”Vi existerar och vi kommer inte vara tysta om det längre”

”När vi fotade gråa skor gav det en bild av hur vi kände att livet är många gånger” (Foto: Gömda Kvinnor).

av Liv Shange Moyo // Artikel i Offensiv

Offensiv har pratat med Jonna, en av initiativtagarna till nätverket Gömda Kvinnor, som sen i vintras arbetat med att synliggöra de omkring 800 kvinnor som tvingas leva gömda för att skydda sig och sina barn från våldsamma män.

Du har varit med och startat Gömda Kvinnor. Kan du berätta lite vad det är och vad ni gör?
– Vi har ett nätverk. Vi fick kontakt med varandra via en journalist på Aftonbladet, jag hade lyssnat på poddarna och kände att ”nu räcker det!”. Jag ser att det här händer fler kvinnor och jag kände att det var nog. Så jag kände att jag måste göra något, men jag visste inte riktigt vad. Då tog jag en tavla hemma som jag inte hade börjat måla på än, och jag hade inte tid att måla heller kände jag, så jag tog en penna som jag märker barnkläder med och försökte skriva på den. Den tog slut och då tog jag nån markeringspenna och strök på lite, och tog mig in till stan.
Tavlan blev en skylt med budskapet ”Vi är 800 kvinnor som lever gömda (bortglömda) – våran röst tystades – alla ni som är fria till att synas och höras, gör så att våran röst hörs”. Jonna ställde upp den, upplyst av marschaller och gravljus, i vinterblåsten vid Gula Paviljongen i centrala Luleå, fotade och hoppades att någon, kanske någon kommunpolitiker, skulle se den och reagera. Hon blev besviken när ingen sådan respons kom, men förstod sen att allmänheten hade sett och börjat undra.
– Vi kvinnor som fick kontakt sen började vara sociala på nätet, i olika forum, och då var det en kvinna – från Luleå – som hade uppmärksammat det här, och skrev att hon skulle vilja stötta det här, att hon också hade börjat sätta ut såna här lappar. En journalist hade kontaktat henne, och ville komma i kontakt med oss.
Det blev en intervju i lokaltidningen NSD. Jonna reste även ned till Uppsala och ställde upp skyltar där.

En av de skyltar som sattes upp.

Hon beskriver det mödosamma arbetet med att hitta fler i samma situation, att söka varandra i olika stängda nätforum för kvinnor.
– Varenda gång vi kände igen en historia, som kunde ge det här skyddet, kontaktade vi personen. För det mesta gav det inget resultat.
De försökte igen, hela tiden med stor försiktighet. Med fler plakat på fler orter försökte de fortsätta att uppmärksamma frågan.
– Vi försökte få kvinnor att våga – vi tänkte att om nån fler kvinna vågar sig ut, då kommer ännu fler att våga. Vi skrev runt till organisationer, vi försökte informera kvinnojourer om vad vi gör.
Sakta tog planerna form och testades för att i tydligaste form och färg, lätt, snabbt och billigt, synliggöra de osynliggjorda kvinnorna.
– Att ställa fram ett par skor och ta en bild och gå därifrån, det gör du på en minut.
– Vi kom fram till att grå silverfärg förklarade bäst vad vi är – vi är ju här, men det är aldrig nånsin nån som ser oss. Vi blir på nåt sätt osynliga, vi existerar inte. Då tyckte vi att när vi fotade gråa skor gav det en bild av hur vi kände att livet är många gånger.

Jonna, som har levt gömd i ett antal år, berättar att det var när hon via media tog in hur många som var i samma situation som hon kände att hon måste göra något.
– Det var inte bara i mitt enskilda fall de här felen hände hela tiden, utan de händer ju i andras fall också. Just det här vad man begär av kvinnan – allt fokus på begränsning hamnar hos den utsatta kvinnan, istället för den som har begått brotten.
Det är många förändringar hon vill nå fram till. Att direkt sätta stopp för umgänge och vårdnad av barn för förövare är ett krav som har vuxit sig viktigare ju fler kvinnor hon pratar med.
– Jag vill se att alla kvinnor som lever på skydd, vare sig det är sekretessmarkering eller skyddad folkbokföring, eller har blivit utsatta för våldsbrott, inte ska behöva sitta och även skydda sina barn i domstol gång på gång. Det räcker med en gång. Jag ser inte att en våldsam människa är lämplig som förälder, en människa som har utsatt mamman, och ibland även barnen, för våld. Den biten ska de slippa, vårdnadstvisterna år efter år.

Det är en så orättvis känsla som brottsoffer, att vi tvingas lämna allt vi har. Samtidigt måste vi bråka med alla myndigheter som finns.

