Uppblåst toppmöte mellan Xi och Trump

Den 14-15 maj möttes Xi Jinping och Donald Trump, ledarna för de två stora imperialistiska makterna, i Peking. Toppmötet har i media beskrivits som ett ”dödläge-möte”, med många ceremonier men nästan helt utan konkreta resultat. Trump beskrev dock mötet med typiska överdrifter och talade om att ”fantastiska avtal” slutits. 

I själva verket gav toppmötet ingen lösning på de grundläggande meningsskiljaktigheter som finns och de båda regimerna talade förbi varandra. De uttalanden som gjordes var riktade till respektive publik.

Sammanfattningarna av mötet skiljer sig avsevärt åt. Vita husets sammanfattning nämner inte Taiwan alls, medan det har en framträdande plats i den kinesiska versionen. De flesta kapitalistiska kommentatorerna verkar lättade över att mötet överhuvudtaget ägde rum och att skarpa konfrontationer undvikits. 

Således överlever den tillfälliga och bräckliga vapenvilan i handelskriget som de två regimerna slöt vid ett kort möte i Busan, Sydkorea, i oktober förra året. Men hur länge är en annan fråga. Busanavtalet, enligt vilket de nuvarande tullnivåerna ska lämnas oförändrade, gäller fram till november i år. (Efter uppgörelsen i Busan ligger USA:s tullar mot varor från Kina på cirka 47 procent och Kinas tullar mot amerikanska varor på cirka 30 procent, enligt Peterson Institute for International Economics.)

Vid toppmötet i Peking ville Xis tjänstemän förlänga detta till slutet av Trumps presidentperiod 2029, men USA vägrade.

Båda sidor vill ha en andningspaus, men detta bör inte misstolkas som slutet på deras konflikt, som spänner över ekonomi och handel, geopolitik, teknik och militär rivalitet – kort sagt, global makt. De har valt att trappa ner nu för att förbereda sig för framtida manövrer, medvetna om att detta är en långvarig konflikt och att nya stormar, kriser och eskalering är oundvikliga.

För USA-imperialismen och Trump, som har tagit sig vatten över huvudet i Iran, kommer nästa troliga steg att.  syfta till en fortsatt strävan efter ökad kontroll över västra halvklotet, från Venezuela och Panama till Kuba och Grönland med syfte att stärka den egna ställningen gentemot den kinesiska imperialismens globala ekonomiska och geopolitiska utmaning.

Xis regim försöker å sin sida bygga upp sitt försvar genom massiva investeringar i AI och avancerad teknik och genom att satsa helhjärtat på teknisk ”självförsörjning”, för att möta den oundvikliga hårdnande strid som väntar med USA.

Mötet i Peking ägde rum drygt ett år efter att Trump tog USA:s handelskrig till en ny nivå med tullar på 145 procent på kinesiska varor. Peking svarade med samma mynt och handeln mellan de två länderna var på väg ner mot noll. En finansiell kollaps verkade överhängande, med kraftiga fall på aktie- och obligationsmarknaderna. Trump gjorde sedan en reträtt, en ”Taco” (Trump always chickens out, Trump fegar alltid ur) i maj 2025 och sänkte ”tillfälligt” tullsatserna samt erbjöd förhandlingar.

Även KKP-diktaturen (den kinesiska diktaturen, KKP är Kinas “kommunistiska parti”) sökte desperat efter en väg som kunde leda bort från en total kollaps för handeln mellan USA och Kina. En kollapsad handel riskerade att leda till förlust av tiotals miljoner jobb i Kina och kasta den redan svaga kinesiska ekonomin in i en ekonomisk depression, likt 1930-talets förödande kris.

Kinas export till USA har minskat med 43 procent i värde

Trots de eftergifter som gjorts i handelskriget har dess kostnader varit kännbara för båda ekonomierna. Kinas export till USA har minskat med 43 procent i värde (från 538,5 miljarder dollar till 308,4 miljarder dollar) sedan 2018, då Trumps första handelskrig mellan USA och Kina utbröt. Förra året minskade den kinesiska exporten till USA med 29,7 procent jämfört med 2024. Detta bekräftar vad ISA tidigt förutspådde; att den imperialistiska rivaliteten och konfrontationen mellan Washington och Peking skulle ge upphov till en ”frikopplingsprocess” mellan USA och Kina.

