STRIPAKONFLIKTEN – 100 ÅR

Av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Nu 1920-talet var långt ifrån det ”glada 20-talet”. I Sverige var det ett årtionde som inleddes med en djup kris för kapitalismen med lönesänkningar och massarbetslöshet. Det var också ett årtionde av bittra klasstrider.

En av dessa var strejken vid Stripa gruva i Lindesbergs kommun i Bergslagens mitt. Strejken som startade för precis 100 år sedan, i mars 1925, kom att gå till historien som Stripakonflikten.

Vintern 1921-22 var omkring en tredjedel av fackföreningarnas medlemmar utan jobb – den högsta arbetslösheten i Sveriges historia och ännu fanns ingen arbetslöshetsförsäkring.

När konjunkturen sedan började vända uppåt igen 1923 gav det arbetarklassen förnyad kraft och självförtroende. En våg av strejker följde, samtidigt som arbetsgivarna allt oftare tog till lockoutvapnet.

Från 1920-talet fram till 1930-talets mitt ”var konfliktnivån på den svenska arbetsmarknaden kanske högre än i något annat västligt industriland” (Walter Korpi: Arbetarklassen i välfärdskapitalismen). Den kamphistorien vill varken de fackliga ledarna eller arbetsgivarna bli påminda om. Istället odlar de myten om att strejker och arbetsmarknadskonflikter skulle vara något ”främmande” för Sverige.

År 1925 blev ett år av särskilt många strider på arbetsmarknaden, bland annat en lokal generalstrejk i Sundsvall och strejk vid Stripagruvan, som till skillnad från andra gruvor även hade många kvinnor anställda.

Året inleddes dock med att arbetsgivarna utlyste en storlockout för att få arbetarna att gå med på lönesänkningar, vilket möttes av starka krav på generalstrejk. Men var det något som LO-ledningen fruktade (och fruktar) så var det den konfrontation med det kapitalistiska systemet som en generalstrejk skulle innebära. Enligt LO-ledningen skulle en sådan strid oundvikligt sluta i ett nederlag. Det fanns också andra skäl till att LO-ledningen ställde sig avvisande till storstrejkskravet; ett var att den inte ville omintetgöra den dåvarande socialdemokratiska minoritetsregeringens önskan om ”arbetsfred”, ett annat att man fruktade att kommunisterna och den fackliga vänstern, som drev kravet, skulle gynnas om facken tog den strid som krävdes.

Från mitten av 1920-talet växte SKP, Sveriges Kommunistiska Parti, som var den fackliga vänsterns ryggrad, mycket snabbt. Medlemsantalet tredubblades 1924-29 och partiets inflytande i fackföreningsrörelsen var större än någonsin (med undantag för den ställning som partiet hade inom Metall efter andra världskrigets slut).

Förutom att utmanas av kommunisternas ställning i fackföreningarna, utmanades också ledningen i flera av LO:s förbund av Syndikalisterna (SAC), som då hade mer än tolv gånger fler medlemmar än idag.

Denna sammantagna utmaning lade hinder i vägen för det samförstånd och klassamarbete som S-och LO-ledningen ville få till stånd under 1920-talets andra hälft.

Trots upprepade vallöften hade de socialdemokratiska regeringar som styrde under 1920-talet inte lagt fram förslag som skulle ersätta den hatade Statens Arbetslöshetskommissions (AK) nödhjälpsarbeten till svältlöner med verkliga jobbsatsningar och arbetslöshetsförsäkring.

AK var dessutom en strejkbrytarkommission. I början av 1920-talet ”skärpte AK sin politik gentemot de arbetslösa. Vid ’allmän konflikt’ i hela landet eller vid en viss ort, skulle samtliga arbetslösa inom den berörda näringsgrenen avstängas. Om det var en ’partiell konflikt’, fick de lokala arbetskommittéerna träffa avgörandet men först efter att ha rådgjort med kommissionen (…) Motviljan och avskyn mot AK växte bland arbetarna. AK framstod för dem som en statligt accepterad strejkbrytarbyrå, eftersom kommissionen hänvisade arbetslösa arbete vid blockerat arbete och vägrade betala understöd om de inte åtog sig arbete”, skriver Yvonne Hirdman i Vi bygger landet: Den svenska arbetarrörelsens historia från Per Götrek till Olof Palme.

