1 maj – en revolutionär historia

Av STEPHEN RIGNEY // Artikel i Offensiv

När hundratusentals arbetare i USA gick ut i strejk den 1 maj 1886 var de föga medvetna om att datumet skulle bli känt världen över som arbetarklassens högtid, den internationella arbetardagen.

Både internationellt och i USA hade industrialiseringen under 1800-talet lett till att allt fler personer hade flyttat till städerna och blivit en del av arbetarklassen. Livet i fabrikerna var dock långt ifrån lätt – dåliga och icke-befintliga arbetsvillkor, låga löner och långa arbetsdagar var normen. I USA var en vanlig arbetsvecka mer än 60 timmar fördelade på sex arbetsdagar.
Men samtidigt som arbetarklassen ökade i storlek hade den även blivit allt mer organiserad med parollen om åtta timmars arbetsdag som ett centralt krav. Redan under 1860-talet hade vissa eftergifter gjorts, men dessa gällde bara ett begränsat antal arbetare och de var lätta för arbetsgivarna att komma runt. De innebar också att ens löner sänktes och att man gick ner till åtta timmars arbetsdag.
I oktober 1884 utlyste Federation of Organized Trades and Labor Unions den 1 maj 1886 (FOTLU, senare dagens AFL, motsvarigheten till Sveriges LO) som dagen för att åtta timmars arbetsdag skulle bli standard för alla arbetare. När dagen närmade sig började även förberedelser för en generalstrejk. FOTLU var på inget sätt en radikal organisation, men det går ändå att visa på skillnaden i kampvilligheten då jämfört med dagens fackledare som gör allt möjligt för att undvika även begränsade strejkaktioner, för att inte tala om en generalstrejk.
I oktober 1884 utlyste Federation of Organized Trades and Labor Unions den 1 maj 1886 (FOTLU, senare dagens AFL, motsvarigheten till Sveriges LO) som dagen för att åtta timmars arbetsdag skulle bli standard för alla arbetare. När dagen närmade sig började även förberedelser för en generalstrejk. FOTLU var på inget sätt en radikal organisation, men det går ändå att visa på skillnaden i kampvilligheten då jämfört med dagens fackledare som gör allt möjligt för att undvika även begränsade strejkaktioner, för att inte tala om en generalstrejk.

Det är oklart exakt hur många arbetare deltog i strejken, med uppskattningar på mellan 300 000 och en halv miljon arbetare från 13 000 olika företag runt om i USA. På demonstrationerna och i strejkvaktskedjorna sjöngs låten Eight Hour med refrängen: ”Eight hours for work. Eight hours for rest. Eight hours for what we will.” (Åtta timmar för arbete. Åtta timmar för vila. Åtta timmar för vad vi vill.)
I Chicago, där rörelsen var störst och mest radikal, inte minst på grund av inflytandet av militanta socialistiska och anarkistiska organisationer, lämnade 40 000 jobbet på första dagen. Under de nästkommande dagarna kom allt fler ut i strejk, och med stöd från sina supportrar fylldes staden med strejkande arbetare, demonstrationer och torgmöten. Trots hetsande från både tidningarna och kapitalisterna, som menade att strejken och demonstrationerna skulle leda till kravaller, var denna mäktiga styrkeuppvisning inget annat än lugn under de första dagarna.
På strejkens tredje dag – den 3 maj – organiserades en manifestation utanför McCormick Reaper Works till stöd för metallarbetarna som i flera månader hade blivit utestängda från jobbet och trakasserade av de ökända Pinkertons, en privat säkerhetsstyrka som användes för att bryta strejker. När strejkbrytarna konfronterades vid slutet av arbetsdagen svarade polisen först med batonger och sedan med eldgivning när de som protesterade försökte tvinga tillbaka polisen genom att kasta sten. Minst två arbetare dödades och fler skadades allvarligt.