Samtidigt med handelskriget har världen skakats av den aggressiva militaristiska hållning som präglat USA-imperialismen under Trump och vars huvudsakliga mål är att driva tillbaka och undergräva den kinesiska imperialismen.

Sedan Trump och Xi träffades i Sydkorea förra året har USA attackerat Venezuela och Iran och trappat upp sitt tryck på Kuba. Venezuela under Nicolás Maduro var Pekings närmaste allierade i Latinamerika. Nu tar den venezuelanska regeringen order från Trump och Vita huset. Den iranska regimen är en nära allierad till Ryssland, men också till Peking.

Xis regim har endast kunnat erbjuda begränsat stöd till sina allierade. Naturligtvis skickar Kina i hemlighet vissa vapen och militära komponenter till Teheran och framför verbala protester i diplomatiska forum som FN. Men Kinas hjälp till Iran är ännu mer begränsad än till Rysslands krig i Ukraina – eftersom Peking fruktar att öppet trotsa USA och Trump i denna fråga. På samma sätt har man begränsat sig till verbala protester i fallet med Kuba, där hotet om en amerikansk militär attack ökar.

KKP-regimen har inte kunnat dra några större fördelar av Trumps iranska fiasko, bortsett från att den framstår som mer stabil och ”ansvarstagande” än Trumps regim. Även om Xi skulle vara glad om USA fastnade i ett nytt träsk i Mellanöstern – ett som redan har dämpat en del av dess militära övermod – är de ekonomiska spridningseffekterna allvarliga för Kina.

Kriget mot Iran har tvingat USA-imperialismen att dra bort militära resurser från Östasien, vilket minskar trycket på Kina. Eftersom man förväntade sig en snabb seger över Iran, vilket inte har skett, måste USA-imperialismen nu genomföra en mer omfattande omlokalisering av sina militära resurser – bort från Indo-Stillahavsområdet. Detta sätter relationen med dess allierade på prov, såsom den med Japans Takaichi, som var den första utländska ledaren som Trump ringde upp efter toppmötet. Det orsakar också bestörtning bland Kinahökarna i USA. Washington har nyligen meddelat både Japan och Taiwan att man måste avbryta eller ”fördröja” planerade vapenleveranser eftersom kriget mot Iran har tömt lagren.

Men KKP-diktaturen befinner sig också i ett dilemma. De ekonomiska återverkningarna av kriget i Iran och den globala energikrisen har, trots att de bara är i sin linda, redan påverkat den kinesiska ekonomin. På grund av sitt enorma och växande beroende av export vill Peking snarast se ett slut på kriget och en ”normalisering” av situationen i Hormuzsundet, i hopp om att en global recession kan undvikas.

Med tanke på de skarpa intressekonflikterna mellan de två imperialistiska supermakterna, vad var då syftet med toppmötet? 

Trump har redan ställt in sitt besök en gång, i april, ”på grund av kriget”. Utan några troliga konkreta resultat, vad hade då någon av sidorna att vinna på detta möte – och ytterligare tre planerade möten mellan Xi och Trump under 2026?

En nyckelfaktor är att båda regimerna hanterar respektive interna kriser. De lutar därför på varandra. De vill om möjligt undvika en eskalering av sina handels- och andra konflikter och framställa sig själva som ”ansvariga” världsledare. Trump har till och med återupplivat termen ”G2” (gruppen av världens två stora) för att beskriva dynamiken mellan honom själv och Xi. I ett år som hittills dominerats av USA:s militära attacker sa Xi vid toppmötet att ”den kinesiska nationens stora återuppbyggnad och att göra Amerika stort igen kan ske parallellt, till ömsesidig nytta och till gagn för världen”.

