Upprorets döda är inte offer

Av ELIN GAUFFIN // Artikel i Offensiv

Det tog lång tid för mig att läsa Levande och döda av nobelpristagaren Han Kang. Det är nog helt nödvändigt att ta lång tid på sig. Boken innehåller så mycket våld att man helt enkelt måste ta det lugnt. Våld är en ganska vanlig ingrediens i den populära kulturen, men det här tar så mycket hårdare för det handlar om verkligt våld och det handlar om politiskt våld. Statens våld mot arbetarklassen.

När Sydkoreas president Yoon försökte göra statskupp i december, men stoppades av folkets massdemonstrationer och strejker, blev jag intresserad av Han Kang, som precis hade fått nobelpris i litteratur. För att förstå ett lands politiska liv är ju litteraturen till stor hjälp. Då visste jag inte hur politisk hon är, även om hon inte uttrycker sig så själv, eller hur aktuellt hennes tema har blivit i den auktoritära kapitalismens dagar, där Sydkorea är ett tydligt uttryck för den ökande repressionen.
Förordet till Levande och döda hjälper oss som inte är så insatta i Sydkoreas historia att förstå inramningen. Boken utspelar sig 1980. En diktator och general, Park Chung-hee, hade styrt sedan 1961 och just mördats av chefen för underrättelsetjänsten. Det som kallades ”Miraklet vid Hanfloden”, Sydkoreas omvandling från fattigt land till framgångsrik industrination, hade ett pris. Diktaturen. Massdemonstrationer 1979 besvarades med krigslagar.

Efter Park Chung-hee tog en ny diktator över, Chun Doo-hwan, och han utökade krigslagarna. Men upprorsstämningarna tilltog. I staden Gwangju i den sydligaste delen av Sydkorea anslöt sig arbetare till studenternas demonstrationer och den 18 maj tog demokratirörelsen över styret av staden och lyckades hålla stånd under 10 dagar.
Men det är inte där som Levande och döda börjar. Den börjar med kroppar. Döda kroppar. I ofattbara mängder. Faktum är att man än idag inte vet hur många som faktiskt dödades i massakern som följde när militären slog ner upproret. Många av de döda begravdes inte. Det var straffbart fram till 1997 att ens tala om upproret och massakern i Gwangju. Det kan vara 200 eller över 2 000.

Han Kang har ett speciellt förhållande till Gwangju. Hon och hennes familj hade precis flyttat från staden när upproret och massakern skedde. Hon skapar ett förhållande till en av huvudpersonerna i boken genom sin historia, genom att de delar platser och genom boken som hon skriver om honom. Han är nu död, men lever vidare genom de levande. Boken ger många tänkvärda perspektiv på livet och döden. En mor som har förlorat sin son lever vidare som halvt död. Själen som binds till den döda kroppen som söker sin själsfrände.
Den gnista av revolt och stolthet som tändes bland fabriksarbeterskorna, som torterades ner till total lydnad, att vara ett med maskinen. Men vi som ännu kan ropa måste låta de dödas röster höras. Han Kang berättar i intervjuer att traumat i Gwangju och ett annat trauma som hon skrivit om, i Jeju, ska hållas öppna som blod som flödar.

Efter att ha skrivit Levande och döda plågades Han Kang av svåra mardrömmar. Romanen Jag tar inte farväl handlar om en författare som plågas av just mardrömmar. Hon tar sig till ön Jeju. Även där utförde den koreanska staten en stor massaker på kommunister 1948. Författare som skrev om massakern på Jeju straffades och torterades i flera årtionden efteråt. Inte förrän vid millennieskiftet bad presidenten om ursäkt för detta övergrepp och man kunde börja prata om det.

Han Kang vill inte beskriva de döda som offer.
– Ordet ”offer” beskriver någon som har förlorat. De som dog i Gwangju och Jeju, liksom Inseons mamma, är inga förlorare. De agerar, lider och älskar, säger hon i en intervju i Dagens Nyheter 29 mars 2024.

Det skoningslösa våldet mot ungdomar, barn, arbetaraktivister och frihetskämpar blir nästan fysiskt svårt att läsa om. Ska vår klass behöva gå igenom det? Har vi inget värde alls i statens ögon?
Vi väljer inte våldet som möter oss. Han Kang skriver inte om de som dödade, men på något sätt måste vi nå ut till de människorna. De som dödar en bit av sig själv när de dödar folkets uppror och hur vi måste få över soldaterna på vår sida. ■