EN VÄRLD ATT VINNA, EN SOCIALISTISK UTOPI I VERKLIGHETEN

Aldrig någonsin tidigare har klyftan mellan vad som skulle vara möjligt och vad som sker varit större. Tillståndet i världen blir därmed allt mer bedrövligt och farligt. Det är lätt att bli mörkrädd och resignera. Därför är det viktigare än någonsin att hålla den socialistiska visionen om det klasslösa samhället och mänsklighetens befrielse från allt förtryck och våld levande.

Av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Den socialistiska visionen kan beskrivas som en utopi i verkligheten, som inte bara håller hoppet uppe utan också manar till kamp. I den socialistiska visionen förenas teori, idéer och politik med tilltron till att förändringar är möjliga och till kampens möjligheter. Det gäller inte bara att förklara världen, utan att förändra den, för att parafrasera Karl Marx.

Socialismen är ett med internationalismen och därmed nationalismens och militarismens motsats.

Varken Karl Marx eller någon annan revolutionär socialist har gett en fullständig bild av hur det socialistiska samhället fullt ut kommer att se ut. Det är en omöjlig uppgift. Men historien har gett glimtar av socialism och de oanade möjligheter som skulle följa efter att människor gemensamt börjar bygga ett samhälle i enlighet med behov och i samklang med naturen.

Inte minst den socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 gav ett exempel på vad som skulle kunna vara möjligt. Oktoberrevolutionen är den hittills enda segerrika socialistiska revolutionen och därför förtjänar den en speciell plats i historien.

Revolutionen 1917 och de efterföljande revolutionära upproren i Tyskland, Ungern och en rad andra länder gjorde det omöjligt för kapitalisterna och deras regeringar att fortsätta det första världskriget, som avslutades i november 1918.

Oktoberrevolutionen gav 8 timmars arbetsdag, avskaffade alla lagar som missgynnade kvinnor i relation till män och aborträtt och barnomsorg infördes. Samtidigt avskaffades alla barbariska lagar mot homosexualitet. Ryssland blev det första landet där homosexualitet inte längre var olagligt.

Genom revolutionen vann exempelvis Ukraina och Finland nationell befrielse.

Efter den ryska revolutionen följde kulturell blomstring och ett nyskapande på alla områden.

Om den socialistiska revolutionens seger kunde bli början till så omfattande förbättringar i ett fattigt, krigshärjat Ryssland, med en liten arbetarklass, vilka möjligheter skulle inte socialismen då öppna idag? Mycket snabbt och bara genom att mobilisera de resurser, kunnande, teknik och vetenskap som redan finns skulle den socialistiska revolutionens genombrott och spridning innebära att mänskligheten på sitt baner skulle kunna skriva: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.

Oktoberrevolutionens masstöd på hemmaplan och den internationella solidariteten omintetgjorde kontrarevolutionens alla försök att krossa den i blod. Men att den ryska revolutionen inte följdes av segerrika revolutioner i andra rikare länder i väst, trots alla massornas försök 1917-23, medförde att revolutionen blev isolerad och började urarta. Det mesta som revolutionen vunnit och alla inslag av socialistisk demokrati, som arbetar-, bonde- och soldatråden (sovjeterna), fabrikskommittéerna och fackföreningarna, kom att falla offer för den framväxande byråkratin – stalinismen. Till sist likviderades även bolsjevikpartiet, som lett revolutionen.

Den förstatligade egendomen, den planerade ekonomin, blev dock kvar. Men den planerade ekonomin i det dåvarande Sovjetunionen var en toppstyrd karikatyr av vad socialister menar med planerad ekonomi. En fungerande planekonomi förutsätter demokrati och kontroll underifrån; planen kan inte vara något annat än en hypotes som ständigt behöver omarbetas och korrigeras.

”Den socialistiska planeringskonsten faller inte från himlen och uppstår heller inte fullt utvecklad i ens händer i och med erövrandet av makten. Denna konst går bara att behärska med hjälp av kamp, steg för steg, inte av några få utan av miljoner, som en ingående del i den nya ekonomin och kulturen”, skrev Leo Trotskij år 1932.

