Är smittskyddsåtgärderna tillräckliga för att inte bli ett nytt Italien?

Bristen på tester ute i samhället gör det mycket svårare att hantera epidemin (Foto: Johan Sand).

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Efter ett mycket tveksamt agerande från Folkhälsomyndigheten i början av epidemin och stor kritik från andra forskare har nu många åtgärder vidtagits för att minska smittspridningen. Både på individuell nivå och bland organisationer har också mer omfattande restriktioner genomförts än vad Folkhälsomyndigheten har rekommenderat. Frågan är om det är tillräckligt för att den krisande svenska vården ska klara belastningen av ett ökat antal sjuka coronapatienter?

En ”game-changer” i hanteringen av pandemin i världen, men framför allt i Storbritannien och Sverige som tills dess haft minst smittbegränsande åtgärder, var den rapport som brittiska forskare publicerade den 16 mars. 
30 forskare vid Imperial Colleges ”Covid-19 response team” använde sig av hittills kända uppgifter om coronoavirusets smittsamhet, dödlighet, hur många som blir allvarligt sjuka med mera för att göra en modell för epidemins utbredning i Storbritannien och USA. 
Även om osäkerheten i denna typ av modeller är stor var resultatet skrämmande. Med den brittiska (och svenska) regeringens strategi av att bara mildra utbrottet något för att ”platta ned kurvan” skulle vårdens resurser behöva vara åtta gånger större än idag för att kunna vårda alla patienter (utan åtgärder skulle det behövas 30 gånger mer sjukvårdsresurser än idag).
I Storbritannien skulle detta scenario enligt rapporten kanske innebära 250 000 döda.

Dagarna efteråt beslutade den brittiska regeringen att stänga skolor och förskolor (utom för barn till arbetande med samhällsbärande yrken), universitet, barer och pubar och uppmanade till social distansering, inte bara för äldre. Om någon blir sjuk ska hela hushållet isolera sig i 14 dagar, förutom att den sjuka ska vara hemma. 
Nyligen förbjöds även alla samlingar på mer än två personer och många affärer har tvingats stänga.
Några dagar efter den brittiska rapporten presenterade forskare vid Umeå Universitet en liknande modellanalys för svenska förhållanden med samma resultat – de få intensivvårdsplatserna som finns riskerar att bli totalt överväldigade om inte epidemin trycks ned ännu mer. 
Sedan dess har fler åtgärder tagits; de allmänna råden har skärpts, gymnasieskolor och universitet har stängts, uppmaningar om att inte resa inom landet om inte absolut nödvändigt, samt att det betydligt allvarligare tonläget har gjort att människor och organisationer i praktiken infört social distansering långt innan rådet kom den 24 mars – inte bara de över 70 år. 

Vad som gör det mycket svårare att hantera epidemin är bristen på tester ute i samhället, vilket gör att det tar lång tid att se om åtgärder får effekt.
”Givet att den mest systematiska övervakningen [av epidemins spridning] sker på sjukhus, innebär den generella tiden från infektion till sjukhusvård att det blir 2-3 veckors fördröjning från det att åtgärder införs tills effekten syns på sjukhusen”, förklarar den brittiska rapporten. 
Bristen på skyddsutrustning och tester riskerar också att sprida epidemin till riskgrupper. Asymptomatisk (smittade utan symptom) vård- och äldreomsorgspersonal riskerar att sprida smittan till patienter och brukare när inga tester görs. Bristen på munskydd och annan skyddsutrustning gör att vårdpersonal kan smittas av patienter och brukare och sprida smittan vidare.
I SVT:s Agenda i söndags var statsepidemiolog Anders Tegnell återigen optimistisk, eftersom antalet patienter i behov av sjukhusvård inte hade ökat nämnvärt under helgen. Om detta är ett uttryck för att smittskyddsåtgärderna börjat få den effekt man hade hoppats på eller om det återigen är en felbedömning från Tegnell och Folkhälsomyndigheten återstår att se. Tisdag den 24 mars är antal nya smittade återigen den högsta hittills.

Just nu är det oklart om smittspridningen har bromsats upp i Sverige. Om epidemin fortsätter att växa snabbt de närmaste dagarna måste omedelbart fler åtgärder sättas in, framför allt att stänga alla icke samhällsnödvändiga arbetsplatser med full lön för de anställda, samt be hushåll där någon har sjukdomssymptom att sätta sig i karantän i två veckor från det att personen först har uppvisat symptom. 
Att stänga förskolor och skolor kan också bli nödvändigt, även om dessa åtgärder får många negativa konsekvenser och att de måste vara öppna för barn till föräldrar med samhällsbärande jobb.
Från djurmarknaden i Wuhan och KKP-regimens döljande av smittan till nedmonterad vård samt en nonchalant och senfärdig reaktion i Europa är det den kapitalistiska logiken som har skapat denna världsomspännande kris. Bara ett brott med denna logik kan minimera effekten på hälsa och ekonomi för vanligt folk.