Attacker på grundläggande demokratiska rättigheter

Av Linus Blume // Artikel i Offensiv

Beslutet som regeringen nu ska ta om att inskränka demonstrationsrätten är en uppenbar dubbelsidig lögn, och det är de medvetna om. Incidenter där folkvalda har blivit trakasserade eller förföljda får man säga vad man vill om, men att bedriva drivjakt på och skuldbelägga organisationer som arrangerar demonstrationer för detta, är en medveten strategi för att förminska demonstrationsrätten och ännu en attack mot Sveriges demokrati.

Regeringen har beslutat att både se över ”straffansvaret för demonstranter och andra som agerar påträngande eller aggressivt mot andra”, och ”ge polisen större möjlighet att besluta om annan tid och plats för en demonstration, och tydligare möjlighet att ingripa om det inte följs”. Dessa åtaganden är vaga, men budskapet är fortfarande tydligt. Demonstrationer kommer inte längre att få anordnas i samma fria utsträckning som förut. Statsminister Ulf Kristersson (M) utesluter inte lagändringar för att förbjuda demonstrationer utanför riksdagen, vilket Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson även förespråkat och justitieminister Gunnar Strömmer öppnat upp för.

Demonstrationsrättens urholkning är dock bara ett av de många förslag som regeringen har vräkt ur sig i hopp om att tysta kritiska röster och förlänga sin makt. Den hotande, men ännu ej införda, vandellagen kommer att krossa möjligheten för alla i Sverige att kunna uttrycka sig, oavsett ursprung, men i för synnerhet invandrare, papperslösa och flyktingar. Nedskärningar i folkhögskolor, offentliga skolor och indraget bidrag för studieförbund försämrar folkbildningen. Det indragna presstödet har i princip omöjliggjort bedrivandet av mindre tidningar och gjort att de enda tidningar som fortfarande kan bedrivas har ett allt större monopol, som Schibstedts mediekonglomerat.

Antidemokratiska strömningar sprider sig just nu som en cancer genom många länder. Enligt International Idea har 85 av världens 175 länder upplevt inskränkningar av demokratiska principer under de senaste fem åren. Högerns svar på frågor som kriget i Ukraina, klimatförändringar, ekonomisk stagnation och arbetslöshet, men framförallt folkmordskriget i Gaza, har ökat medvetenheten runt om i världen om att högerregeringar inte står på någon annans sida än sin egen.

Vi har redan sett upplopp på grund av detta i flera delar av världen. Mest nyligen visades denna frustration i Nepal, där ett förbud av sociala medier gav upphov tillen landsomfattande proteströrelse som hade kapaciteten att störta den auktoritära regimen. Även i England och Serbien har frustrationen tilltagit och demonstrationerna bara vuxit när demokratiska principer har inskränkts.

Vad som krävs nu är att visa att dessa inskränkningar inte är isolerade och att koppla samman kraven för individuella friheter med ett större, antiimperialistiskt och socialistiskt perspektiv och program. Vi uppnådde våra demokratiska rättigheter genom organiserad arbetarkamp; när framtiden för dessa rättigheter nu blir allt mer osäker är det på tiden att vi tar oss upp till kamp igen.