Nya kalla kriget: Vad ligger bakom krisen i Taiwansundet?

Den 2 och 3 augusti besökte Nancy Pelosi, talman i USA:s representanthus, Taiwan. Den händelsekedja som detta utlöste signalerar en ytterligare upptrappning av det andra kalla kriget – den imperialistiska maktkampen mellan USA och Kina.

Vincent Kolo

chinaworker.info

Pelosis resa ledde förutsägbart nog till en ursinnig reaktion från Xi Jinpings regim. Den största militära övningen någonsin med skarpladdade vapen genomfördes. Under en vecka simulerade PLA (Kinas militär) en blockad av Taiwan, satte in över 200 flygplan, 50 krigsfartyg och provsköt några av sina senaste ballistiska missiler över ön.

Denna styrkedemonstration har enligt många kommentatorer ”ändrat status quo” i det 180 kilometer långa Taiwansundet. Med detta menar de att det nu är svårare för Taiwan och dess viktigaste militära allierade, USA och Japan, att förhindra en framtida kinesisk attack mot ön.

Bara sex månader efter Rysslands invasion av Ukraina har den skarpa upptrappningen av spänningarna mellan Peking och Washington väckt farhågor om att världen kan stå på randen av ett nytt och potentiellt ännu mer förödande krig. Tack och lov är det scenariot inte realistiskt på kort sikt. Men på grundval av den krisdrabbade kapitalismen är ett bräckligt och farligt ”status quo” det bästa man kan hoppas på.

Den imperialistiska maktkampen mellan två alltmer instabila kapitalistiska supermakter är den viktigaste drivkraften bakom de globala händelserna, och den senaste krisen i Taiwansundet visar att varken den amerikanska eller den kinesiska regeringen har full kontroll över processerna. Båda regimernas politiska och militära hållning påverkas i hög grad av krisläget på hemmaplan.

President Biden och Pentagon rådde Pelosi att inte åka till Taiwan eftersom de ville undvika en upptrappning av spänningarna vid denna tidpunkt. Av olika skäl skulle en tillfällig ”paus” i det stadigt upptrappade kalla kriget ha passat båda sidor. För Biden är det den amerikanska ekonomins dystra tillstånd som gör att hans parti, Demokraterna, riskerar att förlora kontrollen över kongressen i valet i november. Dessutom pressas han av uppgiften att hålla ihop sina europeiska allierade för ett långt krig genom ombud mot Ryssland om Ukraina.

Xi har ännu större svårigheter. Fastighetsmarknaden har kraschat, befolkningen krymper, regimens svar på pandemin har blivit till en mardröm (myndigheterna i kuststaden Xiamen testar nu fisk för covid) och Xis illa valda ”allians” med Putin. Även om den kinesiska regimen ser det som ett av sina historiska uppdrag att ta kontroll över Taiwan ville den därför inte heller eskalera spänningarna i detta läge.

Men när Pelosis besök blev offentligt var Bidenadministrationen tvungen att ställa sig bakom henne, annars skulle den bli anklagad för att ge efter för kinesiska hot. Xi var på samma sätt inmålad i ett hörn och hade inget annat val än att eskalera eller riskera att uppfattas som ”svag” i ett avgörande ögonblick, knappt två månader innan han blev utnämnd till härskare på livstid.

Bland Taiwans 23 miljoner invånare kommer de kinesiska militärövningarna att förstärka motståndet mot varje idé om förening med Kina. I kölvattnet av Rysslands invasion av Ukraina visar opinions- undersökningar att 73 procent av Taiwans befolkning är villiga att ta till vapen mot en kinesisk invasion och Taiwans USA-vänliga regering har just beslutat om en kraftig ökning av militärbudgeten för nästa år med nästan 14 procent. Den amerikanska vapenindustrin, som levererar tre fjärdedelar av Taiwans vapen, slickar sig om läpparna.

