Venezuela: Tal om socialism måste övergå i handling

2010-07-25 15:16:27




Den 26 september hålls parlamentsval i Venezuela. För första gången på länge börjar det förekomma opinionsmätningar som visar på möjligheten av en valförlust för presidenten Hugo Chávez. Lågkonjunktur, energikris, hög inflation, omfattande brottlighet och missnöje med byråkrati och korruption har försvagat stödet för Chávez.

President Hugo Chávez svar har varit att skruva upp vänsterretoriken, samtidigt som han har slagit till mot några av landets rikaste och mäktigaste kapitalister.
Ett exempel på den retoriken är hans uttalanden i en intervju i juni att: ”Jag ska säga dig någonting. Det är 11 år sedan jag kom till makten, och jag var väldigt godtrogen. Jag kom att tro på den ’tredje vägen’. Men det är en fars. Jag trodde att det var möjligt att införa en ’rhensk kapitalism’, en ’kapitalism med mänskligt ansikte’, men jag insåg att det var omöjligt, att jag hade fel. Inom kapitalismen är det omöjligt med demokrati. Kapitalismen är orättvisans rike, de rikastes tyranni över de fattigaste… därför är den enda vägen för att rädda jorden socialismen. Socialism med demokrati” (BBC hard talk den 14 juni).

Men även tidigare försvarare av Hugo Chávez börjar nu kritisera hans politik. Heinz Dieterich, som varit rådgivare åt regeringen och är ideologen bakom ”det 21:a århundradets socialism”, sade i en intervju i El Nacional i mars:
”Presidentens politik har inte byggt någon institution som kan kallas för 21:a århundradets socialism… Inget som har gjorts i Venezuela skiljer sig från marknaderna i Europa. De sociala programmen är väldigt positiva, men inget av detta är socialism.”

Chávez vänsterretorik går inte ihop med den ökning som har skett av attackerna mot arbetare som kämpar för bättre villkor.
Chávez kom till makten efter valsegern 1998 som ett uttryck för ett stort folkligt missnöje med den gamla eliten och den nyliberala politiken, som ledde till enorma klyftor och stor fattigdom, trots landets enorma oljetillgångar.
Chávez sade sig vilja genomföra den ”bolivariska revolutionen”, åsyftande Simón Bolívar som på 1800-talet ledde kampen för självständighet mot det spanska kolonialväldet. Tanken var att genomföra förbättringar för folkflertalet och bryta landets beroende av imperialismen (Venezuelas största handelspartner är ännu idag USA). Genom att öka beskattningen och ta över kontrollen över oljan kunde han börja genomföra viktiga reformer, som dramatiskt ökat de fattigastes tillgång till utbildning och sjukvård.
Men försöket att genomföra en europeisk välfärdskapitalism, ”rhensk kapitalism” enligt Chávez, stötte på patrull. Med stöd av Bushregeringen försökte den rika eliten störta Chávez genom en kupp under april 2002, som slogs tillbaka av en spontan folkmobilisering.
Under slutet av 2002 och början av 2003 kom ett nytt försök, i form av en storlockout, som saboterade ekonomin.

Trots att Chávez redan då borde ha dragit slutsatsen om omöjligheten att reformera bort orättvisorna utan att bryta med det kapitalistiska systemet, fortsatte han att söka allianser med delar av den inhemska kapitalistklassen.
Men trycket underifrån för förändringar och sammanstötningar med den gamla eliten fick Chávez att i början av 2005 börja förklara att han nu sökte bygga ”21:a århundradets socialism”.
Men hans vision av ”socialismen” kom främst från Castros Kuba, där en byråkrati sitter vid makten. Det passade in på Chávez egen bakgrund som militär, där han själv var van att kommendera. Han insåg inte heller behovet av arbetarklassens egna självständiga organisering. Detta har närt uppfattningen att allt ska styras uppifrån och ned, toppstyret har förstärkts av den ”bolibyråkrati” som växte upp genom alla de lycksökare som flockades kring den nya makten.
Det har i sin tur medfört att Chávez styre präglats av byråkratins tendens till sicksackkurs och godtyck- lighet, tillsammans med byråkratiskt vanstyre.