Anarkisterna, som hade tagit en ledande ställning i rörelsen, agerade snabbt genom att kalla till en manifestation mot polisvåldet på Haymarket Square kvällen därpå. Dåligt väder ledde dock till att manifestationen var mindre än förväntat, med bara några tusen deltagare, och många av dessa lämnade tidigt då vädret fortsatte att bli sämre. Trots att manifestationen var helt fredlig och strax var slut närmade sig ett stort antal poliser i formation och krävde att deltagarna skulle upplösa sig.
När deltagarna började lämna torget kastades en bomb som exploderade mot polislinjen och dödade en polis och skadade fler. Polisen svarade med att skjuta in i folkmassan, där vissa demonstranter sköt tillbaka. Vid slutet av kaoset låg fyra arbetare och sju poliser döda på torget. Ytterligare en polis dog ett par år senare av orsaker kopplade till en skada. Mycket tyder dock på att fler, om inte alla, av dödsfallen bland polisen orsakades av vådabeskjutningar då poliserna sköt blint i mörkret.
Bland arbetarna uppskattas att 70 skadades och att flera kan ha dött av sina skador senare – många vågade helt enkelt inte söka upp sjukvård av rädsla för repressalier mot dem eller deras familjer.

Händelsen användes snabbt av kapitalisterna och politikerna för att attackera arbetarrörelsen och revolutionära organisationer med veckor av polisrazzior och gripanden. Anarkisterna pekades särskilt ut, och inom ett par veckor hade åtta anarkister åtalats för medhjälp till mord (avseende den polis som hade dödats av sprängningen). Eftersom flera hade tyskt påbrå användes det för att piska upp rasistiska stämningar och för att skapa splittring bland arbetarklassen (där det fanns många arbetare med tyskt påbrå).
Vid rättegången gjordes allt för att få de åtalade att låta skyldiga. Domaren var öppet fientlig mot de åtalade och beslutade till åklagarens fördel under hela processen. Åklagaren menade vid ett tillfälle att bara det faktum att de inte hade gjort tillräckligt mycket för att förhindra bombkastningen (trots att de inte visste något om den och att bara två av de åtalade var med på torget vid tiden) bar de ansvar för den.
Trots att det inte fanns bevis dömdes alla – sju till dödsstraff och en till 15 år i fängelse. Den 11 november 1886 avrättades fyra av anarkistledarna, medan en tog sitt liv dagen innan och två andra fick sina straff omvandlade till livstid i fängelse.

Haymarketmassakern och den medföljande repressionen innebar början på en nedgång för den växande arbetarrörelsen. Många av de konservativa fackledarna – som var antisocialister och antianarkister i grunden – gjorde allt för att distansera sig från beslutsam arbetarkamp istället för att bemöta lögnerna och hetsen, vilket ledde till att antalet organiserade snabbt gick ner och stödet för socialistiska idéer tvingades tillbaka. Samtidigt lyckades kapitalisterna upphäva de begränsade eftergifterna som hade vunnits och tio timmars arbetsdag blev normen.
Trots det beslutade AFL 1888 att kalla till en åtta timmar lång strejk. När Andra Internationalen bildades 1889 togs AFL-delegatens förslag upp och den 1 maj 1890 utlystes som en internationell kampdag till minnet för de dödade och för åtta timmars arbetsdag. År 1891 beslutades att den 1 maj varje år skulle firas som internationella arbetardagen.

Det har länge varit dags att sätta 1 maj på sin rätta plats igen – som en dag för att hedra kapitalismens offer, men framför allt för att uppmana till kamp.

Mycket av historien bakom 1 maj har glömts bort i många länder – inte minst på grund av att dagen har reducerats av fackpampar och socialdemokrater till en årlig utflykt där man får lajva vänster i några timmar innan man återgår till ”business-as-usual”.
Men den kampen som arbetarna i USA utlöste den 1 maj 1886 är lika relevant idag. Åtta timmars arbetsdag, rätten att organisera sig, schyssta arbetsvillkor och löner som folk kan leva på är fortfarande långt ifrån normen i stora delar av världen idag. Och med kapitalismen i en utdragen ekonomisk kris har dessa rättigheter kommit alltmer under attack även i de länder där de länge har tagits för givna.
Det har länge varit dags att sätta 1 maj på sin rätta plats igen – som en dag för att hedra kapitalismens offer, men framför allt för att uppmana till kamp. ■