Det var dessa direktiv från AK som gällde när den syndikalistiska lokala samorganisationen (LS) och LO-anslutna Gruvindustriarbetarförbundets (Gruv) avdelning 22 lade ner arbetet vid Stripagruvan den 9 mars 1925. När strejken, som LS tagit initiativ till, bröt ut var cirka 60 arbetare med i LS, 12 i Gruv och ett 30-tal var oorganiserade. De oorganiserade skulle under strejkens gång ansluta sig till LS. På det lokala planet fungerade samarbetet mellan LO:s förbund och LS ofta bra, vilket ogillades av LO-ledningen.

När strejken inleddes kunde ingen ana det genomslag den skulle få på riksplanet och att den skulle tvinga den dåvarande socialdemokratiska minoritetsregeringen att avgå 1926.

Strejken startade på lönefrågan. Vid Stripagruvan låg lönen betydligt under rikssnittet och arbetarnas första krav var att lönen skulle höjas med 25 procent. Gruvbolagets ägare sade blankt nej och vägrade att förhandla.

Senhösten 1925 begärde bolagsledningen att få 15 malmlastare, strejkbrytare, av den lokala arbetslöshetskommittén, vilket avslogs eftersom lönerna ansågs vara för låga vid Stripagruvan.

Men efter att Gruv slutit ett avtal med arbetsgivarorganisationen Järnbrukarförbundet, som började gälla vid årsskiftet 25/26, förklarade sig bolagsledningen vara beredd att sluta en överenskommelse på avtalets nivå. Stripaarbetarna sade dock nej till bolagets bud, eftersom det låg långt under det man krävt och som gav mindre än Gruvs avtal. I likhet med dagens hamnstrejk och Hamnarbetarförbundets kamp blev det centrala avtalet ett vapen mot Stripaarbetarnas strejk.

Som hämnd på att de strejkande sagt nej till budet lade bolagsledningen en ny begäran om att få 15 malmlastare av den lokala arbetslöshetskommittén, som i sin tur bad AK att fatta beslut. I mars 1926 beslöt AK att bolaget skulle få sina strejkbrytare.

Den socialdemokratiska regeringen, som var under stark press att riva upp AK:s strejkbrytardirektiv, tvingades att gå emot AK:s beslut. Riksdagens majoritet var emellertid för strejkbryteriet och skärpte direktiven. Ställd inför detta avgick S-regeringen i juni 1926.

I efterhand har det framkommit att det var motvilligt. Gustav Möller, som var socialminister och ansvarig för ”Stripafrågan” i den S-regering som avgick, hade hoppats på en kompromiss med de borgerliga liberalerna. Tage Erlander, som var S-ledare och statsminister 1946-69, har vittnat om att Möller egentligen ville att regeringen skulle sitta kvar. ”Varför ska vi avbryta vårt arbete för några syndikalister”, sade Möller till Erlander.

Efter S-regeringens avgång beslutade AK i enlighet med den nya regeringens tolkning att 120 gruvarbetare i Lindesberg med omnejd skulle avstängas från nödhjälpsarbete och ekonomiskt stöd. En bestraffning som arbetsgivarna var så nöjda med att de avstod från att begära att regeringen och AK också bistod med strejkbrytare.

Arbetarsolidariteten hade tvingat S-regeringen att avgå, men för att den och Stripaarbetarna skulle inkassera en avgörande seger krävdes det sympatistrejker för Stripaarbetarna och en landsomfattande politisk strejk för att fälla regeringen.

Men de strejkande i Stripagruvan fick fortsätta att kämpa ensamma eftersom varken SAC eller något LO-fack gjort allvar av sina maningar till sympatistrejker, vilket resulterade i att de strejkande vid Stripagruvan inte ansåg att det fanns något annat alternativ än att säga ja till det bud de fick i maj 1927, som var bättre än alla tidigare, och därmed avbryta strejken.