Revolten skrämde både Väst och Putin

Aleksandr Lukasjenko och USA:s utrikesminister Mike Pompeo i vintras. Ingen etablissemangspolitiker vill att den revolutionära kampen blir för framgångsrik (Foto: Public Domain).

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

I två veckor har Belarus skakats av de stora protester, som kraftigt försvagat president Aleksandr Lukasjenkos auktoritära regim. Massdemonstrationerna och strejkerna i Belarus har sänt kalla kårar utefter ryggraden på varje totalitär regim. Men masskampen har också oroat regeringarna i Väst som fruktat att revolutionen skulle ”gå för långt”, få spridning och bli inledningen till en serie av konvulsioner som ritar om den geopolitiska kartan.

När USA:s i vanliga fall så hökaktiga utrikesminister Mike Pompeo kommenterade utvecklingen i Belarus den 20 augusti (då hade kampen pågått i tio dagar) nämnde han överhuvudtaget inte kampen och kravet på nyval. Istället lät han meddela att USA ska skicka en delegation till Litauen och Ryssland för att diskutera krisen i Belarus.
EU-regeringarna å sin sida sade sig stå i ”solidaritet med det belarusiska folkets önskan om att utöva sina grundläggande demokratiska rättigheter” och fördömde regimens våld för att sedan nöja sig med avisera sanktioner mot enskilda inom regimen och erbjuda sig att medla mellan oppositionen och regimen. I EU:s tilltänkta medling skulle även Ryssland ingå. 
Till det ska läggas att en rad enskilda EU-regeringar, som Sveriges, har erbjudit sig att medla mellan Lukasjenko och oppositionen, i hopp om att därmed ta udden ur den revolutionära kampen.

Belarus geopolitiska läge, med gräns mot såväl Ryssland och Ukraina som flera EU- och Nato­länder (Lettland, Litauen och Polen), placerar landet mitt i korselden mellan rivaliserande imperialistiska makter. Men ekonomiskt är landet fortfarande starkt beroende av sin handel med Ryssland, som tar emot närmare hälften av landets export. 
För att om möjligt minska detta beroende och dra egen vinning av de interimperialistiska motsättningarna har Lukasjenkos regim gång efter annan försökt gå en balansgång.
Under senare år har Lukasjenkos regim vänt sig till EU, USA och Kina. EU:s handel med Belarus har ökat med 45 procent under de senaste tio åren. Nära en femtedel av landets totala export går till EU som är Belarus näst största handelspartner. Belarus ingår också i EU:s östra partnerskap. 
Och efter att Lukasjenko inte uttalade stöd till Rysslands annektering av Krim 2014 och ingripande i östra Ukraina lyftes nästan samtliga av EU:s sanktioner. Sedan 2016 har ”samarbetet mellan EU och Belarus ökat, förklarar EU-kommissionen glatt i ett flerfärgat faktablad” (Dagens Nyheter den 24 augusti).

Samtidigt med närmandet till Väst har regimen i sin balansgång även etablerat allt tätare band med Kina, vilket tillsammans medfört att Lukasjenko har hamnat i flera konflikter med Putins regim. Bara dagarna innan fuskvalet greps 33 ryska medborgare i Minsk, som anklagades för att vara legosoldater utsända av den ryska staten för att skapa oro i landet. 
Kina är en av de få större utländska investerarna i Belarus och för Lukasjenko har diktaturen i Peking blivit en allt viktigare samarbetspartner och motvikt till Ryssland. Xi Jinpings totalitära krisregim var också den första att gratulera Lukasjenko till den påstådda ”segern” i valet den 9 augusti, ett fuskval där utgången var given på förhand. Efter en lång tids jäsning blev fusk­valet droppen som fick bägaren att rinna över och bara några dagar senare var landet i revolt.

Den nya oppositionsrörelsen som uppstod och som också fick fäste på arbetsplatserna överrumplade Väst. Att det dessutom ”varit Lukasjenko och inte oppositionen som tidigare vänt sig till Väst” (International Crisis Group den 18 augusti) var pinsamt för regeringarna i EU och USA som i likhet med Rysslands inte kände att de kunde kontrollera oppositionen. Detta i sin tur resulterade i en gemensam önskan om att kampen skulle avta i styrka och ge plats för förhandlingar över huvudet på massorna. 
Det var inte som Ukraina 2013-2014, som var en genuin folklig revolt men som också rymde en EU-vänlig flygel som imperialismen kunde liera sig med och extrema högernationalistiska organisationer som hetsade mot den rysktalande befolkningen, vilket Putin utnyttjade för sina syften.
Det var mot den bakgrunden som flera så kallade experter och kapitalistiska tankesmedjor började dra slutsatsen att det bästa som kunde hända var att revolten i Belarus blev till en repris av ”sammetsrevolutionen” i Armenien 2018, som störtade (med generalstrejk) den despotiske Serzj Sargsian, men där den nya regeringen inte bröt banden till Ryssland. 
”Det gäller att minimera den geo­politiska komponenten i det som nu pågår”, skrev den förre svenska utrikesministern Carl Bildt som varit en ivrig förespråkare av den ”armeniska modellen” som han med flera anser kunna tjäna både Putin och Västimperialismens intressen och utgöra en garanti för att det mesta skulle vara sig likt även efter att Lukasjenko fallit. 

Men till skillnad från Armenien har Lukasjenko inte varit beredd att ge upp och överlämna makten till oppositionen. Nu tycks det som han har lyckats behålla makten ännu en tid, med direkt eller indirekt stöd från utländska makter. Men ett nytt uppror är inte långt bort och inte ens den hårdaste repressionen kan i längden hålla massorna nere.
De senaste veckorna har gett besked om kampens potential. Men också att massorna bara kan lita till sin egen styrka och solidaritet samt att det belarusiska folkets vänner inte har hittas bland världens makt­eliter, utan bland de förtrycktas kamp och organisering världen över.

Läs också:

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!