Trotskij var vid sidan av Vladimir Lenin (vars tidiga död 1924 påskyndade revolutionens urartning) den som först varnade för och tog upp striden mot den framväxande byråkratins kvävande av revolutionen och för att återupprätta den socialistiska demokratin.

I Den förrådda revolutionen, som Trotskij skrev 1936, förklaras varför den socialistiska demokratin var livsavgörande. ”Det är möjligt att bygga gigantiska fabriker efter en färdiggjord västlig modell på byråkratins kommando – men till tre gånger så höga kostnader. Men ju längre man går, desto mer hamnar ekonomin i problemet med kvaliteten, som glider byråkratin ur händerna likt en skugga. I en nationaliserad ekonomi kräver kvalitet producenternas och konsumenternas demokrati, frihet att kritisera och ta initiativ – villkor som är oförenliga med en totalitär regims fruktan, lögner och smicker.”

Urartningen kan också beskrivas i att 1920-talets experimentella och nyskapande inom exempelvis arkitektur kom att ersättas av stalinismens gråa jättelika byggnader och monument som bara skulle påminna människor om var makten låg.

Om inte arbetarna lyckades störta byråkratin skulle dess styre oundvikligen resultera i djupa kriser, sönderfall och slutligen till att kapitalismen återupprättades, varnade Trotskij och Vänsteroppositionen under 1930-talet. De satte sitt hopp till att arbetarklassen skulle störta byråkratin – en politisk revolution – men av olika skäl kom detta inte att ske. Istället kom stalinismens kris och kollaps 1989-92 att resultera i att kapitalismen återupprättades i Ryssland och dagens Öst- och Centraleuropa. I Kina, som också var en stalinistisk diktatur, hade kapitalismen börjat återupprättas redan i slutet av 1970-talet och långt in på 2000-talet sågs det ”nya Kina” som ett föredöme av världens kapitalister.

Enligt borgare av alla kulörer, inkluderat socialdemokratiska och ”socialistiska” partier, var stalinismens kollaps ett bevis på att socialism och planekonomi inte fungerar.

Efter stalinismens kollaps var det många inom vänstern som gav upp, i rask takt förborgerligades arbetarnas traditionella partier och behovet av en ny kämpande socialistisk arbetarrörelse måste numera vara en given del i visionen om vägen till socialism.

Kapitalismens historia kantas av kriser, katastrofer, krig och folkmord. Den kan inte heller vara något annat när systemet vilar på klassförtryck, utsugning och plundring av naturtillgångar som inte är obegränsade.

Kapitalismen är ett system för produktion av vinst till den lilla, men mäktiga, klass som äger produktionsmedlen och därmed kontrollerar distribution av de varor och tjänster som arbetarklassen producerar. Vinsterna hämtas från arbetarnas obetalda arbete, mervärdet. Utsugningen har dessutom ökat som en följd av å ena sidan den globala jakten mot botten vad gäller löner och arbetsvillkor och å den andra den globala jakten för att ständigt nå nya toppar vad gäller vinstutdelningar, bonusar och vd-löner.

”Ackumulering av rikedom vid ena polen är samtidigt ackumulering av elände, slit, och slaveri vid den motsatta polen”, poängterade redan Marx och det är en träffande beskrivning av dagens värld, där en av 67 invånare har tvingats på flykt på grund klimatkrisen, krig och förtryck.

Klyftorna, skillnaden mellan fattig och rik, är större än på flera hundra år. Den sammanlagda förmögenheten hos världens drygt 3 000 dollarmiljardärer gör denna skara, i huvudsak en herrklubb, till världens tredje största ekonomi. Bara USA:s och Kinas ekonomier är större.

Det privata ägandet och nationalstaten, en skapelse av kapitalismen, håller på att förgöra planeten. Ständigt passeras nya klimattrösklar och år 2024 överskred jordens medeltemperatur för första gången 1,5 grader över förindustriell nivå. Men kapitalismens törst på fossila bränslen är osläckbar. ”Enligt en ny studie kan 80 procent av världens globala fossila koldioxidutsläpp, sedan kan klimatavtalet i Paris 2016 kopplas till 57 olje-, gas-, kol- och cementproducenter. Denna mäktiga grupp av storbolag är de främsta drivkrafterna bakom klimatkrisen, enligt Carbon Majors Database” (Guardian den 4 april 2024).

