Belarus: Kravlar sig diktaturen tillbaka?

Det är revolution och kontrarevolution i Belarus, och oavsett utgången på kort sikt blir Belarus efter augusti 2020 aldrig mer sig likt (Foto: Homoatrox / Wikimedia Commons).

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

En vecka efter att generalstrejken mot Belarus diktator Lukasjenko skulle ha startat finns allt fler tecken på att den revolutionära rörelsen har tappat fart och kraft. Visserligen var helgens demonstrationer återigen massiva, med kanske uppåt 200 000 i Minsk och tiotusentals i andra städer. Även om protesterna har tvingat fram eftergifter, har strejkerna dock snarare avtagit i omfattning och det har gjort att regimen vågat börja dra åt diktaturens snara igen, med arresteringar och upplösning av protester. 

Fortfarande kan pendeln svänga igen till revolutionens fördel och oavsett utgången kommer Belarus efter augusti 2020 aldrig att bli sig likt igen.
Den generalstrejk som utlystes till måndag den 17 augusti startade som planerat, men det blev snart klart att bara en del av arbetarna vågade gå ut i strejk, och många pressades av chefer, myndigheter och det statligt kontrollerade facket att gå tillbaka till jobbet. 
Samtidigt upplöstes flera protester och ledare inom strejkkommittéerna på flera stora fabriker arresterades, medan andra lyckades fly och har enligt rykten lämnat landet. Utlysta strejker som skulle ha startat blåstes av, och istället uppmanades det till att arbeta ”enligt regelboken” och så långsamt som möjligt.
Ilskan är dock långt ifrån över och fortfarande fortsätter uttalanden att strömma in från arbetarplatser i hela landet som kräver Lukasjenkos och valkommitténs ordförandes avgång, samt rättvisa för offren för repressionen.

Det våld som framför allt unga som protesterade mot valfusket utsattes för har gjort att synen på regimen har förändrats för allltid. De döda och historierna om besinningslös misshandel från polisen har etsat sig fast i minnet hos miljoner belarusier. 
Ett exempel på det är uttalandet från strejkkommittén på Belaruskali som svar på påståendet att strejkerna är ”olagliga”: 
”Ställ dig själv en enkel fråga: är det lagligt att brutalt slå människor bara för att de har en annan åsikt? Är det lagligt att tortera, förödmjuka och våldta dem med gummibatonger? Vi och våra barn greps i dagsljus av avskum i balaklavor från minibussar och trakasserade på polisstationer, tillfälliga interneringsanläggningar och fängelser. (…) faktum är att lagarna idag endast gäller fredliga demonstranter, inte myndigheterna, och detta är den blodiga diktatorns förtjänst.” 

Även om valfusket och det efterföljande brutala förtrycket av protesterande var den utlösande faktorn bakom den revolutionära utvecklingen i Belarus finns det mer som ligger bakom.
Protester mot diktaturen har förekommit tidigare, till exempel i samband med valen 2006 och 2010, men situationen nu kombineras med en dramatiskt försämrad social situation. Redan innan coronapandemin var Belarus ekonomi bräcklig. Efter en djup kris 2014 var BNP 2019 fortfarande knappt högre än 10 år tidigare, och 2020 förväntas ett stort ras.
Lukasjenkos allt mer konfliktfyllda relation med Ryssland ledde till att Putin i början av 2020 ströp flödet av billig råolja från Ryssland till den belarusiska tunga industrin. Oljeraffinaderier och kemisk industri har drabbats hårt när tillgången på råolja fortsatt varit begränsad under året och den belarusiska rubeln har fallit med 25 procent. Eftersom tillverkningsindustrin står för nästan 25 procent av Belarus BNP har denna industrikris slagit mot hela ekonomin. 
Till detta kom regimens hantering av corona, som har liknat Trumps och Bolsonaros förnekande av faran för att ekonomin inte skulle påverkas. Visserligen har ”bara” 646 dödsfall redovisats av drygt 70 000, men många tror att statistiken ljuger.
När sedan oppositionskandidater i presidentvalet förbjöds att delta och arresterades, valresultatet riggades och de efterföljande protesterna slogs ned var massupproret ett faktum.

