
Fördjupning: MARXISMENS ”RÖDA TRÅD” – FRÅN MARX OCH ENGELS TILL IDAG
Fyra artiklar på temat i Offensiv #1668:
- ARBETARKLASSENS POLITISKA ORGANISERING OCH KAMPEN FÖR SOCIALISM av Per Olsson
- ”MINST ONDA” BLEV ONT VÄRRE av Jonas Brännberg
- DEN DUBBLA UPPGIFTEN av Boris Brännberg
- SOCIALISTER I PARLAMENTET – ERFARENHETER FRÅN LIVERPOOL, SEATTLE, LULEÅ OCH UMEÅ av Ingrid Eriksson
Del 1: ARBETARKLASSENS POLITISKA ORGANISERING OCH KAMPEN FÖR SOCIALISM
Av Per Olsson
Karl Marx och Friedrich Engels var de första att dra den avgörande slutsatsen att om kapitalismen ska avskaffas måste arbetarna och de fattiga organisera sig i ett självständigt politiskt parti med ett revolutionärt socialistiskt program.
”Om arbetarklassen skall kunna bli tillräckligt stark för att segra när den avgörande stunden kommer – då måste den, som Marx och jag hävdat ända sedan 1847, bilda ett särskilt parti, ett medvetet klassparti, som avskiljer sig från alla de övriga partierna och för en mot deras syften riktad politik”. Dessa rader, som skrevs av Engels, beskriver den röda tråd som gått genom den socialistiska arbetarrörelsens historia alltsedan han och Marx skrev det Kommunistiska manifestet 1847-48.
Kommunistiska manifestet var en programskrift för Kommunisternas Förbund, den första internationella socialistiska organisationen.
Kommunisternas Förbund blev aldrig en massorganisation och den kom att duka under när den revolutionära vågen över Europa 1948 ebbade ut och följdes av reaktion.
På hösten 1864 samlades representanter för en rad olika arbetarorganiationer i London för att grunda Internationella arbetarassociationen, som gått till historien som Första Internationalen. Bildandet hade föregåtts av ett uppsving i arbetarkampen som resulterat i att allt fler arbetare började organisera sig.
Bland de som deltog vid grundandet var Karl Marx, som också valdes in i den kommitté som skulle leda det dagliga arbetet. Marx var också med och skrev den nya organisationens plattform och stadgar. De sistnämnda slog fast: ”Att arbetarklassens frigörelse är dess eget verk (…) att dess frigörelse varken är en lokal eller nationell, utan en social fråga, som omfattar alla länder.”
Första Internationalen förenade olika strömningar: fackliga aktivister från Storbritannien, olika anarkistiska och syndikalistiska riktningar från bland annat Frankrike och Italien samt revolutionära socialister som Marx och Engels, som var i en liten minoritet till en början. De hade det dock gemensamt att de utgjorde ”verkliga krafter” med förankring i den levande kampen, vilket fick Marx och Engels att lägga allt annat åt sidan för att ägna all tid till att bygga Internationalen, vända den till kampen, särskilt strejkerna, och samtidigt tålmodigt arbeta för att vinna nya anhängare.
Även framtida vänsterpartier kommer sannolikt, i likhet med Första Internationalen, att till en början förena olika rörelser och strömningar bakom ett politiskt program som med nödvändighet blir en kompromiss.
Det var främst genom ett stödarbete till strejkrörelser i olika länder som Internationalen vann nya medlemmar, förankring och anseende. Eller som Marx själv uttryckte det: ”Det var inte Internationalen som fick arbetarna att gå ut i strejk, utan tvärtom var det strejkerna som fick arbetarna att närma sig och gå med i Internationalen”.
Marx spelade en avgörande roll i det internationella solidaritetsarbetet som bland annat stoppade arbetsgivarna från att försöka värva strejkbrytare utomlands för att knäcka strejkerna.
”Internationalens ingripande i strejkerna gjorde den extremt populär. Arbetare från olika länder började skriva till Internationalen när de stötte på svårigheter. ’Den 22 mars 1867 skrev Marx glatt till Engels att: Vår International har firat en stor seger. Vi har säkrat ekonomiskt stöd från de brittiska fackföreningarna till de strejkande bronsarbetarna i Paris. Så snart arbetsgivarna såg detta gav de efter. Denna affär har orsakat mycket uppståndelse i de franska tidningarna, och vi är nu en etablerad kraft i Frankrike’” (A. Lozovskij: Marx and the Strike Movement).
Jämsides med stöd till strejkande bedrev Marx, med hjälp av Engels, en politisk intern kamp mot de som ville begränsa kampen till att endast gälla omedelbara förbättringar och som ansåg att facklig organisering var nog. Men också mot de sekteristiska strömningar som fanns och som organiserades i slutna sällskap trodde att arbetarklassen kunde gripa makten med hjälp av intriger och kupper.
De sistnämnda, som ofta talade om enhet, skulle sedan visa sig vara de värsta splittrarna.
Marx och Engels politiska kamp gav frukt och Internationalen kom att bli en rörelse för kvinnans frigörelse, socialisering (förstatligande) av företag och jordegendomar samt för fred; uppfattningen om krig som ett oundvikligt resultat av det kapitalistiska systemets förtryck och plundring.
Vidare slog Internationalen fast, i ett uttalande år 1870, att: ”Organiseringen av arbetarklassen i ett politiskt parti är oundgänglig för att säkerställa den sociala revolutionens triumf och dess slutgiltiga mål – avskaffandet av klasserna.”
År 1870-71 stod Internationalen vid sin höjdpunkt. Men att arbetarnas resning i Paris 1871 – Pariskommunen – krossades. Det fruktansvärda nederlaget resulterade såväl i demoralisering och uppgivenhet som politisk vilsenhet och förvirring. Internationalen förlamades för att till sist gå under. Arvet skulle dock leva kvar och den Första Internationalen fortsatte att skrämma kapitalisterna och deras tjänare.
