SÄNK ARBETSTIDEN – NU!

Av LOUISE STRÖMBÄCK // Artikel i Offensiv

Under förra veckan höll Socialdemokraterna sin kongress, och en fråga som är viktig för oerhört många diskuterades: frågan om arbetstidsförkortning. Efter en debatt inom partiet beslutades att partistyrelsens linje skulle antas: en arbetstidsförkortning ska inte lagstiftas, utan ska beslutas av arbetsmarknadens parter. Ett svek, om än fullt förväntat.

Den utredning om arbetstidsförkortning som en arbetsgrupp inom Socialdemokraterna utrett, kom förra året fram till att det behövs en sänkt arbetstid till 35 timmar i veckan – något de kallade ”århundradets frihetsreform”. Enligt förslaget skulle det genomföras stegvis fram till år 2035, och det första steget skulle vara att testa det på en grupp på 5 000 arbetare.
Det här är verkligen inte århundradets frihetsreform. Det är ett fegt icke-steg som främjar arbetsgivarna, inte arbetarna. Det arbetarna behöver är en större sänkning av arbetstiden, och detta omedelbart. Arbetare inom många yrken har befunnit sig på bristningsgränsen i många år, och håller på att jobba ihjäl sig. Behovet av en arbetstidsförkortning är akut.

LO har också gjort en utredning om arbetstidsförkortning. Deras utredning hade som mål att bli klar i maj, alltså efter att industriavtalet och många andra kollektivavtal redan tecknats. Det var en medveten metod för att se till att frågan inte togs upp i avtalsrörelsen, och det lyckades som planerat.
Nu går Socialdemokraterna på LO:s linje att arbetstidsförkortning inte ska lagstiftas, utan istället beslutas av arbetsmarknadens parter. Med andra ord, arbetsgivare och LO. Som vi vet av lång erfarenhet står inte LO på sina medlemmars sida. LO är mer intresserade av att marknaden ska fungera; med andra ord, att företagen ska få sina vinster på arbetarnas bekostnad.

LO och S går hand i hand, det har de alltid gjort. De har också utvecklats tillsammans i samma riktning, från att från början vara organisationer av och för arbetarklassen som skulle värna dess intressen, till att vara organisationer som sviker arbetarna och värnar om kapitalistklassens intressen.
En arbetstidsförkortning genom kollektivavtal är inte fel i sig, men det skulle innebära att tusentals kollektivavtal skulle behöva innefatta en arbetstidsförkortning.
Behovet som finns av en sänkt arbetstid till 30 timmar i veckan och omedelbart, och är inte möjligt att få igenom i dagens fackliga förhandlingar, där facktopparna anser att man alltid måste ge lika mycket som man får. En arbetstidsförkortning på 25 procent skulle kosta så mycket att arbetsgivarna skulle kräva kraftiga lönesänkningar istället. Sådant kan vi aldrig gå med på.

”det här är verkligen inte århundradets frihetsreform”

Det finns enorma mängder pengar hos storbolag och banker, som går rakt ner i kapitalistklassens fickor. Vi måste kämpa för att dessa pengar istället används för att finansiera en rejäl upprustning av välfärden och en arbetstidsförkortning med bibehållen lön.■