Detta är två regimer i djup kris. Trump ville ha en ”framgång” i utrikespolitiken för att avleda uppmärksamheten från sin Irankatastrof. Båda ledarna sökte en möjlighet att stärka sin ställning och sitt anseende hemma. För Xi Jinping är detta särskilt akut, även om han inte står inför ett val som Trumps parti gör i november. Xi fortsätter att vara fast i en våldsam intern maktkamp på liv och död för att säkra en fjärde mandatperiod som Kinas ledare.

Xifraktionens arrestering av toppgeneralen Zhang Youxia, som inte har setts till sedan januari och kan vara död, har ännu inte lett till en avgörande seger för deras läger. Andra delar av ”partistatens” apparat fortsätter att göra motstånd och lägga hinder i vägen. Zhang har fortfarande inte formellt avsatts från sina poster – en förutsättning för att en formell brottsutredning ska kunna inledas. Det finns fortsatta tecken på oroligheter inom PLA (Kinas militär).

I en aldrig tidigare skådad våg av utrensningar sedan 2022 har mer än 100 högt uppsatta officerare avsatts, arresterats eller försvunnit. Detta begränsar oundvikligen KKP:s militära beredskap under överskådlig framtid. En vecka före Trumps besök kom tillkännagivandet av onormalt hårda villkorliga dödsdomar för två före detta försvarsministrar, vilket var uppenbart samordnat (de två fallen var separata). Detta var en varning från Xis läger som kämpar för att återta kontrollen över PLA.

Kampen inom KKP-staten kommer utöver världens största fastighetskris någonsin, där bostadspriserna i Kina faller dubbelt så mycket som under krisen i USA för två decennier sedan. I år brottas Kina med rekordhöga arbetslöshetstal, fabriksnedläggningar, ökande fattigdom och ett ”storskaligt” återvändande av migrantarbetare till sina hembyar på landsbygden på grund av bristen på jobb och de höga kostnaderna för stadslivet.

För Trump har hans militära aggression mot Iran utlöst en stor kris, bland annat när det gäller levnadskostnaderna, efter det viktiga nederlaget i Minneapolis i januari, med masstrejken mot ”Trumps privata armé” ICE. Båda regimerna står inför extrema nivåer av skulder och budgetunderskott.

Detta förklarar varför Trump vill ta en paus från sitt uppviglande valkampanjspråk om att Kina ”våldtar” USA. Som en spegling av denna omvandling har Xi lagt munkavle på Kinas ”vargkrigardiplomater” (ultranationalister) och åtminstone utåt sett återgått till Deng Xiaopings maxim: ”Dölj din styrka och avvakta”. I båda fallen är denna mer förnuftiga ton falsk och tillfällig. Nya uppblossanden  i konflikten mellan de två stormakterna är oundvikliga eftersom den har sina rötter i imperialismens natur – ett stadium av kapitalismen i djup kris – snarare än i enskilda politiska ledares synsätt.

Trump tog med sig en stor delegation bestående av 18 vd:ar med en sammanlagd förmögenhet på 1,2 biljoner dollar

Med USA:s makt i allvarligt bakslag i Iran och Kinas skulddrivna kapitalism oförmögen att öppet utmana den, råder ett dödläge. De två ledarna vill ses som oumbärliga inom sina egna läger och verkar tillfälligt ha nått en bräcklig överenskommelse.

Tillkännagivandet att Xi kommer att besöka Washington den 24 september bör ses i detta ljus. Det är mycket sällsynt att tillkännage ett exakt datum så långt i förväg, men för båda ledarna är detta ett försök att stärka sina respektive positioner inför en fast tidsplan med USA:s mellanårsval i november och KKP:s femte plenum, som sannolikt kommer att hållas före september.

Trump tog med sig en stor delegation bestående av 18 vd:ar med en sammanlagd förmögenhet på 1,2 biljoner dollar (över 10 000 miljarder kronor). Kopplingen mellan Wall Street, Silicon Valley och staten var tydlig. Försvarsminister Pete Hegseth ingick i delegationen. Senast en amerikansk försvarsminister följde med en president till Kina var 1972, vid Richard Nixons historiska isbrytande besök.