Efter en djup ekonomisk kris 2002-2003 började landets ekonomi att växa snabbt, hjälpt av det rekordhöga oljepriset. Under drygt fem år växte ekonomin med 95 procent, fattigdomen halverades och den extrema fattigdomen föll med 70  procent. De sociala utgifterna tredubblades, med en större tillgång till utbildning och sjukvård.
Trots Chávez försäkringar om att den ”socialistiska politiken” gjort att landet var säkrat från den kapitaliska krisen, blev Venezuela det land i Sydamerika som drabbades mest av den senaste världskrisen, med ett BNP-fall på 3,3 procent under 2009. Och det var inte bara oljeprisfallet som stod bakom detta.
Enligt den amerikanske ekonomen Mark Weisbrot har den venezuelanska regeringen inte svarat krisen med statliga stimulansåtgärder. Detta till skillnad från exempelvis Bolivia, som med hjälp av statliga åtgärder fått ekonomin att växa med 3 procent.

Istället föll tillväxten av de offentliga utgifterna i Venezuela från 16,3 procent under 2008 till miserabla 0,9 procent under 2009. Regeringen har dessutom höjt momsen i början av året, en åtgärd som drabbar främst arbetarna och fattiga.
I början av året drabbades Venezuelas ekonomi av allvarliga problem med elförsörjningen, som bidrog till att BNP föll med 5,8 procent under första kvartalet.
Den ovanligt kraftiga ”El Niño”-fenomenet i år, som lett till kraftiga skyfall i södra Brasilien, hade motsatt effekt i Venezuela. Den värsta torkan på 100 år fick vattennivån i Guridammen, som levererar 70 procent av landets elenergi, att sjunka dramatiskt. Det har lett till vatten- och elransonering och regelbundna elavbrott, som också minskat den ekonomiska aktiviteten. Men elkrisen kan inte bara tillskrivas El Niño, utan är också ett uttryck på avsaknad av investeringar och en planering av elproduktionen.

Regeringen höjde tidigare i år minimilönen med 25 procent, men det är inte tillräckligt för att täcka prishöjningarna. Landet brottas med en kroniskt hög inflation. I fjol landade inflationen på 25 procent. I år har takten stigit till 30 procent, men inflationen på mat ligger på över 40 procent.
Den höga inflationstakten har lett till en tendens till övervärdering av valutan under de senaste åren, då den officiella dollarkursen justerats bara några få gånger sdan en statlig kontroll av valutahandeln infördes 2003.
Men tendensen till övervärderad valuta har sina rötter redan tidigare i historien. Inflödet av dollar på grund av oljeexporten gjorde valutan stark, vilket tenderade att göra det billigare att importera mat och har gjort att landet blivit allt mer beroende av matimport än av inhemsk produktion.

Detta förstärktes då Chávez tog kontroll över det statliga oljebolaget PDVSA 2003 och började använda oljepengar för att införa viktiga reformer, men också för matimport för att tillhandahålla billig mat i 19 000 statliga livsmedelsaffärer. 2008 bildades dessutom ett statligt livsmedelsbolag, PDVAL, som ett dotterbolag till PDVSA, för att sköta import och distribution. Hälften av oljeinkomsterna från exporten går till matimport.

