Syrizas uppgång och fall

Det har gått tio år sedan den oerhört dramatiska sommaren 2015 då den grekiska arbetarklassen stod öga mot öga mot den europeiska kapitalismens institutioner. Jag läste boken Syrizas uppgång och fall i samma sommarkök där jag liksom många andra följde radiosändningarna från Grekland minut för minut och flashbackarna lyste upp läsningen. Vi lärde oss att OXI betyder nej på grekiska. Trojka – ett hästspann om tre – betydde här Europeiska Kommissionen, ECB och IMF. Den 5 juli 2015 röstade 61,3 procent av grekerna OXI till trojkans nedskärningspaket i en folkomröstning utlyst av Syriza och världen drog efter andan — vad händer nu?

Av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Jonas Karlsson har gjort ett gediget, imponerande uthålligt och förtjänstfullt arbete. Han skrev på boken redan 2015 som ett led i den politiska övertygelsen att arbetarkampen och de sociala rörelserna behöver organiseras kring ett parti och ett program samt att vänsterpartier behöver kopplas till rörelser. Syriza ställdes inför det mest utmanande testet och bokens undertitel är mycket passande : ”Lärdomar för Europas socialister”. Boken är inte helt lätt att ta till sig för vilken läsare som helst, med de många vändningarna och politiska falangerna som beskrivs detaljerat. Syftet är just att ge lärdomar till aktiva socialister. För Offensivläsare torde den vara mycket intressant.

Karlsson håller sig till ämnet Syriza, så hur Grekland hamnade i en av de värsta skuldkriserna någonsin är mer summerat. Kapitalismen är som bekant ett system med inneboende motsättningar. Detta gör att det återkommande kraschar i ekonomiska kriser. Spekulationsekonomin som gjorde världen feberrusig i början av millenniet ökade på lånekarusellen och många lån saknade täckning. När räntan höjdes ställdes betalningar in och banker gick omkull. I USA och EU spenderades rekordmycket i stödpaket för att rädda bankerna. Den viljan saknades eller snarare villkorades därefter när krisen kom till individuella stater.

Grekland hade varit med i EU länge och gick med i valutasamarbetet EMU två år efter starten av detta, euron infördes som valuta år 2001. Nu inlemmades ett förhållandevis litet och svagt land i samma valutaunion som Europas jättar, utan möjlighet att påverka ränta och valutakurs genom devalveringar. Greklands budgetunderskott 2009 var 12,7 procent, dubbelt så högt som det genomsnittliga i EU. En mobbningskampanj utlöstes från makthavarna i Bryssel för att skylla krisen på något annat än systemet. Grekerna påstods fuska och vara lata. Men medan skattefusket var utbrett bland grekiska företagare jobbade löntagarna i Grekland flest timmar per år av alla på kontinenten och hade bland de lägsta lönerna.

Systemet var riggat. Grekland fick ett underskott i bytesbalansen gentemot det starka Tyskland och tvingades ta ännu mer lån av inte minst tyska banker för att finansiera detta, till räntor som var mycket högre än vad andra betalade. Varpå budgetunderskottet så klart förvärrades och Greklands kreditbetyg försämrades ytterligare. Jonas Karlsson skriver att i slutet av 2010 kunde Grekland bara låna till 12,5 procents ränta och 2012 var räntan på grekiska statsobligationer på andrahandsmarknaden 40 procent.

Det är viktigt att betona att EU är kapitalets union. Så var ju syftet från början när kol- och stålunionen upprättades efter andra världskriget och i varje utvecklingssteg för EU har det dominerande varit att underlätta det europeiska kapitalets rörlighet och position jämfört med konkurrenter i öst och väst och gentemot europeisk arbetarklass. Hela historien med skuld krisen 2008-2010 belyser ju verkligen detta. De i slutändan två stödpaketen som Grekland fick mellan 2009 och 2015 villkorades med så kallade memorandum som förpliktigade enorma nedskärningar på välfärd och löner. Privata skulder omvandlades till statens skulder. Syftet var egentligen att rädda  tyska och franska banker som stod för hälften av de grekiska skulderna. Sanningskommisssionen om den grekiska skulden, som det grekiska parlamentet tillsatt, konstaterade att det verkliga skälet till stödpaketen var att rädda privata banker från brakförluster.