Utrikesminister Marco Rubio var också där och skakade hand med Xi Jinping, vilket är anmärkningsvärt eftersom han och den nationella säkerhetsrådgivaren omfattas av kinesiska sanktioner och officiellt är förbjuden att resa in i Kina. För att lösa denna knipa ändrade den kinesiska sidan transkriberingen av Rubios namn till ”Lu”-bio. En talesperson för det kinesiska utrikesministeriet sa också till reportrar att sanktionerna, kopplade till politiken i Xinjiang och Hongkong, gällde senator Rubio, inte utrikesminister Rubio.

KKP-diktaturens media (Kinas media är statskontrollerad) minskade sin bevakning av Trumps statsbesök jämfört med hans besök 2017. Toppmötet hamnade inte på förstasidan i People’s Daily, som istället ägnades åt essäer om ”bekämpning av formalism” och ”röda gener”. Den lågmälda bevakningen syftade till att minska pinsamheten för Xi, som byggt upp sin image som nationalistisk stark man på en upplevd hårdhet gentemot USA. Ändå var han här och hedrade Trump, kränkaren av de Kinavänliga regimerna i Venezuela, Iran och Kuba, med full röda mattan-behandling. För Kinas ”Little Pinks”, motsvarigheten till Trumps MAGA-rörelse, var detta skandalöst. Många inlägg (som snart raderades) fördömde Xi Jinpings ”mjukhet” gentemot Trump.

Toppmötet inleddes med låga förväntningar, vilka infriades. Det som beslutades var några vaga strukturer: ett handelsråd mellan USA och Kina och ett parallellt investeringsråd. Vita huset kallade dem ”hörnstenar i detta historiska avtal”, men endast en av dem kommer sannolikt att spela någon roll, och då en blygsam sådan.

Handelsrådet ska diskutera ”icke-känsliga varor” och kan leda till tullsänkningar på omkring 30 miljarder dollar (nära 280 miljarder kronor) för vardera sidan. Finansminister Scott Bessent sa att det innebar att kinesiska produkter som USA inte vill producera, till exempel fyrverkerier, skulle kunna få lägre tullar. Rollen för det amerikansk-kinesiska investeringsrådet är ännu mer oklar, men precis som handelsrådet kommer det endast att hantera icke-kontroversiella investeringar.

Xis regim erbjöd några lockerbjudanden som inte kom som någon överraskning, såsom ett avtal om att köpa 200 Boeingflygplan – ett antal som gjorde Wall Street besviket. De så kallade marknadsförväntningarna låg på 500 flygplan, och Trump hade till och med talat om 750. Även om detta är den första Boeingbeställningen från Kina på nästan ett decennium, kan dessa flygplan och mycket annat också bli ”gisslan” i framtida omgångar av intensifierat handelskrig.

Dessutom befinner sig Kinas flygindustri i en kris med överkapacitet (precis som ekonomin i stort), där stora kinesiska flygbolag går med förlust, drar in rutter, utkämpar priskrig och möter hård konkurrens från landets omfattande och halvtomma höghastighetsjärnvägsnät. Dessa problem förvärras nu av den globala energikrisen som följt i spåren på kriget mot Iran och blockaden av Hormuzsundet.

När det gäller jordbruksprodukter, inklusive sojabönor, säger Vita huset att Kina kommer att köpa in varor för 17 miljarder dollar under vart och ett av de kommande tre åren. Om detta fullt ut förverkligas skulle Kinas jordbruksimport från USA ändå ligga ”under historiska toppnivåer”, enligt Reuters.

Xi Jinpings team å sin sida drev på för ”konstruktiv strategisk stabilitet under tre år och därefter”, en tidsram som tydligt fokuserar på perioden med Trump i Vita huset och framför allt på Xi Jinpings egen position, med den avgörande KKP-kongressen nästa år (2027). Tanken är att låsa fast den nuvarande instabila interimperialistiska vapenvilan,något som Xi kan presentera som en seger och därmed stärka sin position i den interna maktkampen inom KKP.