När landshövding Curry Treffenberg såg en röd fana under den stora Sundsvallsstrejken 1879 lär han förskräckt ha yttrat att: ”Det där ser, Gud hjälpe mig, ut som om Internationalen vore här!”
Det dröjde dock ytterligare två år innan Internationalens ideal och den socialistiska rörelsen kom till Sverige.
Dagens socialdemokratiska parti har, förutom namnet, inget gemensamt med det som bildades 1889
Den 6 november 1881 hölls ett möte i Malmö på temat ”Hvad vilja socialismen?”. Talare (föredragshållare) var skräddaren August Palm, som hade blivit aktiv socialist när han jobbade i Tyskland och sedan Danmark.
Mötet blev början på flera långa agitationsresor för att bygga ett socialistiskt arbetarparti i Sverige. För att det skulle bli möjligt krävdes det inte bara möten utan också en socialistisk tidning, som kunde fungera både som organisatör och propagandist. ”Snabb i vändningarna som alltid startade Palm ett par veckor senare [1882] en egen tidning, landets första socialistiska. Den fick namnet Folkviljan; det första numret var daterat 4 mars. Klarare än de flesta insåg Palm behovet av ett eget språkrör för den socialistiska agitationen. Redan i debutföredraget hade tidningsfrågan varit på tal och Palm hade sedan icke släppt tanken på ett eget organ för den socialistiska rörelsen”, skriver John Lindgren i sin bok August Palm, som gavs ut för första gången 1950.
Det socialdemokratiska arbetareparti som bildades mindre än tio år (1889) efter August Palms möte i Malmö hade sina rötter på arbetsplatserna och var framsprunget ur kampen för allmän rösträtt och mot exempelvis livsmedelstullarna, ”svälttullarna”. Det var också partiets förtjänst att antalet fackföreningar växte.
Genom att omsätta sin politik i kamp, vilket också inkluderade att organisera strejker, kunde socialisterna vinna över de fackföreningar som leddes av borgerliga liberaler samt inte minst också ta sig an uppgiften att bilda nya fackföreningar.
Att Palm flyttat till Stockholm 1885 bidrog starkt till att den socialdemokratiska förening som bildats året innan förvandlades från en diskussionsklubb till en spjutspets i organiseringen av huvudstadens arbetare. Mycket snart efter flytten ”hade socialismen en fast fot bland Stockholms arbetare och förtjänsten därav var uteslutande att skriva på Palms konto. De viktigaste och värdefullaste landvinningarna gjordes genom socialismens insteg i fackföreningarna och deras centralorganisation, Fackföreningarnas centralkommitté”, summerar John Lindgren.
En liknande bild av hur partiet byggdes tecknar Knut Bäckström sin bok Arbetarrörelsens historia, del 1: ”Genom ledningen av den utomparlamentariska aktionsrörelsen mot livsmedelstullarna vann den socialistiska rörelsen allt större auktoritet bland arbetarna. Socialdemokratiska föreningen blev den politiska ledaren för Stockholms arbetare. Socialdemokratiska föreningen valde en ’fackförenings-agitationskommitté’, vilken utförde ett stort arbete. Den utmanade de liberala arbetarledarna till ett offentligt diskussionsmöte i april 1886, men dessa vägrade antaga utmaningen. Mötet antog en resolution, vari liberalismen betecknas som en överklassens rörelse, emedan den inte vill frigöra arbetarna från kapitalförtrycket. Därefter tog den socialdemokratiska kommittén itu med att organisera nya fackföreningar i fack efter fack. Liknande aktivering av de socialdemokratiska organisationernas verksamhet förekom även i Malmö, Göteborg och andra städer.”
August Palms och andras pionjärinsats tillsammans med att industrialiseringen tog fart på allvar från 1880-talets mitt lade grunden för att den socialistiska arbetarrörelsen växte snabbt under seklets sista tio år. Eller som Yvonne Hirdman skriver i sin bok Vi bygger landet: ”När organiserandet av arbetarna verkligen tog fart, från 1885 och framåt, var det till stor del resultatet av de tidiga agitatorernas arbete. Socialismen spreds på ett handgripligt, konkret och lättfattligt sätt genom stora folkmöten, genom egen press, genom att socialister kom att sitta med i de viktiga fackliga centralkommittéerna och därifrån påverka utformningen av de nya fackföreningarnas organisation och program.”
I början av 1890-talet hade partiet 6 000 medlemmar och när samma årtionde var slut hade antalet medlemmar ökat till 44 000.
Dagens socialdemokratiska parti har, förutom namnet, inget gemensamt med det som bildades 1889 och vars ledare levde på en arbetarlön, och knappt det i August Palms fall. De såg det också som självklart att själva delta i och stödja arbetarkampen.
Grunden för arbetarrörelsens framväxt var självständig klasspolitik och att man blev ett med kampen. Men den svenska arbetarrörelsen liksom i andra länder hade också internationalismen och solidariteten att tacka för sin framgång. Stöd från arbetarorganisationer och arbetare i alla länder spelade en viktig roll i alla större inhemska kamprörelser, och bildandet av den andra socialistiska Internationalen 1889 lyfte arbetarrörelsen i Sverige och globalt till en ny nivå.
Hur den socialistiska arbetarrörelsen byggdes i slutet av 1800-talet ger såväl lärdomar och vägledning som inspiration i dagens kamp för att säkra att den röda tråden förblir intakt i form av arbetarrörelsens socialistiska pånyttfödelse; ett nytt arbetarparti och kämpande demokratiska fackföreningar.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.