Putin gjorde en missbedömning av episka dimensioner genom att inte förstå den nationella frågans betydelse i Ukraina, vilket har varit en avgörande förklaring till Rysslands katastrofala militära uppvisning. På samma sätt kommer Xis aggressiva hållning som ”vargkrigare” garanterat att leda till ett växande motstånd från Taiwans befolkning.

Pelosi är den tredje högsta i Washington (efter Biden och vicepresident Kamala Harris). Följaktligen såg Peking hennes besök som ytterligare ett viktigt steg i en process där USA-imperialismen stegvis går ifrån sin långvariga officiella hållning till Taiwan; att man motsätter sig Taiwans självständighet, men att man också motsätter sig all våldsanvändning från Kinas sida.

Peking anklagar den amerikanska regeringen för att ”urholka” sin egen politik för ”ett” (inte samma sak som Kinas princip om ett Kina). Det är en rimlig beskrivning. Enligt denna gamla diplomatiska formel erkänner Washington formellt endast Folkrepubliken Kina och dess regering, medan man inte officiellt erkänner men ändå upprätthåller ”robusta inofficiella förbindelser” med Taiwan (officiellt namn: Republiken Kina).

Men i takt med att konflikten mellan USA och Kina skärps ökar USA sitt militära och diplomatiska stöd till Taiwan, inte av omsorg om ”demokrati” eller ”små nationers rättigheter”, utan som en hävstång mot den kinesiska imperialismen och som en förberedelse för ett eventuellt framtida krig om kontrollen över ön. Vissa kretsar inom USA:s härskande klass ser nu på Ukrainakriget som en möjlig mall för ett framtida proxykrig mot Kina. Syftet skulle vara att isolera och uttömma den kinesiska regimens resurser, på samma sätt som USA:s försvarsminister Lloyd Austin talade om att Ukrainakriget skulle leda till ett ”försvagat” Ryssland.

De taiwanesiska massornas demokratiska rättigheter, inklusive yttrandefrihet (till en viss gräns), rösträtt (endast för kapitalistiska politiker), arbetarnas rätt att organisera fackföreningar och strejka (återigen med vissa begränsningar), är viktiga om än fortfarande bräckliga landvinningar ur arbetarrörelsens synvinkel. Men de spelar ingen roll i USA-imperialismens beräkningar, som under fyra decennier stödde en brutal diktatur i Taiwan.

För både Washington och Peking är insatserna i denna konflikt enorma. För det första har Taiwan, på grund av öns överväldigande dominans inom den globala halvledarindustrin, en avgörande betydelse i teknikkriget USA-Kina.

Taiwan tillverkar 65 procent av världens chip och 92 procent av de mest avancerade chipen. Den 25 augusti undertecknade Biden Chips and Science Act på 280 miljarder USA-dollar, som har beskrivits som en ”milstolpe” i det tekniska kriget mellan USA och Kina, i syfte att återuppliva USA:s produktion av halvledare.

Men Taiwans betydelse sträcker sig långt bortom teknik. Ingen kapitalistisk regering i Kina skulle kunna acceptera taiwanesisk självständighet. Detta skulle innebära ett förlamande slag mot dess förmåga att styra över en stat med starka centrifugala krafter. Självständighet för Taiwan skulle öka trycket från Hongkong, Xinjiang, Tibet och andra regioner när det gäller att avvisa kontrollen från Peking.

Under årets månadslånga avspärrning av Shanghai, Kinas största och rikaste stad, förekom uppmaningar om ”Shanghais självständighet” på sociala medier, om än i liten skala. Ett relativt sett mer utbrett fenomen har varit den försenade sympatin och förståelsen för de demokratiska massprotesterna i Hongkong 2019. Spänningarna mellan regionerna och centrum kommer att bli starkare i takt med att Kinas ekonomiska ohälsa fördjupas, vilket är oundvikligt eftersom det så kallade ekonomiska miraklet är över och ett ”japanskt kapitel” med låg tillväxt eller nolltillväxt har inletts. För den kinesiska imperialismen handlar Taiwanfrågan därför om statens överlevnad, både när det gäller det kapitalistiska styret och att undertrycka interna motsättningar.

