Sveket mot barnen: Stoppa våldet

Kravet på en Lex Tintin – att umgänge och vårdnad ska vara utesluten för den förälder som utövat våld, eller som barnet är rädd för – har nu antagit stormstyrka (Foto: Offensiv).

av Liv Shange Moyo // Artikel i Offensiv

Mordet på 8-åriga Tintin i Luleå den 8 januari, och vågen av vrede och solidaritet som det har mötts av, har satt ljuset på mäns våld mot kvinnor och barn samt på rättssystemets svek. Hur många barn utsätts för våld, vad beror det på, och hur kan det stoppas?

I snitt mördas i Sverige 4-5 barn varje år av en förälder. Varje fall är unikt, men forskning har visat på typiska mönster. Ett är när spädbarn dödas av sin (ofta svårt deprimerade) mamma, och där föräldern i många fall även tar sitt eget liv.
Ett annat typiskt förlopp är när en förälder, i regel pappan, dödar barn som ett sätt att slå mot den andra föräldern. Även i de här fallen finns det ofta psykisk ohälsa med i bakgrunden, men våldet som en del av könsmaktsordningen framstår också tydligt – barnens liv blir vapen i kampen för att kontrollera och bestraffa kvinnorna.
Under 2022 dödades två barn, fem respektive sex år gamla, tillsammans med sina mammor (i det ena fallet begick pappan självmord efter att ha dödat sin fru och barn, i det andra har en ”nära släkting” åtalats).

Icke-dödligt våld är desto vanligare. I en studie från 2016 uppgav nära elva procent av de svarande (elever i högstadiet och gymnasiet) att de hade utsatts för allvarlig fysisk barnmisshandel. 14 procent hade upplevt att en förälder utövat psykiskt eller fysiskt våld mot den andra föräldern.
Forskning visar nu att det ofta är ännu skadligare att som barn uppleva pappas våld mot mamma (som överväldigande är fallet) än att själv utsättas direkt. Det är också väldigt vanligt att barn som upplever det här våldet också själva utsätts, genom till exempel misshandel eller sexuellt våld.
Våldet hemma omgärdas av tystnad, hot, maktlöshet med mera. En färsk rapport från Jämställdhetsmyndigheten visar att uppgifter om våld förekommer i 64 procent vårdnadstvister, men att det osynliggörs eller förminskas i domarna. Ofta omskrivs våldet till ”samarbetssvårigheter”.
Utanför familjens ramverk blir även staten en förövare. Som mordet på Tintin med smärtsam tydlighet visade dömer rättssystemet och myndigheterna barn till vårdnad hos eller umgänge med våldsamma föräldrar, ofta mot barnens uttryckliga vilja och desperata rädsla.
Barn döms till umgänge med pappor som de är rädda för, och till och med när pappan är dömd för våld emot dem och deras mamma. Studien Våld och vårdnad (2021) visade att den våldsamme mannen fick rätt till umgänge i 32 av 34 fall.

I rättssystemets tolkning av ”barnets bästa” väger upprätthållandet, ibland skapandet, av barnets relation till ”båda föräldrarna” mycket tungt, trots kunskapen som finns om hur illa barn som påtvingas umgänge med sina förövare far. Föräldrarna antas kunna samarbeta om vårdnad och umgänge även när den ena samtidigt bedöms behöva leva gömd, på flykt undan den andre.
Just föräldrarnas ”samarbetsförmåga” är en viktig grund när domstolarna bedömer deras lämplighet som vårdnadshavare. Samarbetsförmågan hos kvinnan som berättar om våld uppfattas som låg, och hög hos mannen som säger sig vilja lämna sitt våldsutövande bakom sig, som Roks har påpekat.
Enligt Roks blir det allt vanligare att våldsutsatta mammor förlorar vårdnaden till pappor, som ofta även utsatt barnen för våld, efter att ha anklagats för ”umgängessabotage”.
Den mesta extrema situationen är förstås när pappa har mördat mamma. Sen år 2000 har vart tredje barn vars pappa har mördat mamma fått just pappan som vårdnadshavare, som Aftonbladets granskning Barnen som blev kvar visade.

Ju mer könsmaktsordningens grundpelare – att kvinnor, och barnen de föder, är objekt som ska vara beroende av och kontrolleras av män – desto större är risken att mäns våld ökar.

Kravet på en Lex Tintin – att umgänge och vårdnad ska vara utesluten för den förälder som utövat våld, eller som barnet är rädd för – har den senaste veckan antagit stormstyrka. Fortsätter protesterna kan den också (för sent) bli verklighet.
Hur nödvändiga lagreformer än är är det dock tydligt att de inte räcker. De lagar som idag finns för att värna barn blir otillräckliga eller får omvänd effekt så länge de tillämpas inom könsmaktsordningens ramverk, särskilt när den ordningen blir allt mer brutal. Barnkonventionen blev lag 2020, men det har inte gjort något nämnvärt avtryck hos domstolar och myndigheter. År 2021 infördes barnfridsbrottet i Brottsbalken. Det tar fasta på forskningen om barns upplevelse av våld, och gör det straffbart att utsätta barn för att bevittna till exempel vålds- och sexualbrott i en nära relation.
Samtidigt som barnperspektivet stärks vittnar kvinnor som har barn med våldsutövare om ett ökat tryck på dem från socialtjänsten att skydda barnet från att uppleva hans våld (ofta samtidigt som de ska verkställa rättens dom om umgänge med våldsutövaren). Underdimensioneringen av resurser för att utreda våld mot kvinnor och barn betyder också att många anmälningar aldrig går vidare.
Lagar och system som ska skydda våldsutsatta kvinnor och barn tolkas och formas via patriarkala filter. Om rörelsen för Lex Tintin pressar fram förändringar som till exempel utökad utbildning för domare och nämndemän, eller rätt till eget juridiskt ombud för barn, är det viktigt att noga analysera hur de kommer att falla ut i verkligheten och att det resulterar i en verklig förändring.

De senaste åren har kvinnohatet fått mer luft under vingarna. Ökade klyftor och nedmontering av samhällsansvaret för vård, skola, förskola, socialtjänst, sjukförsäkring, bostäder med mera undergräver kvinnors ställning i samhället, liksom nu även fallande reallöner.
Idéerna som dominerar samhället har samtidigt allt mer präglats av kvinnoförakt och -objektifiering. Ju mer könsmaktsordningens grundpelare – att kvinnor, och barnen de föder, är objekt som ska vara beroende av och kontrolleras av män – desto större är risken att mäns våld ökar.
Tintins mammas sorg går inte över. Barnen som växer upp med tvångsumgänge har sina trauman livet ut. Men i sorgen och vreden som nu väckts hos så många behöver en ny, kämpande feministisk rörelse slå rot, en rörelse som organiserar masskamp mot alla uttryck för mäns våld mot kvinnor och barn, för ett slut på eftervåldet där staten är medförövare, och för att rycka undan grunderna för våldet.
Därför kämpar socialistiska feminister också för en massiv upprustning av välfärden, för resurser i linje med alla barns behov, för ett slut på alla former av exploatering av kvinnors kroppar och -arbete. En värld där alla barn får växa upp, fria från våld och förtryck, är en socialistisk värld.

LÄS OCKSÅ:

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!