Det första ”räddningspaketet” togs av Pasokregeringen (socialdemokratisk) 2010 och gav landet 110 miljarder i stöd. Jonas Karlsson skriver: ”Trojkans katastrofala recept kan sammanfattas som felaktiga prognoser där BNP minskade mer än förväntat i jakt på orimliga budgetöverskott, där stora nedskärningar förstörde både efterfrågan och produktionsbasen i ekonomin. Såväl fysiskt kapital som kunskap gick förlorat. 2015 var BNP 20 procent lägre än programmets prognoser och statsskulden var hela 180 procent av BNP mot första programmets prognos om 148 procent av BNP. BNP hade mellan 2008 och 2015 minskat med 25 procent, varav 19 procent sedan trojkans räddningsprogram påbörjades 2010”.

Syriza är ett av de partier som bildats till vänster om krisande socialdemokratiska och s k kommunistiska partier i Europa på 2000-talet. Symptomatiskt nog sammanfaller det historiska i att ett radikalt vänsterparti får regeringsmakten för första gången med den djupa ekonomiska krisen. Innan vi hamnar där har Jonas Karlsson utförligt gått igenom den intressanta historien med partisanerna under andra världskriget, det starka kommunistpartiet KKE som förbjöds efter kriget, militärdiktaturen 1967- 1974, hur radikala Pasok var på 1980-talet, KKE:s splittringar och sekterism samt mycket mer. Syriza växte fram ur Synaspismos som bestod av splittringar från KKE och andra delar av den grekiska vänstern. 2004 användes valbeteckningen Syriza för första gången som en allians mellan Synaspismos och andra.

Alex Tsipras var väldigt ung när han först blev ordförande i Synaspismos 2008 och året därpå tog ledarskapet i Syriza. Först 2013 hade Syriza sin grundningskongress och organisationerna inom Syriza tvingades upplösas. Syriza var mer vänster än Synaspismos och under Tsipras ledning orienterade Syriza till de sociala rörelserna. Utmärkande blev när partiet försvarade protesterande ungdomar mot polisens brutala och ibland dödliga våld.

Kampen var omfattande under 2010-talets början. Den spred sig över alla krisdrabbade länder i framförallt södra Europa. Det här var inga små perifera tältockupationer. På den internationella protestdagen 29 maj 2011 demonstrerade 100 000 på Syntagmatorget i Aten och på den andra protestdagen den 5 juni 300 000. Polisvåldet var brutalt, till exempel skadades 250 demonstranter den 28 juni. Elev- och studentockupationer av i stort sett alla skolor och universitet ingick i rörelsen. Strejker lamslog landet. ”Vid årets [2011] slut summerades till 445 strejker varav sex stycken 24-timmars generalstrejker och två stycken 48-timmars generalstrejker. Trycket som rörelsen skapade påverkade även Syriza som ändrade sin initiala ståndpunkt att skulden skulle betalas genom att ’beskatta de rika’ till att kräva skuldavskrivning”, skriver Jonas Karlsson i en nyckelmening i boken.

Effekten av krisen och ”räddningspaketen” var brutal. Sommaren 2013 nådde arbetslösheten 28,3 procent, 30 procent saknade sjukförsäkring och 600 000 barn levde i fattigdom. Högerpartiet Ny Demokrati normaliserade rasismen och extremhögern började växa, först med det våldsamma nynazistiska partiet Gyllene Gryning vars medlemmar 2013 mördade vänsteraktivisten och rapparen Pavlos Fyssas. Antifascistisk mobilisering på gator och torg tryckte tillbaka fascisterna, Jonas Karlsson konstaterar riktigt att förbudet av Gyllene Gryning inte hjälpte. Idag finns tre högerextrema partier i parlamentet: Grekisk lösning, Niki och Spartanerna.

Syrizas motstånd mot nedskärningspaketen gav dem 36,3 procent av rösterna i nyvalet januari 2015. Men de kunde inte bilda regering på egen hand. Tsipras valde det lilla konservativa partiet Oberoende Greker, Anel, som koalitionspartner och gav bort nyckelposter till dessa. Karlsson skriver ”Att Syriza gav bort ansvaret och kontrollen över såväl militären som polisen var knappast en slump utan måste ses som en signal att regeringen inte skulle utmana systemet utan bevara ’stabilitet’ och ’lag och ordning’.” bankerna. EU ville krossa den första radikala vänsterregeringen för att statuera exempel.

Den 13 juli, en vecka efter folkomröstningen med ett så tydligt nejbudskap, efter ett 10 timmars möte mellan Tsipras och EU:s Angela Merkel, signerade Tsipras ett nytt avtal som innehåller nya drakoniska nedskärningar och privatiseringar. ”Syrizas löfte om att stoppa åtstramningarna var pulveriserat. Tsipras hade kapitulerat”.