”Socialismen är det minimum vi ska säkra!”

Rosa Luxemburg

Det råder alltså inga tvivel om vem och vilka som bär skulden för klimat- och miljökrisen och alla de många kriser som kapitalismens vinstjakt orsakar.

Om man kan genomföra stora samhällsförändringar för att främja privatbilism och tung lastbilstrafik, vilket gjorts under lång tid, så går det naturligtvis att också att göra det motsatta. Det kräver dock att kapitalismen avskaffas.

I en värld som skriker efter globala och samordnade lösningar går kapitalismen och makteliterna i motsatt riktning – mot nationalism, och världen slits sönder av imperialistiska maktstrider och en ny rå expansionistisk nykolonialism. För att sätta stopp för detta krävs inget mindre än att världen vänds upp och ner och en kamp och en massrörelse som bärs upp av en socialistisk vision. Som Rosa Luxemburg säger: ”Socialismen är det minimum vi ska säkra!”. Men för att nå till socialismen krävs en revolutionär massrörelse. Kapitalismen kommer inte att avskaffa sig själv. Till syvende och sist är det styrkan i masskampens socialistiska vision som kommer att avgöra klasskampens utgång.

Kapitalismens avskaffande innebär att produktionsmedlen skiljs från de parasitiska ägarna och blir hela samhällets egendom. Det i sin tur lägger den grund på vilken det socialistiska samhället kan börja byggas och även idag skulle ett socialistiskt genombrott i ett land mycket snabbt få global spridning, vilket dagens kamp varslar om. Genom demokratiskt valda kommittéer på arbetsplatserna och i samhällena skulle det vara möjligt att delta i samhällets styrning på alla nivåer.

Det i sin tur lägger den grund på vilken vägen öppnas till en medveten, planerad och demokratisk styrning av ekonomin, att staten kan börja dö bort och till det klasslösa samhället.

I takt med att socialismen växer och det finns mer än tillräckligt till var och en, finns det heller ingen plats för pengar, däremot en stor plats för välfärd samt inte minst kultur, fritid och samvaro. Genom demokratiskt valda kommittéer på arbetsplatserna och på samhällets alla nivåer jämte arbetstidsförkortning skulle samhället bli verkligt demokratiskt, till skillnad från dagens begränsade demokrati där pengarna styr.

Socialism, baserad på offentligt ägande av storbolag, banker samt expropriering av de superrikas tillgångar, skulle göra det möjligt för människor att få verklig kontroll över alla aspekter av sina liv.

Exploatering, ojämlikhet och hierarkier skulle ersättas av samarbete och nya medmänskliga relationer. Detta kommer självfallet inte att ske över natt. Det kommer att ta tid innan alla de reaktionära, splittrande attityder och fördomar som kapitalismen har odlat i århundraden försvinner.

Redan idag finns det tillräckligt med resurser och möjligheter för att garantera alla människor ett värdigt liv. Det finns mat att föda alla på jorden och bara en bråkdel av de enorma summor som satsas på militären idag, skulle räcka för att utrota världsfattigdomen. Det ska även tilläggas alla onödiga kostnader och det väldiga slöseri, ”slit och släng”, som följer i spåren på kapitalismens vinstjakt. De årliga globala kostnaderna för reklam och annonsering är exempelvis större än de flesta länders ekonomier (två gånger större än Sveriges).

Genom en drastisk arbetstidsförkortning för att möjliggöra alla människors deltagande i samhällets styre och med hjälp av alla de tekniska och vetenskapliga landvinningar som gjorts skulle det vara betydligt lättare att planera ekonomin idag än tidigare.

En socialistisk plan för hushållning kan möjliggöra den brådskande gröna omställning som kapitalismens vinstintresse förhindrar. Med socialismen kan människan äntligen växa upp och leva i en värld fri från allt förtryck och våld.