av RS Luleå // Artikel i Offensiv
Demonstrationen var massiv, den största på åratal. Många var ledsna och förtvivlade, men också arga över att ännu ett barn har fått dö för att samhället inte skyddar dem. När de cirka 1 500 demonstranterna samlades vid tingsrätten tändes ljus och gosedjur lades på domstolens trapp. Tillsammans antogs en rad krav på förändring. Vi kräver en #lextintin!
Mordet på 8-åriga Tintin, där pappan sitter häktad som misstänkt, har skakat om Luleå och hela landet. Manifestationen i Luleå i söndags blev ett tydligt uttryck för det. Redan vid samlingen utanför Socialförvaltningen förstod man att det skulle bli en mycket speciell manifestation. Arrangörerna ”sålde” gosedjur, facklor och blommor mot valfritt bidrag till en lextintin-fond. Många gav stora bidrag och totalt samlades över 10 000 kronor in.
– Jag var funktionär och en man kom fram till mig och sa ”Jag är 63 år och har bara demonstrerat två gånger i mitt liv. Första gången var skolkampen, och så nu. För det här är så fel”, berättar Jonas Brännberg som är med i arrangörsgruppen.
Demonstrationståget gick genom hela Luleå centrum, där många anslöt längs vägen.
Det var ett tyst tåg, men plakat med tydliga krav om barnens rätt, om inget tvångsumgänge med våldsamma föräldrar, utbildning i mäns våld mot kvinnor och barn samt om barnkonventionen, om krav på mer resurser till kvinnojourer, traumabehandling och stöd till gömda kvinnor.
Kraven antogs sedan gemensamt från trappen till tingsrätten genom att demonstranterna visade sitt gillande genom att lysa med sina mobiler.
– Vårt mål är att säkerställa alla barns rätt till en trygg uppväxt. Rätten till en uppväxt fri från psykiskt och fysiskt våld. Rätten att få göra sin röst hörd och bli lyssnad på, sade Jenny Borsgård från arrangörsgruppen.
Efteråt talade även Tjejjouren och Luleå FN-förening, innan Linda Karlsson från arrangörsgruppen läste upp ett gripande vittnesmål från en gömd kvinnas syster.
Manifestationen avslutades på ett stilla och fint sätt där alla som deltog kunde lämna något, en blomma, en nalle eller bara en tanke och farväl där på trappan.
Ett farväl till ett barn som för bara några dagar sedan var full av liv.
Vittnesmål från manifestationen
Känslan var tung, frågor malde i skallen. ”Hur kan detta få hända?” Här fanns alla tydliga varningar och tecken på att allt inte stod rätt till. Tankar om vad denna unga pojke med mor hade fått utstå. Kompisar som har förlorat en vän. En mamma som har förlorat en son.
Med tunga steg gick tåget fram. Facklornas sken tände ett hopp inombords att nu, nu ska detta förändras, vi är kraften och vi måste se till att göra ändring på de bristfälliga lagar vi har i Sverige. Väl framme vid rättscentrum hölls det tal, där krav på förändring framfördes.
Efteråt följde ett väldigt gripande vittnesmål om hur det kan fungera i dagens samhälle, där förövaren har alla rättigheter och de som har råkat ut för förövarens, mannens, våld blir den som måste förändra hela sin vardag med skyddad identitet och flytt till annan ort som följd.
Jag tänker bara något måste vara helt galet fel i våra lagar. Detta måste få ett slut.
Efter manifestationen var jag med och delade ut Rättvisepartiet Socialisternas flyer med uppmaning om att vi måste fortsätta kampen, till exempel inför internationella kvinnodagen den 8 mars. För utan rörelse blir det ingen förändring.
Sedan var det en minnesstund på gula paviljongen. Där framförde Nathalie en väldigt fin sång, en sång om det hemska som bara inte får ske.
Av någon teknisk anledning fungerade inte gitarristens mikrofon. Detta gjorde ingenting, utan tvärtom lyfte det sången och budskapet i texten till något djupare. En sång från hjärtat.
Josef Esberg
LÄS OCKSÅ:
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.