Venezuela importerar nu mer än två tredjedelar av maten som konsumeras.
Regeringens försök till jordreform, där 2,7 miljoner hektar (nära en tiondel av den odlingsbara jorden) omfördelats, har inte haft mycket effekt på den totala matproduktionen. Detta på grund av bristande stöd i form av maskiner och kapital, förutom den allestädes närvarande byråkratin.
Den statliga priskontrollen är dock inte tillräcklig för att hindra den höga inflationen på livsmedel, då de privata matleverantörerna inom landet många gånger vägrar att sälja till de priser staten fastställt. Därför har Chávez börjat slå till mot de privata matjättarna.
Enligt den venezuelanske ekonomen Angel Alayon, från livsmedelsproducenternas organisation, kon- trollerar nu staten 75 procent av all kaffeproduktion, 42 procent av majsmjölet, 40 procent av riset, 52 procent av sockret och 25 procent av mjölken. Men det har inte gjort slut på matbristen.
Nyligen uppdagades det att tiotusentals ton mat, under ansvar av PDVAL, stod och ruttnade i containrar – ytterligare ett exempel på byråkratiskt vanstyre, möjligtvis blandat med korruption, för att gynna matspekulanter.

I början av året genomfördes en devalvering av valutan, med upprättandet av två olika värden för dollarn, ett lägre för mat, medicin och andra basvaror, och ett högre för import av lyxvaror och annat. Men detta satte inte stopp på den parallella handeln, till ett högre värde, av dollarn. Nyligen har staten börjat slå till mot dollarhandlare och upprättat en egen handel med en ”parallell” dollar, till flytande värde, men det lär inte få slut på den svarta marknaden, då hälften av importen sker med den parallella dollarn.
Devalveringen är en följd av inflationen, men bidrar till ännu mer prishöjningar. Medan privata företag kan dra vinning ur detta, till exempel de multinationella företagen vars arbetares löner blir mycket billigare, drabbas arbetarna av prishöjningarna.
Många av de sociala förändringarna har gått i stå, många av de olika projekten förfaller och korruption leder till halvfärdiga projekt.

Tidigare i år annonserades att elva oljeriggar som tillhör det amerikanska oljeborrningsföretaget Helmerich & Payne skulle förstatligas. Riggarna har stått stilla sedan månader tillbaka, då företaget inte kunnat komma överens med det statliga oljebolaget PDVSA om betalningen av avgifter.
Chávez svar på de olika kriserna har ofta varit radikala tal och hot om förstatliganden, men genomförandet av denna politik har alltid varit full av motsättningar.
Förstatligandena har ofta inneburit att staten köpt aktiemajoriteten, men behållit den tidigare ägaren som minoritetsägare. Det var fallet i det uppmärksammade förstatligandet nyligen av den colombiansk-franska snabbmatskedjan Exito.

Motsättningar mellan tal och handling beror på några sammanverkande faktorer.
• För det första har Chávez inte en uttänkt strategi, utan reagerar på olika kriser som dyker upp.
• För det andra har han byggt upp allianser med många inhemska borgare, de så kallade ”bolibourgeoisin”, och slår bara till mot dessa när dessa bryter med honom eller motsättningarna blir för stora.
• För det tredje påverkas Chávez också av sina ”vänner” utomlands, allt från Kuba till Kina, Iran, Ryssland, etc. Det sker både ideologiskt, som i Kubas fall, men också genom de olika affärsavtal som sluts med Kina, Ryssland, etc. När arbetarna i det tidigare statliga stålverket SIDOR krävde ett återförstatligande, till exempel, vägrade Chávez till en början, då han inte ville stöta sig med den argentinska regeringen, då huvudägaren var från det landet.
• Sist men inte minst styr Chávez genom ett skikt av byråkrater, som har egna intressen och saboterar många av åtgärderna.
Chávez tvingas slå till mot en del av byråkratin och förstatliga en del företag, men han är oförmögen att avskaffa byråkratin som helhet, då hans makt bygger på den. Han litar ju inte på arbetarklassens självständiga styrka och organisering, den enda styrka som kan göra upp med byråkratin.
Detta leder till att politiken präglas av ständiga tvära kast, allt medan det kvarvarande kapitalistiska systemet och det byråkratiska vanstyret förkväver ekonomin. Ingripandena mot olika kapitalister och byråkrater får också en godtycklig prägel, då Chávez vänder sig mot tidigare allierade.