I sina samtal med Trump hänvisade Xi till ”Thukydidesfällan”, vilket Xi också gjort när han mött andra amerikanska presidenter. ”Fällan” syftar på den grekiska historikern Thukydides analys av kriget mellan Aten och Sparta för 2 400 år sedan och som enligt Thukydides orsakades av att den förstnämnda makten blev allt starkare. Poängen med Xis argument var uppenbarligen behovet av att undvika ett krig mellan USA och Kina. Men den ytterligare betydelsen, som var avsedd för hans inhemska publik, var att inför de besökande amerikanerna upprepa en av sina favoritslogans: ”Östern är på uppgång och Västern är i nedgång”. Men som vi har förklarat är denna berättelse felaktig. Det är visserligen tydligt att ”Väst” – västerländsk och amerikansk kapitalism – är på nedgång, men Kina och den ”Östliga” kapitalismen är också fast i en oundviklig kris.

Trump hävdade att han och Xi Jinping var eniga om Irankriget. Han sa att Xi hade försäkrat honom om att Kina inte kommer att skicka vapen till Iran, att landet vill öppna sundet och håller med om att Iran inte bör ha kärnvapen. Allt detta är helt tomt, men framhålls ändå kraftigt i Trumpadministrationens propaganda från toppmötet.

Faktum är att oavsett vad Xi säger kommer Kina att fortsätta skicka så kallade komponenter med dubbla användningsområden till Iran, och till och med vapen, men i hemlighet och via tredje part. USA vet om detta, eftersom man har gjort exakt samma sak i många situationer.

När det gäller kärnvapen är till och med den iranska regimens officiella hållning att man inte strävar efter att skaffa sig kärnvapen. Detta är också vad som sägs i det kärnenergiavtal som skrevs mellan Iran och bland annat Obamas USA och Kina år 2015. Därför förblir KKP-diktaturens officiella ståndpunkt att Iran inte bör utveckla kärnvapen, vilket också är dess officiella ståndpunkt gentemot Nordkorea, även om den kinesiska regimen i praktiken, som ett motdrag mot USA-ledd militär och ekonomisk press på Kina, i tysthet har släppt ”avnuklearisering” när det gäller Korea.

Som förklarats föredrar Xiregimen, för sina egna ekonomiska intressen, att Hormuzsundet öppnas igen och att kriget upphör.

En vecka efter att Trump lämnat Kina tillkännagav USA att man ”pausar”  vapenaffären med Taiwan (värd 14 miljarder dollar, drygt 130 miljarder kronor) vilket har gjort öns regering och andra amerikanska allierade i Asien nervösa. 

Det har spekulerats i att Trump kan ha gått med på eftergifter angående Taiwan i privata samtal med Xi. När det gäller vapenaffären på 14 miljarder dollar, som ska inkludera Patriotinterceptorer och HIMARS, sa Trump till reportrar att han hade diskuterat detta med Xi, vilket är ett brott mot amerikansk praxis sedan 1982. En annan vapenaffär med Taiwan värd 11 miljarder dollar (drygt 100 miljarder kronor) som var den största någonsin, godkändes av Trump i januari.

Inför toppmötet pressade den kinesiska regimen på för diplomatiska gester från Trump, såsom att stoppa vapenförsäljningen och att ändra USA:s ståndpunkt från att ”inte stödja” Taiwans självständighet till att ”motsätta sig” självständighet. I efterföljande mediaintervjuer sa Trump att han inte hade gjort några åtaganden gentemot Xi Jinping och att han ännu inte hade beslutat om vapenaffären till Taiwan. Det är hans uttalande efter besöket, att vapenaffären utgör ett ”bra förhandlingskort”, som har skapat den största uppståndelsen och potentiella krisen i USA:s Taiwanpolitik.

I mycket uppmärksammade uttalanden till Fox News sa Trump: ”Jag vill inte att någon ska bli självständig och, ni vet, att vi ska behöva resa 9 500 mil för att utkämpa ett krig… Det är inte vad jag vill. Jag vill att de ska lugna ner sig. Jag vill att Kina ska lugna ner sig.”

