”MINST ONDA” BLEV ONT VÄRRE

Fördjupning: MARXISMENS ”RÖDA TRÅD” – FRÅN MARX OCH ENGELS TILL IDAG

Fyra artiklar på temat i Offensiv #1668:

1. ARBETARKLASSENS POLITISKA ORGANISERING OCH KAMPEN FÖR SOCIALISM av Per Olsson
2. ”MINST ONDA” BLEV ONT VÄRRE av Jonas Brännberg
3. DEN DUBBLA UPPGIFTEN av Boris Brännberg
4. SOCIALISTER I PARLAMENTET – ERFARENHETER FRÅN LIVERPOOL, SEATTLE, LULEÅ OCH UMEÅ av Ingrid Eriksson

Del 2: ”MINST ONDA” BLEV ONT VÄRRE

Av Jonas Brännberg

En av grunderna för att nya vänsterpartier diskuteras och växer fram är att i land efter land är det politiska etablissemanget det mest högerorienterade sedan andra världskriget. Det är inte bara i Sverige som den gamla ”vänstern” mer eller mindre har kapitulerat för militarism och rasism, duckar om Palestina, övergett klimatfrågor, feminism och så vidare.

Frågan som då uppkommer är: När nya partier bildas, vilket sorts politik, organisering och kamp behövs? Hur ska nya vänsterpartier orientera sig i ett politiskt landskap dominerat av extremhögern? Vilka lärdomar finns från historiska och internationella erfarenheter?

Podemos uppgång och fall

I spåren av kapitalismens djupa globala kris 2008-2009 och en sprucken fastighetsbubbla växte en mäktig massrörelse fram i Spanien. Miljoner arbetare och ungdomar ockuperade torg och strejkade runt om i landet i protest mot vräkningar, försämrad arbetsrätt och fruktansvärda nedskärningar i välfärden.

Ur denna rörelse växte Podemos fram som ett politiskt alternativ mot nedskärningarna och orättvisorna. Organisationen möttes av en enorm entusiasm, hemsidan kraschade när 50 000 gick med under första dygnet och i parlamentsvalet 2015 fick Podemos över 21 procent av rösterna. Tyvärr valde partiet redan från början en lös organisationsstruktur som förlitade sig på digitala lösningar, snarare är att bygga lokal organisering som ledningen stod till svars inför. Det gjorde att partiets företrädare inte var kontrollerade underifrån. Dessutom var partiets ledning alltför fokuserade på att vinna val – utan att förstå att det i slutändan är klasskampen med strejker och protester på gator och torg som avgör vilken styrka arbetarklassen har och vilka krav som går att få igenom.

Istället för att fokusera på kampen involverade sig Podemos först i olika valallianser till vänster, för att sedan gå in i koalitionsregeringar med socialdemokraterna, både i delstater och på nationell nivå. Det beslutet blev katastrofalt. När protesterna växte igen i spåren av covidpandemin, där politikerna lagt all börda på vanligt folk, var det Podemosstyren folket protesterade mot. Istället för att vara protesternas hängivnaste supportrar och aktivister blev Podemos en av kampens motståndare. Idag har Podemos bara 5 platser i parlamentet, mot 69 som mest.

Samma koalitionsmisstag gjorde Vänsterblocket i Portugal, som också växte snabbt efter krisen 2008-2009 och som mest fick drygt 10 procent av rösterna 2015. Efter att ha backat upp en socialdemokratisk regering (men utan att sitta i den), som inte på allvar ändrade situationen för vanligt folk, backade partiet och fick i senaste parlamentsvalet endast 2 procent och ett mandat.

Die Linkes comeback

Vänsterpartiet Die Linke i Tyskland har på sätt och vis en liknande, men också omvänd resa. Partiet bildades som ett svar på massiva nedskärningar av en S-ledd regering under Gerhard Schröder i början av 2000-talet. Men även Die Linke började backa efter den första entusiasmen just på grund av deras deltagande i lokala regeringar med socialdemokraterna, där de gjordes ansvariga för nedskärningar.

Inför riksdagsvalet 2025 var partiet närapå uträknat efter högersplittringen kring Sahra Wagenknecht, som försökte blanda vänsterretorik med att ta över en del av högerns rasism. Men situationen vände snabbt med en ny radikalare ledning som kanaliserade många, framförallt unga, tyskars ilska över hela det politiska etablissemangets högersväng där de allt mer låter som rasisterna i Alternativ för Tyskland, AfD.

Istället för att åka ur riksdagen gjorde Die Linke en remarkabel comeback och nådde 8,8 procent genom en tydlig opposition mot rasism och krig, samt krav på hyrestak, avskaffad moms på mat och införandet av en skatt på de superrika. Dessutom strömmade tiotusentals nya, unga, medlemmar in i partiet, vilket gjorde att partiets vänstersväng kunde stärkas.

Frågan är nu hur partiet kommer att hantera situationerna i delstaterna? Om de återigen sätter sig i koalitionsregeringar som genomför nedskärningar kan det nyvunna förtroendet snabbt urholkas igen. Vänstern inom Die Linke har fortsatt att stärkas efter valet, vilket syntes senast i den rekordstora demonstrationen med hundratusen deltagare i Berlin mot folkmordet i Gaza den 27 september, som drivits fram av partivänstern.

