ÅK TILL AKUTEN

Av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Är smärtgränsen inom vården redan passerad? Och hur ska vi ha råd med vården i framtiden? Dessa centrala frågor står i fokus i ST-läkaren Fanny Nilssons prisade bok Åk till akuten – hur mycket sjukvård har vi råd med? (Natur & Kultur 2025).

För att finna svar på dessa och andra frågor kompletteras skildringen av tillståndet för vården i Sverige med besök till en rad länder för att få en bild av hur vården fungerar eller inte fungerar utomlands.

Även om det skiljer sig åt hur sjukvården organiseras tenderar problemen i alla länder att vara likartade. Det saknas personal och vården är underfinansierad.

Vården tenderar dessutom att bli allt mer tudelad som en följd av marknadspolitiken och de löften om förbättringar som gavs under pandemin har begravts i sand.

Den spanska huvudstaden Madrid är första stoppet på Fanny Nilssons resa. Det är februari 2023 och kanske uppemot 1 miljon demonstrerar till stöd för läkarnas strejk och mot privatiseringar i vården. Demonstrationen är kulmen på en flera månader lång kamp, med återkommande strejkaktioner, från Madrids läkarfack och den slutar i en framgång. ”Allmänläkarna i Madrid får till slut igenom sina krav i strejken: färre antal besök, högre lön och rätt till övertidsersättning. Men även om många sluter upp i demonstrationerna för läkarnas skull handlar ilskan på gatorna den här vintern runtom i Spanien också om något helt annat, något ännu mer kontroversiellt och som får folk att koka över även hemma i Sverige: privatiseringar”.

Bortsett från Spanien får dock kampen ett väldigt begränsat utrymme, vilket är förvånande med tanke på alla de stora protester som genomförts i Sverige för att rädda vården. Senast i Ådalen för att rädda Sollefteå sjukhus.

Men trots detta är Åk till akuten en bok som rekommenderas.

Vårdkrisen är en följd av medvetna politiska beslut. I Storbritannien har NHS, den kostnadsfria, allmänna och offentligt drivna vården, stadigt urholkats sedan 1980-talet, då Margaret Thatchers högerregering inledde sin nyliberala offensiv mot allt som var offentligt under slagordet ”Det finns inget sådant som samhälle [det gemensamma]”. Den dödliga kombinationen av privatiseringar, marknadspolitik (New Public Management) och åtstramningar håller på att sänka NHS och den privata vården växer. På sjukhus drivna av NHS finns numera hela privata avdelningar. Eller som det heter i boken:

”Djupt insprängt i hela systemet finns en stor, parallellt privatdriven och privatfinansierad sektor”.

Två av tre väljare i Sverige anser att vården är den viktigaste frågan. Men inte bara Tidöpartierna, utan även de så kallade oppositionspartierna låter vården förblöda.

Sverige har lägst antal vårdplatser på sjukhus i EU och extremt få IVA-platser, vilket bidrar till att patienter dör. Sverige sticker också ut negativt i ett annat avseende; att man sällan får träffa samma läkare. Enligt en rapport från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, som boken hänvisar till och som jämför Sverige med nio andra OECD-länder, är ”vi absolut sämst när det gäller fast läkarkontakt i primärvården med bara 32 procent medan genomsnittet i undersökningen ligger över 80 procent”. När det gäller diabetesvård och cancervård ligger dock Sverige betydligt bättre till.

Men är det inte primärvård – vård- och hälsocentraler – som politikerna påstår sig satsa på? Det finns knappast någon sjukhusavveckling eller nedläggning som inte åtföljts av löftet om mer resurser till primärvården och vårdcentralerna.

Vårdcentralerna har fått allt fler uppgifter, men resurserna har inte ökat i motsvarande grad.

I en ny rapport från Socialstyrelsen, Uppföljning av omställningen till en god och nära vård Delredovisning 2025, konstateras det att: ”Ekonomiska och personella resurser för att göra primärvården till nav behöver öka… Exempelvis har kostnaderna för regionernas primärvård ökat, räknat i fasta priser per invånare. Trots denna kostnadsökning har andelen av hälso- och sjukvårdsresurserna som går till primärvården inte ökat, inte heller när kommunal hälso- och sjukvård inkluderas i andelen primärvård. Endast en tredjedel av regionerna budgeterade mer till primärvården 2024 än 2023.”

Därför känner sig människor tvungna att åka till akuten, om den möjligheten finns. I landets mindre tätbefolkade delar, vilket är en stor del av Sverige, blir det allt längre till akuten. Efter beslutet att avveckla Sollefteå sjukhus ”förväntas även de med tidskritiska akuta behov åka ytterligare 11 mil för att komma fram till en akutmottagning”, varnade läkare vid sjukhuset på SvD Debatt den 19 maj.

Sjuk- och hälsolagen är entydig. Det är de medicinska behoven som ska styra, men politiken utformas inte enligt vad lagen säger. Marknadspolitiken, det absurda med fri etableringsrätt vad gäller vårdcentraler, och att det privata tillåts dränera vården samt de allt större gräddfilerna som de privata sjukförsäkringarna skapar har gjort vården allt mer ojämlik.

”Så vad blev egentligen konkurrensens konsekvenser. Idag kan vi med säkerhet säga ökad ojämlikhet, segregering, välfärdskriminalitet, privata sjukvårdsförsäkringar, försämrad utbildning och förlorad samordning vid kris. Ett slags oligopol med ett fåtal stora aktiebolag, som tar strid mot icke vinstdrivna och idéburna aktörer. Men också ökat utbud på vissa håll. Och såklart ökad valfrihet”. Det sistnämnda är en valfrihet för ett fåtal med pengar, måste man tillägga.

Bakom detta förödande facit ligger politiska beslut. Vård måste få kosta. I boken anges den årliga kostnaden för sjuk- och hälsovården till drygt 600 miljarder kronor, motsvarande 10 procent av BNP. Det är en stor summa, men den bleknar i jämförelse med att Sveriges 45 dollarmiljardärer tillsammans har en rikedom som är tre gånger större, eller motsvarande 31 procent av BNP. Hälso- och sjukvårdens årliga kostnad kan också jämföras med att de 30 största börsbolagen, de som ingår i OMX30-gruppen (Stockholmsbörsens mest omsatta aktier) beräknas göra en sammanlagd vinst på 610 miljarder kronor i år. Medan vården underfinansieras får militären stadigt ökade anslag samtidigt som skattesänkningar genomförs. I sin senaste budget, den sista innan valet, lägger den blåbruna regeringen nära 2 miljarder kronor mindre på hälso- och sjukvård 2026 jämfört med i år. Militären däremot får drygt 26 miljarder kronor mer nästa år. Så visst finns det pengar och möjligheter att mobilisera resurser, men då krävs det kamp – ett riksomfattande vårduppror – för en omfördelningspolitik som låter superrika, storbolag och banker betala för en vård i offentlig regi utan vinstintresse och i enlighet med behov.

”Vi behöver lyckligtvis ingen revolution för att komma på rätt kurs”, skriver Fanny Nilsson. Men det är just genomgripande systemförändringar – en socialistisk revolution – som ytterst behövs om en annan vård verkligen ska bli möjlig.