80 år sedan terrordådet mot kommunistiska Norrskensflamman

Borgarklassens attentat mot Norrskensflamman visar vad de styrande är beredda till att göra när klassmotsättningarna skärps (Foto: Public Domain).

av Erland Gadde // Artikel i Offensiv

År 2018 dömdes terroristen på Drottninggatan till livstids fängelse för den attack som dödade fem och skadade många. För 80 år sedan skedde ett lika brutalt terrordåd med lika många döda när kommunisternas tidning Norrskensflamman sprängdes. Den gången var dock gärningsmännen nära knutna till staten; de dömdes inte ens för mordbrand och alla ansvarig var fria inom fem år.
Offensiv återger här en förkortad och något uppdaterad version av en artikel publicerad den 10 mars 2010.


Det var klockan 03.15 på natten till söndagen den 3 mars 1940 som en kraftig explosion ägde rum i fastigheten Kungsgatan 27 i Luleå. Fastigheten, som hyrdes av den kommunistiska tidningen Norrskensflamman, brann ned i en kraftig eldsvåda. Vittnen hade sett fönstren sprängas och eldslågor slå ut omedelbart, vilket tydde på en explosion. Kommunistiska tidningar misstänkte attentat, men det tillbakavisades av andra tidningar.
Under röjningsarbetena på söndagen hittade man fem lik, varav två barn: Arthur Hellberg, Kommunistpartiets distriktsordförande och Norrskensflammans ekonomichef, hans fru Alice och deras dotter Maj, 8 år samt Svea Granberg, ungdomsdistriktets kassörska, och hennes son Torgny, 12 år. Sveas man, Valdemar Granberg, som var tvångsinternerad på grund av sina politiska åsikter, fick från interneringslägret i Storisen veta att hans fru och barn bränts inne. 

Först efter ett par veckor hittade kriminaltekniker bitar av bränd stubintråd och en del andra ledtrådar bland rasmassorna, som bevisade att det rörde sig om ett sprängattentat. Stubinen spårades till en fänrik Hans Borgström vid ingenjörskåren. Han var också frivillig i finska vinterkriget. 
Han greps den 16 april och historien rullades upp. Hans medbrottslingar greps dagarna efter: Fänrikarna Norström och Krendel vid ingenjörskårens reserv, Borgströms värnpliktige ordonnans Palmqvist, och de tre viktigaste: journalisten Hedenström vid högertidningen Norrbottens-Kuriren, kapten Svanbom, chef för hemliga avdelningen vid personavdelningen vid Övre Norrlands milostab, samt, mest sensationellt, polischefen i Luleå, stadsfiskal Ebbe Hallberg! 
Även redaktören Vilhelm Lindgren på Norrbottens-Kuriren och GM Lundquist vid Frivilligbyrån (som organiserade svenska frivilliga soldater i finska vinterkriget) åtalades för att ha känt till attentatet i förväg utan att ingripa.

Bakgrunden till attentatet var den hets som borgerlig och socialdemokratisk media, samt statsapparaten, släppte lös mot kommunister efter utbrottet av det finska vinterkriget hösten 1939. Sovjet hade då anfallit Finland efter att de vägrat gå med på en gränsjustering som enligt Sovjet skulle ha gett dem bättre möjlighet att försvara Leningrad (nuvarande S:t Peterburg) vid anfall.
Det borgerliga etablissemanget använde kriget och opinionen mot det sovjetiska angreppet för att göra ”Finlands sak till vår” och kommunisterna framställdes som landsförrädare. Med stöd av bland annat militärbefälhavaren över Övre Norrland, general Reuterswärd, bildades i månadsskiftet januari/februari 1940 en sexmannakommitté för bekämpande av kommunisterna.
Den bestod av de tidigare nämnda Hallberg, Hedenström och Svanbom, och järnvägstjänstemannen Rydberg, socialdemokraten Holmberg från Norrländska Socialdemokraten (NSD), som också var facklig ombudsman, samt redaktören Lindgren från Norrbottens-Kuriren.

Att tysta Norrskensflamman hade högsta prioritet för kommittén. Flera alternativ diskuterades, men till slut landade man i mer handgripliga metoder: att spränga tryckpressarna. På kvällen den 2 mars genomförde man en ”generalrepetition” av attentatet på Norrbottens-Kurirens redaktion.
Många inom högern kände till attentatsplanerna, men när det stod klart att det var ett attentat tog alla avstånd från attentatsmännen. Attentatet visade sig dessutom vara meningslöst ur attentatsmännens synpunkt, för Norrskensflamman utkom redan dagen efter attentatet i en stencilerad upplaga tryckt genom dess brodertidning Ny Dags försorg. Det lär ha varit det mest lästa numret av Norrskensflamman någonsin.

Attentatsmännen åtalades aldrig för att ha bragt fem människor om livet, utan bara för skadegörelse. Rådhusrättens domar kom den 21 juni samt den 20 september 1940. 
Först dömdes Borgström, Norström, Krendel och Palmqvist till straffarbete i mellan ett år och 10 månader och två år (Borgström högst), för skadegörelse och anskaffande av sprängmedel för att begå skadegörelse. Lindgren och Lundquist frikändes; de hade nekat till allt ansvar. Sedan dömdes Hedenström och Svanbom till två års straffarbete för skadegörelse. 
Den ökände fifflande stadsfiskal Hallberg lyckades fixa ett utlåtande från Medicinalstyrelsen som sa att han var mentalsjuk och inte kunde dömas för attentatet. Han dömdes dock av rådhusrätten den 3 februari 1941 till ett och ett halvt års straffarbete och avsättning för förskingring och falska räkenskaper, som han gjort sig skyldig till redan 1931, då han ansågs ha varit ”frisk”. Han dog i fängelset på Långholmen redan den 6 mars 1941. 
Många kommunister misstänkte vid den tiden att Hallberg röjts ur vägen för att inte avslöja några hemligheter om attentatets kopplingar högre upp i maktapparaten.

Åklagaren överklagade domarna mot de andra (inte Lindgren och Lundquist) och i Hovrätten fick Hedenström och Svanbom sju års straffarbete, Borgström, Norström och Krendel sex år och Palmqvist två år. Domarna fastställdes senare av Högsta Domstolen.
Trots de låga straffen för ett grovt terroristbrott behövde ingen av de dömda sitta hela strafftiden ut. Borgström, Norström och Krendel frigavs villkorligt i juni 1944, Hedenström och Svanbom i maj 1945.
Medan allt gjordes för att mildra straffen mot terroristerna fortsatte förföljelsen av kommunister. Till och med begravningståget med de fem dödade förhindrades av polis att gå den vanliga vägen genom Luleå.

Attentatet mot Flamman är en brutal påminnelse om att staten och dess höga representanter, ofta i samarbete med medier, har sin egen agenda. Idag syns det till exempel i kampanjer för en ökad militarisering och mer statlig övervakning och kontroll. 
Flammanattentatet visar att under tillspetsade klassmotsättningar och krig har beredskapen funnits för att gå mycket längre.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!