för 97 procent av BNP.
Likviditetskrisen förvärras dess­utom av den massiva kapitalflykt som kapitalisterna och deras maffia främjar.
Trots inkomster på mer än 900 miljarder dollar under de senaste 14 åren dras de offentliga finanserna med stora och växande underskott.

Kina är numera landets huvud­sakliga kreditgivare och i utbyte mot fortsatta lån kräver den kinesiska regimen bland annat enorma ­områden åkermark för att föda den egna befolkningen. Den tilltagande bristen har skapat en väldig svart marknad och spekulativa prisökningar som håller på att strypa ekonomin.
Eftersom kapitalisternas ekonomiska makt lämnats i orubbat bo kontrolleras 70 procent av landets BNP av 1 procent av befolkningen, Denna maktgrupp betalar knappt något alls i skatt.
ALEM (en grupp latinamerikans­ka marxistiska ekonomer) har uppskattat att det finns 423 ”enheter” inom Venezuelas jordbruksproduktion. Två procent av dessa ”enheter” äger 55 procent av all mark.
Trots att massornas radikalisering fick Chávez att genomföra vissa förstatliganden har imperialismen och kapitalisterna kunnat öka sina förmö­genheter under både Chávez och Maduro. Till exempel fortsätter den privata bank- och finanssektorn att redovisa rekordvinster, trots den nuvarande ekonomiska nedgången. Dessutom är den venezuelanska ekonomin fortfarande starkt beroende av USA, trots diplomatiska konflikter och försök att skapa nya allianser med Ryssland och Kina.
Det amerikanska utrikesdepartementet sammanfattade nyligen ­detta med orden: ”Diplomatiska spänningar mellan den venezuelanska regeringen och den amerikanska administrationen har inte påverkat den fruktbara ekonomiska relationen länderna emellan”.

Arbetarklassen i Venezuela står inför många stora utmaningar. Den viktigaste är att formulera svaret på frågan: Hur fortsätta den revolutionära process som rest frågan om nödvändigheten av en socialistisk revolution? 
Bristen på självständiga arbetarorganisationer försvagar och begränsar den revolutionära processen. Den nuvarande politiska och ekonomiska krisen hotar inte bara de framsteg som uppnåtts, utan riskerar också att få allvarliga politiska följder globalt. Revolutionens bakslag i Venezuela har delvis redan börjat användas av den härskande klassen internationellt som ännu ett ”bevis” på att socialismen är en föråldrad modell som ständigt misslyckas.

Regeringens misslyckanden på det ekonomiska-sociala området och samarbetsinviter till den härskande klassen har börjat undergräva dess sociala bas. I valet i april förlorade chavismen två miljoner röster jämfört med det val som ägde rum fem månader tidigare.
Det finns också ett växande missnöje bland chavismens gräsrötter och arbetarna som, trots viss förvirring och brist på politiskt ledarskap, fortfarande håller revolutionens ideal och kravet på en verklig systemförän­dring levande. Detta gör det omöjligt för högern och den chavistiska byråkratin att till fullo kontrollera situationen och förhindra nya revolutionära explosioner.

De fördjupade motsättningarna inom chavismen samt de politiska och ekonomiska kriserna öppnar upp möjligheter för en reorganisering av vänstern och de som kämpar för en fördjupning av den bolivariska revo­lutionen. Att forma ett ledarskap som har sin förankring i kampen är den viktigaste utmaningen för den revolutionära vänstern.

Johan Rivas
Socialismo Revolucionario
(CWI Venezuela)

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!