Den enda kraften som skulle kunna råda bot på denna situation är den organiserade arbetarklassen. Men byråkratin skyr arbetarnas självständiga organisering och kamp, då det är ett hot mot deras makt.
Den tilltagande arbetarkampen under senare tid har mötts av repression från staten och byråkratin: repressionen har förstärkts av Chávez uttalanden om att de som gör opposition är ”imperialismens lakejer”.
Arbetarkampen möts ofta av hårt polisförtryck, även med dödsfall, som när två arbetare dödades i fjol i samband med att polisen försökte bryta upp ockupationen av japanska Mitsubishis bildelsfabrik.

Många gånger kämpar arbetarna för förstatligande av företag som inte ger dem drägliga villkor, och tar själva upp behovet av arbetarkontroll.
Enligt Socialismo Revolucionario (CWI i Venezuela) har arbetarna tagit över 300 företag under de senaste åren. En del gånger har de räknat med stöd från staten, medan andra övergivits, vilket lett till nederlag för arbetarna, som i försöket med arbetarkontroll och -styre i Sanitarios Maracay. Andra lyckade försök, som i ALCASA, INVEPAL och INVEVAL, visar potentialen för ett annat system, som inte är baserat på privat vinning. På vissa företag har de högsta cheferna utsetts av arbetarna själva.
Chávez har uttalat sig för arbetarkontroll, men byråkratin släpper inte kontrollen, vilket sätter klara gränser för dessa försök. Trots allt tal om förstatligande kontrollerar staten i Venezuela ännu bara 30 procent av ekonomin, enligt Chávez egen utsago, medan det beräknas att 26 procent  av banksystemet kontrolleras av staten.

Chávez har de senaste månaderna, som ett svar på problemen och för att förbereda sig inför valkampanjen, trappat upp den radikala retoriken och talar om att starta ett ”krig” mot ”borgerligheten”.
Men om retoriken inte följs av verklig handling, kan effekten bli en skepsis mot ”21:a århundradets socialism”. Heinz Dieterich säger i intervjun att ”den logiska konse- kvensen av detta är att konceptet banaliseras, vilket kan föra med sig att allt fler vänder sig emot det”.

Det är inte heller uteslutet att Chávez om krisen fördjupas, med mer sabotageförsök från kapitalisterna och mer tryck underifrån, tvingas gå längre i sina förstatliganden. Det är svårt att säga hur långt Chávez kan gå i denna riktning.
Vi lever inte längre i en värld med ett stort stalinistiskt block, då möjligheten skulle finnas för Chávez att avskaffa kapitalismen och upprätta ett byråkratiskt system efter Moskvas modell. Idag är även Kuba på väg att följa den kinesiska vägen att öppna upp för marknadsekonomin, även om processen ännu går långsamt och inte är rätlinjig.
Det är möjligt att Venezuela kan förstatliga en stor del av ekonomin, utan att kapitalismen avskaffas. Under den portugisiska revolutionen 1974-75 kom staten att kontrollera 80 procent av ekonomin innan processen började vändas tillbaka.
Inom Chávez parti PSUV (Venezuelas förenade socialistiska parti), dominerar högern och byråkratin totalt.
I början av maj deltog imponerande 2,5 miljoner medlemmar i primärvalen, men många gräsrotsmed- lemmar klagar på att ledningens kandidater hade mycket mer resurser för att göra sin primärvalskampanj.

Ännu är det för tidigt att säga hur valet kommer att gå. Trots svagare opinionssiffror för Chávez, har högeroppositionen inget stort stöd. Dessutom kommer hela statsapparaten att sättas in till fördel för Chávez kandidater.
Den stora risken för Chávez kommer att vara ett ökande valskolk, precis som när han förlorade folkom- röstningen om grundlagsändringar i slutet av 2007.
Socialismo Revolucionario, CWI i Venezuela, för fram behovet att bygga en vänsterallians, som kämpar för arbetarnas självständiga organisering till stöd för en socialistisk politik, mot den gamla eliten, men också mot den nya byråkratiska eliten som håller på att kväva den revolutionära processen.

Marcus Kollbrunner

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!