Claus Ludwig, medlem i SAV och Die Linke förklarade läget i en intervju i Offensiv för några veckor sedan:

– Die Linke är två partier i ett. Apparatpartiet, vars mål är att integreras som vänsterflygel i den borgerliga politiken och att förvalta det kapitalistiska kaoset. Det andra partiet består av många medlemmar som vill söka och kämpa för alternativ, inte bara på det parlamentariska området, utan som ett parti för klasskamp och sociala rörelser.

Bakom koalitionstaktiken ligger argumentet om ”det minst onda”. Med logiken att ”det är bättre att vi styr med ett ’mittenparti’ än att den verkliga högern kommer till makten” legitimeras koalitionsstyren med partier med en uppenbart borgerlig politik. I praktikten har detta inneburit att vänsterpartier smutsat ned sitt namn och blivit alibi för högerpolitik i form av nedskärningar, privatiseringar och ökade klyftor. Och ”som ett brev på posten” har extremhögern kunnat framställa sig som ”anti-etablissemangsalternativet”. I Sverige har tyvärr Vänsterpartiet spelat den rollen i kommuner och regioner, men även när de släppte fram S-regeringen 2019 med sitt nyliberala januariavtal.

”Minst onda”-receptet har alltså inte stoppat högern, utan tvärtom varit dess bästa medhjälpare till makten. Trumps valseger är det ultimata exemplet på strategins misslyckande, där fackföreningar och även självutnämnda ”socialister” som Bernie Sanders uppmanade till att rösta på den hatade högerdemokraten Kamala Harris ”för att hålla Trump borta”.

I grunden handlar frågan om vems intressen i samhället man företräder och hur dessa intressen på bästa sätt tas om hand? Offensiv och Socialistiskt Alternativ menar att ett nytt vänsterparti måste vara tydligt rotat i arbetarklassen och i kampen för våra intressen; av jobb med löner som går att leva på, välfärd, rätt att leva som man vill utan förtryck och diskriminering, och så vidare. I praktiken innebär det att nya vänsteralternativ måste vara öppna för och välkomna de rörelser som finns och kommer att växa fram mot krig, förtryck, fattigdom och för välfärd och klimaträttvisa.

Trumps valseger är det ultimata exemplet på strategins misslyckande

Det innebär också att ett trovärdigt vänsteralternativ konsekvent måste rösta emot alla nedskärningar, privatiseringar, sabotage av miljön och försämringar för vanligt folk. Ännu viktigare är att delta i organiseringen av motståndet mot sån politik och för offensiva krav om bättre villkor för hyresgäster, välfärden, fackliga rättigheter och så vidare.

Det är ingen slump att klassklyftorna, oavsett regering, har fortsatt att öka i rekordfart i Sverige. Eftersom de rikas vinster och rikedomar i grunden kommer från det värde som arbetare skapar, så har de som arbetar och de som genom att äga tar hand om vinsterna i grunden motstående intressen. I den intressekonflikten har Socialdemokraterna sedan länge blivit ett högerparti som valt att representera den rika elitens intressen, kapitalistklassen.

Att Vänsterpartiet i Nooshi Dadgostars ord ”inte har några röda linjer” för att sitta i regering med ett sådant parti är recept för katastrof, om inte före valet 2026 så efter. Om de ens lyckas forma en majoritet, vilket blir allt mer tveksamt när de ”rödgröna” framstår som en blekare kopia av Tidögänget.

Vänsterpartiets regeringsvurm kan liknas vid en modern ”folkfrontstaktik”, där vänstern ska styra med ”mindre hemska” borgare för att hålla fascisterna borta från makten. På 1930-talet innebar den taktiken att den spanska revolutionen avleddes och Franco kom till makten. Det som inte fungerade då kommer inte heller att fungera nu.

När kapitalismen blivit allt mer nationalistisk, går mot nya krig, klimatkris och de rika förlitar sig på en höger som blir allt mer rasistisk och diktatorisk är ett verkligt vänsteralternativ ett absolut skriande behov. När den gamla vänstern sviker kommer nya alternativ oundvikligen att växa fram. Socialistiskt Alternativ och Offensiv menar att sådana alternativ måste formas underifrån av de som kämpar i konkreta frågor och måste konsekvent gå emot alla försämringar, förtryck, miljöförstöring och så vidare. Bästa sättet att försäkra sig om detta är att ha demokratiska strukturer, där vanliga medlemmar aktivt beslutar om den politiska inriktningen.

Ett sådant verkligt vänsteralternativ kan i en period av mer protester och svek från ”vänster”-styren snabbt växa och få masstöd, vilket inte minst synts i entusiasmen kring ”Your Party” i Storbritannien, som lanserats av Jeremy Corbyn och Zarah Sultana.

En verklig upprustning av välfärden, omfördelning för att minska klyftorna, stopp för stöd till imperialistiska krig och radikal klimatomställning är dock inget som den härskande miljardärklassen kommer att acceptera eller inte ens något som deras kapitalistiska system klarar av.

För att genomföra den förändringen krävs ett revolutionärt socialistisk program, som innebär gemensamt ägande av stora företag och banker med demokratisk planering av hur resurserna bäst ska kunna användas för att ställa om från krigsrustning och vinstjakt till välfärdsrustning och en snabb klimatomställning för att säkra en hoppfull framtid för alla.