Kapitalismen hade pressat vänsterregeringen med sitt speciella påtryckningsmedel – kapitalflykt. 270 miljarder togs ur landet mellan december 2014 och maj 2015. Karlsson poängterar vikten av kapitalkontroll som verktyg för vänstern. Å andra sidan var EU livrädd för att Grekland skulle lämna unionen och det skulle utlösa en våg av andra länder som lämnade och en total kris för unionen. ”Vägra betala” var slagordet från arbetare och Mest känd i den nya regeringen blev finansministern, den karismatiske vänsterprofessorn Yanis Varoufakis som tagit fram en egen algoritm hur man skulle komma åt skattefusket. Den fick han inte chans att införa utan måste genast förhandla med den europeiska makten och har beskrivit hur besluten i ”förhandlingarna” alltid redan var tagna på annat håll i förväg. Redan 30 januari kom Eurogruppens ordförande till Grekland och krävde att memorandumet måste slutföras – annars skulle bankerna stängas. Den 4 februari beslutade ECB att strypa likviditeten för de grekiska unga över hela Europa. Till och med Sanningkommissionen om statsskulden hade kommit fram till att memorandumet var olagligt. I slutändan tjänade tyska staten 2,9 miljarder euro i räntevinst på den grekiska krisen och den europeiska centralbanken 7,8 miljarder euro mellan åren 2012-2016.

Totalt sett genomförde Syrizaregeringen sex nedskärningspaket ovanpå de nio som tidigare regeringar genomfört. Några lättnader för de fattigaste gjordes men sammantaget var det en katastrof. Det var bland annat höjd moms på maten; sänkta pensioner med 25 procent och kraftigt höjd pensionsålder; försämrad strejkrätt och anställningsskydd (andelen anställda med kollektivavtal minskade från 85 procent till 10 procent under krisens år); massiva privatiseringar av hela öar och hamnar.

All tidigare kritik mot Israel lades ner och samarbete upprättades. Pasokregeringen innan Syriza var ansvarig för att sänka minimilönen med 22 procent ner till 7 500 kronor i månaden och sparka – 150 000 offentliganställda.

Slutet av boken innehåller 65 lärdomar till socialister. De är viktiga och förtjänar egen läsning. Här finns rubriker som ”Nedskärningar är förödande för vänstern”, ”Folk struntar i högerns skandaler” och ”Gå i takt med folket och ha stöd för din politik”. Jag tycker att punkten ”Grekland borde ha lämnat valutaunionen” är den viktigaste och att den hade förtjänat större utrymme. Jonas Karlsson menar att Syriza borde ha tagit Grekland ur euron (Grexit) och skrivit av skulden men framförallt tidigare efter valvinsten förberett för en ny digital valuta. Här behöver poängteras att det hade krävt mer än så. Som Jonas Karlsson konstaterar så hade kampen och strejkerna gått ner 2015. Men Syriza och Grekland befann sig egentligen i en potentiellt revolutionär situation där ett brott med trojkan och en grexit betydde ett brott med kapitalismens ekonomiska system. Partiet hade behövt ha arbetarklassen som sin främsta allierade och genom lokala massmöten över hela landet byggt upp en massdialog om vilka steg som måste tas. Strejkrörelsen fanns inte våren 2015 men huvudkritiken mot Tsipras borde vara att Syriza inte vände sig utåt för att bygga den rörelsen. Jonas Karlsson har rätt att arbetarklassen måste ta makten över samhället – men detta gäller mer än ”bytestjänster, lokala kooperativa banker och sociala center”; det gäller även och framförallt storföretagen, bankerna och det parlamentariska systemet.

Den 16 juni 2015 skrev Offensiv följande: ”Dessa och andra lån kan inte betalas. Syrizaregeringen måste vägra att betala lånen, införa valuta- och kapitalkontroll och förstatliga banker och storföretag samt vädja om stöd från arbetare i resten av Europa. Om Syrizaregeringen ska kunna genomföra sina vallöften krävs att Grekland kastar av sig EU:s och eurons tvångströja och att massorna mobiliseras till kamp för att avskaffa kapitalismen. Hittills har dock inte Syrizaregeringen gjort något för att förbereda massorna för en sådan strid. Det i sin tur öppnar för en sista sekunden-uppgörelse med Trojkan.”

I Syrizas uppgång och fall konstateras det att staten inte är neutral utan står på kapitalets sida, när det kommer till kritan. I slutändan kommer ett försvar av välfärd och ett drägligt liv för alla att innebära en oundviklig konfrontation med kapitalismen och dess stat. Därför behöver arbetare organisera sig inte bara i nya breda vänsterpartier utan också kring revolutionära perspektiv och revolutionära ledningar som bygger partiet i masskampen, långt utanför parlamentarismens gränser.