Det faktiska avståndet från USA till Taiwan är ungefär detsamma som till Iran, men bortsett från detta geografiska fel avviker Trumps uttalande inte från etablerad amerikansk politik. Representanter för USA-imperialismen, med Rubio i spetsen, har betonat att det inte skett ”någon ändring” i Taiwanpolitiken. Med risk för ytterligare tumult sa Trump två gånger att han skulle ringa ”den som styr Taiwan”, vilket syftar på president Lai Ching-te. Ingen amerikansk president har någonsin gjort detta och det skulle innebära att man överskrider en gräns som Xis regim inte kan ignorera, oavsett om det råder vapenvila eller inte.

Är detta ett tecken på att Trump förbereder sig för att ”sälja ut” Taiwan? Även om det inte kategoriskt kan uteslutas är det högst osannolikt. Frågan är större än en presidents personliga preferenser, till och med en Bonaparte som Trump. 

Trump har skickat mer vapen till Taiwan än någon annan amerikansk president…

USA:s Taiwanpolitik under ett halvt sekel, med sina ”sex garantier” och ”strategiska tvetydighet”, bygger på Taiwans ställning som den avgörande schackpjäsen i en rad allianser som gör det möjligt för den amerikanska imperialismen att utöva militär makt över hela Östasien. Som vi förklarade: ”Förlusten av Taiwan – dess underkastelse under Pekingregimen – skulle utgöra ett historiskt nederlag för den amerikanska imperialismen med långt större återverkningar än dess förödmjukelse i Vietnamkriget” (www.socialisterna.org/nya-kalla-kriget-vad-ligger-bakom-krisen-i-taiwansundet/ den 7 september 2022).

Även om det kanske inte är hela förklaringen, är kriget i Iran och den svindlande utarmningen av USA:s vapenlager en viktig orsak till att avtalet med Taiwan försenas eller fryses, precis som med de försenade vapenleveranserna till Japan. Detta kan vändas i ett senare skede. Trump har skickat mer vapen till Taiwan än någon annan amerikansk president (hittills totalt 29,7 miljarder dollar, nära 280 miljarder kronor). 

Därför är detta, åtminstone hittills, ingen större omsvängning från Trumps sida i Taiwanfrågan. 

Fred och säkerhet i Taiwansundet och i Östasien som helhet är under ständigt hot så länge kapitalismen och imperialismen överlever. Inget av de kapitalistiska partierna och regeringarna – i Kina, Taiwan, USA och på andra håll – erbjuder någon lösning, vilket kräver att kapitalismen störtas genom revolutionär arbetarkamp.

Även om vapenvilan mellan de två supermakterna består så finns det ingen stabilitet, varken strategisk eller någon annan. Djup ömsesidig misstro och fiendskap döljer sig bakom den falska vänligheten. Delegationen från USA filmades när de slängde alla gåvor de fått i Kina i en sopcontainer när de gick ombord på presidentens jetplan för hemresan. Ingenting från Kina fick tas med på Trumps plan, uppenbarligen på grund av rädsla för spionutrustning.

Samtidigt som de hävdar att de kommer att vidta åtgärder för att öka handeln undersöker båda sidor nya åtgärder att använda mot varandra. När det gäller kritiska mineraler och sällsynta jordartsmetaller, där Kinas dominans är en ”flaskhals” som potentiellt är mäktigare än Irans grepp om Hormuzsundet, kommer den globala kampen att fortsätta eftersom USA-imperialismen frenetiskt försöker hitta andra källor.

För närvarande fortsätter USA-imperialismens militära och finansiella dominans. Utmaningen från den kinesiska kapitalismen kommer från dess överlägsna industriella kapacitet och export. Krig och de respektive kriserna hos de två supermakterna kommer att skapa nya vändningar och konfrontationer. Både Washington och Peking drabbas av geopolitiska bakslag, där allierade drar sig undan eller går förlorade (för USA i Europa, för KKP i Latinamerika och Mellanöstern). Båda regimerna står inför interna omvälvningar och kriser och fruktar arbetarklassen och dess potential mer än något annat.