Adolescence och varför den är relevant

Av ROB ROOOKE Socialist Alternative (ISA i England, Wales och Skottland) // Artikel i Offensiv

Adolescence är en brittisk dramaserie som hade premiär på Netflix den 13 mars. Redan efter fyra dagar hade serien 25 miljoner visningar och blev plattformens mest sedda. Skådespeleriet av Stephen Graham, Erin Doherty och 15-åriga Owen Cooper trollband en hel värld, speciellt som avsnitten är inspelade i en enda tagning. Nedan följer en förkortad version av Rob Rookes artikel på internationalsocialist.net

Under de första dagarna efter det att Adolescence släpptes presenterades den som en kraftfull mysteriethriller om en ung pojke som anklagas för mord. Men det är inte en deckare eller ett mordmysterium – det är ett socialt drama som utforskar unga mäns högerradikalisering. Stephen Grahams och Jack Thornes serie kan vara den mest djupgående -tverien sedan David Simons djupa utforskning av den sociala krisen i USA:s storstäder i The Wire.

Öppningsscenen börjar med en till synes överdriven polisinvasion i militärstil i ett förortshem hos den familj som vi får intrycket att de inte kan kopplas till brottet. Pappan antar att polisen är där för hans skull, den 13-årige sonen ligger i sängen och snart är han i tårar, upprörd och kissar på sig. Inspelningen av varje avsnitt i en enda tagning möjliggör den nervkittlande spänningen.
Det målas en bild av rättssystemet i förhållande till barn. Vi får känna empati för Jamies plötsliga chockartade gripande och hans ensamma avfärd till polisstationen, som ett tonårsbarn. Det första avsnittet sticker ut, delvis på grund av huvudrollsinnehavarnas briljanta och hjärtskärande rollprestationer, men också för att det – i motsats till senare avsnitt – visar hur angelägna vi är om att anta att unga pojkar är oskyldiga. Det är inte förrän under de sista fem minuterna som det är meningen att vi ens ska överväga att Jaime kan vara skyldig. Den mörkaste ironin kring den här showens berömmelse i sociala medier är att många TikTok-
recensioner kretsar kring frågan om Jamies potentiella oskuld.

Avsnitt två utspelar sig främst i Jamies skola, där konflikterna är vanliga och där frågan om det växande kvinnohatet bland pojkar blir en del av berättelsens utveckling. Alltför stora klasser, demoraliserade lärare och alla samhällets bredare kriser rör om i grytan. Skolans dysfunktion och de sociala mediebubblor som barnen måste navigera i på egen hand komplicerar ytterligare miljön för unga flickor och pojkar.

I de två sista avsnitten sätts Jamie och hans pappa i fokus. Serien ställer bokstavligen frågan om vad det innebär att vara man i det här samhället. Psykologen, som av domstolen har fått i uppdrag att bedöma om Jamie förstår allvaret i ett mord, ställer alla de frågor som en feminist skulle vilja ställa till en kvinnohatare om de var på lika villkor. Intervjun är mycket, mycket upprörande. Lager efter lager av frågor börjar avslöja den otroliga ilska som Jamie känner. Hans otroligt låga självkänsla övergår i försök att utnyttja de som är svagare än han själv, inklusive offret Katie, som han närmade sig för en dejt när hon var som mest sårbar. Detta låga självförtroende övergår så småningom i brutalt våld.

Just som vi känner att serien har nått sin höjdpunkt med det otroligt välskrivna och välspelade avsnitt 3, så går vi till en möjligen mörkare plats i det sista avsnittet. Pappan.
Jamies pappa framstår som en hygglig arbetarklasskille med sinne för humor och någon som har försökt leva ett liv som en god människa. Liksom många män i hans generation har han brutit cirkeln där hans egen far slog honom och kanske även hans mor. Men under ytan finns fortfarande en brinnande ilska som resten av hans familj är väl medvetna om. Jamies pappa är inte skriven som en platt, förenklad karikatyr, utan med den känslighet som är avgörande för att förstå honom, vilket gör att vi kan börja förstå hur generationers manliga våld utvecklas.

…ett system som bygger på ojämlikhet och som inte kan upprätthålla sig självt utan fruktansvärt våld.

Adolescence skyller inte på ett grovt sätt helt enkelt Jamies rasande ilska på hans far. Polisens militarisering och våld, skolorna och Jamies oskyldiga omognad rullas alla upp innan vi kommer till våldet som skakar i Jamies pappa.
Vi skulle dra fel slutsatser om vi inte helt och hållet centrerade Jamies grundläggande radikalisering på manosfären. Extremhögern har tillgång till unga pojkar via deras telefoner hela dagarna. De sprider kontinuerligt hat och uppmuntrar till våld och kontroll över kvinnor och flickor. Under de senaste decennierna har skolskjutare ofta valt ut flickor att mörda, men dagens fara är mycket större eftersom den organiserade högern nu ger ett politiskt ramverk och rättfärdigar detta våld.
Serien försöker ge en helhetsbild av hur unga pojkar blir kapabla till extrema kvinnofientliga handlingar. Den nämner inga namn: det finns inga stora allmänna referenser till kapitalismen. Men Adolescence är otvetydigt ett fördömande av detta samhälle. Man kan inte ha kapitalism utan våld. Det är ett system som bygger på ojämlikhet och som inte kan upprätthålla sig självt utan fruktansvärt våld.

Även om det är svårt att erkänna, är både Jaime och Katie offer för denna våldsamma ormolja som säljs till unga pojkar. Extremhögern måste drivas ut ur skolorna, men det kan inte göras utan ett konkret alternativ. ■