Hon berättar att gemensamma barn också är den största riskfaktorn för att bli hittat.
– Jag önskar att man tog större hänsyn till att brottet som sker i hemmet inte enbart är mot kvinnan – det är familjen, det är barnen – och de ska inte behöva ha det så. Sen om polisen och socialtjänsten väljer att tro på kvinnan – vilket de har gjort om man har fått det här skyddet – ska man då inte ta större hänsyn till det beslutet hos domstolarna? Det gör man inte idag, utan ofta säger man att ”våldet var ju mot dig”, ”hotbilden är ju mot dig, men han kan vara en bra pappa”. Det tror vi inte på att han kan.
Skuldbeläggningen av och ansvaret på de utsatta kvinnorna är en nyckelfråga.
– Jag vill se nån sorts större – eller ens nån sorts – begränsning av de här männen.
– Begränsa honom till en stad, en kommun – han får arbeta och leva där, han får inte lämna den. Det skulle skydda en del av de här kvinnorna, och det skulle kanske kännas att ”okej, han straffas också på nåt sätt”.
– Det är en så orättvis känsla som brottsoffer, att vi tvingas lämna allt vi har. Samtidigt måste vi bråka med alla myndigheter som finns.
– De här männen som har utsatt oss för saker, de har ingen stämpel på sig alls. Är de dömda har de ju ett antal år efter domen i sitt register, men sen försvinner det. Det är ingen stämpel på dem att de är förövare – att på grund av dem lever människor gömda.
– Det blir på nåt sätt att det är så mycket fokus på kvinnan, att hon ska skyddas – men inte att de här männen ska ta sitt ansvar, eller att samhället ska ta ansvar för de här männen.

Hon menar också att det är orimligt och kontraproduktivt att det talas om vård och stöd för männen som slår, men inte för de utsatta kvinnorna – när en kvinna väl beviljats skydd står hon utan stöd och fruktansvärt ensam.
– Att klara av att leva i rädslan som man har, att klara av livet i övrigt, och sen allt det här dubbelarbetet som blir.
Jonna är frustrerad över att Sveriges ”feministiska” regering inte har vetat att det kan bli så här, ”tillåtit det just för att vi är kvinnor”. Kampanjen har lett till kontakter med flera olika politiker. Jonna berättar att responsen har verkat bra – bland annat har jämställdhetsminister Åsa Lindhagen benämnt situationen ”ett svek från samhället” och sagt sig hoppas kunna göra något. Liknande reaktioner har kommit från andra politiker.
– De förstår, säger de. Men hur kommer vi åt det här? Det finns väl ingen enkel lösning, men nått behöver göras. Och man skulle kanske behöva börja fundera på vad vill man ha för värld att leva i om tio år, och hur ska vi komma dit?

Kvinnors utsatthet är en kassako för många privata aktörer, där man driver vinstdrivande skyddade boenden, som inte alls borde få finnas.

Hon är också arg över hur lite uppmärksamhet frågan får och säger att hon hade önskat att fler kvinnor tog ställning.
– Alla borde förstå att de kan hamna i det här.
– Jag har också förstått att det är inte alla som vill att det här ska ändras. Kvinnors utsatthet är en kassako för många privata aktörer, där man driver vinstdrivande skyddade boenden, som inte alls borde få finnas. Det är många som vinner på att man tillåter det här att fortgå.

Nu har ni kommit samman i ett nätverk, ni har funderat och diskuterat och kommit fram till olika former av aktioner och ni har också nått ut en hel del i media, och nått fram till en del politiker, även i regeringen. Vad tror du kan vara nästa steg?
– Att de inte glömmer bort oss. Vi måste fortsätta visa att vi existerar och vi kommer inte vara tysta om det längre. Nånting måste ske och det snabbt för vissa av de här kvinnorna. Känslan är för många att ”jag kommer vara nästa person i statistiken över döda kvinnor”. För det finns inget säkert skydd. Och i och med skyddet begränsas våra liv. Vi avslöjas hela tiden, och beroende på hur ihärdig mannen är kommer han på det här avslöjandet eller inte, hinner han? Vi ser barns liv gå i spillror av flytt efter flytt efter flytt, barn som blir tonåringar som får problem med missbruk, för de blir rotlösa, får ingen samhörighet.
– På nåt sätt har det här blivit mycket större och mycket mer än det jag trodde att jag ville uppmärksamma. Jag känner att jag inte kan svika mina medsystrar med att inte berätta det de berättar för mig. Och jag vill att alla de som vill komma till tals ska göra det. Och det är just med de här aktionerna och att kontakta mindre medier. Nu vill jag att alla kvinnor ska förstå att sitter du still i båten, ror du inte, då kommer du inte fram. Det behövs att kvinnor höjer rösten – och vågar man inte själv stöttar vi ju varandra.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!