För den amerikanska sidan har tävlingen också en existentiell karaktär. Dess strategi från det kalla kriget syftar till att befästa USA:s dominans efter 1945 i Indiska oceanen och Stilla havet, den globala kapitalismens viktigaste region under 2000-talet. Förlusten av Taiwan – dess underkastelse under Pekingregimen – skulle innebära ett historiskt nederlag för USA-imperialismen med mycket större återverkningar än dess förödmjukelse i Vietnamkriget. Ett sådant resultat skulle tvinga fram en dramatisk maktförskjutning bland stater och regeringar i hela området till Kinas fördel. USA skulle finna sig självt förpassat till status som kontinental makthavare.

I detta syfte håller USA:s imperialism, som i ord fortfarande håller fast vid sin oklara ett Kina-politik och andra diplomatiska protokoll från 1970-talet, i praktiken på att övergå till en strategi för ”normalisering” av Taiwans separata status. Det var naturligtvis poängen med Pelosis besök.

Krafter till höger på den amerikanska politiska kartan vill gå längre och flera röster i kongressen och bland Republikanerna före-språkar ett formellt erkännande av Taiwan som en självständig stat.

Kinas ståndpunkt

Xi:s regim hade i månader försökt få Pelosis Taiwanbesök inställt och i juli när hennes resplan för augusti blev känd, varnade den kinesiska regimen den amerikanska sidan för att det skulle få ”allvarliga konsekvenser”. Den 4 augusti, dagen efter det att Pelosi lämnade ön, visade därför PLA upp sina kort. De kinesiska krigsövningarna, som pågick i en hel vecka, var utan motstycke, inte bara till sin omfattning utan också när det gäller närheten till Taiwans kustvatten.

Detta var en stor styrkedemonstration av Kinas militär, som visade upp betydande framsteg när det gäller teknik och samordning. Men frågan väcks, vad uppnådde övningarna egentligen? Det budskap som Peking ville sända var att PLA nu har övertaget och närhelst de vill kan låsa Taiwansundet, genom vilket nästan hälften av världens containertransporter passerar, och bryta Taiwans förbindelser med resten av världen.

Men trots Kinas militära upprustning vet Xis regim att en militär konflikt om Taiwan här och nu skulle innebära en direkt konflikt med USA, som fortfarande är världens största militärmakt. Putins misslyckade invasion av Ukraina kommer att öka Pekings försiktighet när det gäller att ge sig in i ett sådant krig.

Dessutom är den ekonomiska krisen i Kina för närvarande så allvarlig att Xi skulle ha föredragit att inte genomföra övningarna i augusti, som visserligen medför nya strategiska komplikationer för USA, men som också har allvarliga nackdelar för KKP.

Politiskt sett har PLA:s militära demonstration ytterligare spelat Washington i händerna genom att mobilisera USA-ledda anti-Kina-koalitioner, inte bara i Europa och andra västerländska kapitalistiska stater.

En annan stor kostnad för det nuvarande dödläget kommer att bli en snabbare ekonomisk frikoppling från Kina. Trycket ökar på västerländska företag att skydda sig mot en framtida militär konflikt i Taiwantrakten genom att omlokalisera åtminstone en del av sina investeringar i Kina med en ”Kina-plus-ett”-strategi. Detta kommer inte att nå ryska proportioner på kort sikt, men de långsiktiga effekterna för Kina och den globala ekonomin kommer att bli mycket större.