Från den 13 augusti var utvecklingen explosiv. Arbetare gick spontant ut i protestmarscher och strejker på stora statliga industrier runt om i hela Belarus och regimen togs helt på sängen av utvecklingen. Stormöten utvecklade kravlistor med krav på Lukasjenkos avgång och massor av arbetare lämnade de statliga gula företagsstyrda facken och gick med i oberoende fackföreningar.
En uppmaning till generalstrejk då hade kanske kunnat överrumpla och fälla regimen. Istället dröjde det några dagar och regimen fick en chans att omgruppera. Uppmaning till generalstrejk gällde även bara de statliga företagen – en total generalstrejk i hela samhället (utom de som behövs för att skydda liv och inte förstöra infrastruktur med mera) skulle ha behövts för att sätta maximal press mot regimen. 
En svaghet i protesterna har också varit att de, på oppositionens och även de oberoende fackföreningarnas intiativ, enbart tagit upp demokratiska krav. Många arbetare lever redan nu på marginalen med låga löner och skulder. Medianlönen för en arbetare på ett stort eller medelstort företag i Belarus är bara 3 200 kronor.
Att strejka ”bara” för att rösten i valet ska räknas och mot regimens våld, med risk för att både förlora lön, anställning och riskera fängelse, har visat sig vara svårt. Om det även hade funnits sociala krav, såsom säkrade jobb, högre löner och upprustning av välfärd enligt behoven, skulle fler känna att det var ”deras” strejk och rörelse. 
Nu har istället Lukasjenko mitt i krisen hycklande utlovat högre statliga löner och pensioner, och kan försöka framställa sig som en som bryr sig om ”den lilla människan”.

Masskampen har rivit upp ett dödligt sår i regimen, som kanske på kort sikt kan sys ihop men på längre sikt inte kan läka.

De oberoende fackföreningarnas koppling till fackföreningsbyråkratin i väst har också varit ett hinder för deras utveckling. Till exempel har de sagt till arbetare som är oroliga för att de inte har fått lön att EU har lovat 53 miljoner euro ur sin budget till Belarus ”civila rörelser”, samtidigt som många deltagare i proteströrelsen, med rätta, inte vill bli indraget i det stormaktspel som råder mellan EU, Ryssland, USA med flera om kontrollen över Belarus. 
Många av dem som inte deltar i protesterna gör det också av rädsla för ett nytt Ukraina, härjat av krig efter olika imperialistiska makthavares inblandning. Att lita på pengar från EU är oavsett ett stort misstag.
Istället borde de oberoende fackföreningarna uppmana till solidaritet från vanliga arbetare runt om i Europa och världen att stödja deras egen strejkfond, som hittills samlat in två miljoner euro från 31 000 olika bidragsgivare i Belarus.

Än så länge står situationen och väger. Söndagens demonstrationer var en grafisk uppvisning i den maktkamp som nu utspelar sig mellan kamprörelsen och regimen. Återigen samlades närmare 200 000 på Minsk gator i en massiv demonstration, samtidigt som regimen kallade in militären som med tunga vapen förhindrade massdemonstrationen att nå sitt slutmål. 
Ledare i rörelsen har kallats till förhör och i vissa fall arresterats, men ett frontalangrepp på rörelsen har regimen ännu inte vågat sig på, i rädsla för att provocera fram en ännu större våg av strejker och protester.
Om regimen lyckas att sakta kväsa protesterna kommer det dock inte innebära 26 år till med Lukasjenko vid makten. Masskampen har rivit upp ett dödligt sår i regimen, som kanske på kort sikt kan sys ihop men på längre sikt inte kan läka. 
Som andra massrörelser under senaste året kan kampen också ta en ny explosiv vändning, till exempel om regimen försöker sig på att hårt förtrycka rörelsen. Det såg vi till exempel i Sudan ifjol då militärens attack på demonstranter ledde till en tre dagars generalstrejk, där regimen tvingades gå med på ett maktdelningsavtal. Annat som kan ändra utvecklingen är skol- och universitetsstarten den 1 september, då det finns uppmaningar om skolstrejk och protester.

Utvecklingen i Belarus, Sudan och andra revolutionära rörelser visar igen på marxismens viktiga lärdomar. Arbetarklassen är avgörande och en rörelse kan aldrig lita på något annat än sin egen styrka och solidaritet från fattiga massor med samma intressen i andra länder. Borgerligheten är alltid beredd att sälja ut rörelsen för uppgörelser med den ena eller andra makteliten. 
Belarus visar också att rörelsen måste tas till sitt slut: så länge Lukasjenko sitter kvar vid makten är det bara en tidsfråga innan han försöker krossa den rörelse som har ifrågasatt hans position. Bara ett socialistiskt alternativ kan göra slut på alla former av förtryck och exploatering; politiskt, ekonomiskt och socialt.

Läs också:

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!