Fördjupning: DEN DUBBLA UPPGIFTEN

Fördjupning: MARXISMENS ”RÖDA TRÅD” – FRÅN MARX OCH ENGELS TILL IDAG

Fyra artiklar på temat i Offensiv #1668:

1. ARBETARKLASSENS POLITISKA ORGANISERING OCH KAMPEN FÖR SOCIALISM av Per Olsson
2. ”MINST ONDA” BLEV ONT VÄRRE av Jonas Brännberg
3. DEN DUBBLA UPPGIFTEN av Boris Brännberg
4. SOCIALISTER I PARLAMENTET – ERFARENHETER FRÅN LIVERPOOL, SEATTLE, LULEÅ OCH UMEÅ av Ingrid Eriksson

Del 3: DEN DUBBLA UPPGIFTEN

Av Boris Brännberg

”Den dubbla uppgiften” är vad vi socialister kallar balansen och taktiken att kampanja och delta i bygget av nya vänsteralternativ och arbetarpartier, samtidigt som vi bygger en stark, politiskt skolad och erfaren organisation för att leda kampen framåt.

Behovet av en tydligt utformad strategi blev uppenbar under 1990-talet då tidigare stora och inflytelserika arbetarpartier förborgerligades och tappade sin bas och förankring i arbetarklassen. Därefter har vi lyft krav om ett nytt arbetarparti skapat ur kämpande rörelser och kampen för ett annat samhälle.

Detta är inte utopiskt heller, vi har sett flera försök till nya formationer som kan samla arbetarklassen mot kapitalets attacker. Till exempel Syriza i Grekland, Podemos i Spanien och på senare tid Your Party i Storbritannien. I Sverige har processen inte kommit lika långt. Men även här har man lyckats bygga starka stora kampanjer mot nedskärningar och i Hamnarbetarförbundet finns ett exempel på vad vi menar med en kämpande och demokratisk fackförening.

”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt; poängen är dock att förändra den”, som Karl Marx skrev.

Det kan vara attraktivt att säga: ”Förutsättningarna är dåliga nu, låt oss gå i ide, fokusera på oss själva och läsa”. Men en slagkraftig socialistisk rörelse behöver medlemmar vässade i erfarenheten av att vara med i och leda kamprörelser, som involverar fler än bara de som dragit socialistiska slutsatser.

Kampen för bredare och mer specifika krav samt bygget av en revolutionär organisation kan kombineras på ett sätt som hjälper båda, men att behålla balansen är kritisk. Det gäller också att se att det inte finns en rak och enkel väg, kriser leder inte organiskt till återskapandet av kämpande arbetarpartier eller magiskt stark socialistisk medvetenhet. Det är något vi måste vara med och bygga tillsammans med andra.

Såklart finns det farhågor också. I fall där revolutionärer har suddat ut linjen mellan deras egen organisation och den bredare rörelsen har resultatet oftast varit att man absorberats in i rörelsen och därmed också in i de dominerande idéerna som ofta är knutna till de dominerande ideerna i samhället som helhet. Alltså den härskande klassens ideologi som är den dominanta.

Samtidigt kan motsatsen vara fallet om man faller i den sekteristiska fällan och isolerar sig från en bredare kamp i ett försök att behålla sina ”rena revolutionära” idéer.

Det är så klart kritiskt att undvika båda dessa faror. Vi försvarar vår politik till det fullaste, är inte rädda för att säga exakt vad som krävs för att lösa dagens problem, en socialistisk samhällsomvandling! Men kopplar detta krav till medvetenhetsnivån som den ser ut idag och de rörelser som vi och resten av vår klass för.

Det behövs nya arbetarpartier i alla länder för att samla klassen i sin helhet i en enad front för att vinna segrar och störta det här ruttna systemet!