I Taiwan är nationalismen på frammarsch. Men hållningen till självständighet i Taiwan är komplex, och den största delen av befolkningen (över 82 procent i en nyligen genomförd undersökning) är för att behålla ”status quo”. Det vill säga en självständighet i praktiken, samtidigt som den är inofficiell. Detta beror på att en formell självständighetsförklaring skulle utlösa ett krig med Kina. Endast 1,3 procent av Taiwans befolkning är för en förening med Kina. Framväxten av en taiwanesisk nationell identitet är ett objektivt faktum och inte något politiskt trick av de taiwanesiska kapitalisterna eller den USA-vänliga regeringen.

Socialisterna stödjer Lenins och marxismens ståndpunkt i den nationella frågan, för det taiwanesiska folkets rätt till självbestämmande, inklusive rätten till självständighet. Vi förkastar KKP:s (det styrande Kinas ”kommunistparti”) och kinesiska nationalisters påståenden om att Taiwan är en ”omistlig” del av Kina, precis som Lenin och den ryska revolutionen 1917 befriade de förtryckta nationerna i det forna ryska imperiet och gav dem rätten att välja om de ville bilda självständiga stater eller frivilligt ansluta sig till en socialistisk federation.

För revolutionära socialister är den avgörande frågan behovet av att störta kapitalismen och imperialismen, vilket endast kan uppnås genom en enad kamp från arbetarklassens sida, som övervinner nationella och andra uppdelningar. Denna enighet kan inte byggas upp om arbetarna i en nation eller region ansluter sig till den egna härskande klassens nationalistiska idéer och mål gentemot andra arbetare.

Skapandet av revolutionära socialistiska regeringar och stater (inte enligt den förvrängda stalinistiska modellen i Kina 1949) skulle påskynda samhällsutvecklingen genom att ekonomin ställs under arbetarnas demokratiska kontroll och förvaltning. En revolutionär socialistisk regering skulle ta itu med alla nationella problem –gränser, nationella och religiösa minoriteters rättigheter – med lyhördhet och en genuint internationalistisk anda. Största möjliga ekonomiska och politiska sammanhållning är önskvärd i uppbyggnaden av ett socialistiskt samhälle, men detta kan endast uppnås på frivillig och demokratisk grund genom en vädjan om att delta i uppbygget av en socialistisk federation, utan inslag av tvång, nationell prestige eller chauvinism.

Vi uppmanar till gemensam kamp av arbetare i Taiwan, på det kinesiska fastlandet och i hela regionen mot kapitalism, imperialism och autokratiskt styre, genom att bygga upp socialistiska partier för att organisera denna kamp och erbjuda verkligt ledarskap. Om det taiwanesiska folket vill ha självständighet, vilket tydligt är fallet i dag, har arbetarrörelsen en skyldighet att stödja detta, inte passivt som åskådare, utan att aktivt engagera sig i kampen.

Genom att visa att nationellt oberoende är omöjligt under kapitalismen och imperialismen (i Taiwans fall är det absolut omöjligt) skulle en socialistisk masskraft kunna avslöja de hycklande kapitalistiska ledarna för Taiwans nationalism, för vilka ”oberoende” i praktiken innebär att stödja en imperialistisk herre över en annan.

En framtida arbetarrörelse i Kina (inga genuina arbetarorganisationer tillåts för närvarande under diktaturen) måste visa sin solidaritet med arbetarna i Taiwan och förstå att deras kamp mot kapitalismen och för demokratiska rättigheter, inklusive rätten till självständighet, kan bli ett kraftfullt vapen mot såväl den kinesiska som amerikanska imperialismen.

På grundval av det kapitalistiska systemet ligger nya fasor framför oss: Det kalla krigets upptrappning och militarism, ekonomisk stagnation och tillbakagång, klimatarmageddon och risken för förödande krig. ISA och dess anhängare i Taiwan, Kina och Hongkong förklarar att det är endast genom att kämpa för ett självständigt socialistiskt Taiwan som en del av en bredare regional och global revolutionär kamp för att sopa undan både den amerikanska och kinesiska imperialismen och forma en socialistisk värld som vi kan sätta stopp för den ändlösa och upptrappade konflikten över sundet och garantera fred. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!