Det kalla kriget: Kommer det att bli ett krig om Taiwan?

Kinas flotta är nu större än USA:s (360 krigsfartyg jämfört med 297). Men Xi Jinping lär inte i nuläget riskera ett krig om han inte är helt säker på utgången. Det krävs också en massiv styrka för att invadera och upprätthålla en ockupation av ön (Foto: Public Domain).

av Vincent Kolo, chinaworker.info // Artikel i Offensiv

Taiwan har hamnat i centrum för upptrappningen av det kalla kriget mellan USA och Kina. Det nya kalla kriget är ingen temporär fas i de globala relationerna – Bidens anti-Kinapolitik syftar till att ”vinna det 21:a århundrandet”.

The Economist hade i april en omslagsrubrik om Taiwan som ”den farligaste platsen på jorden”. Rubriken provocerade fram en hetsig diskussion. Hur kunde Taiwan klumpas ihop med Nordkorea, Afghanistan eller Gaza? 
Men på senare år och särskilt under månaderna som har gått sedan Joe Bidens administration tog över har högprioriterandet av Stillahavsområdet och den strategiska kampen mot Kina ökat spänningarna i taiwanesiska sundet till oemotsvarade nivåer.
Taiwan är av central betydelse i den epokavgörande konflikten om det 21:a århundradet mellan USA- och den kinesiska imperialismen på grund av ekonomiska, politiska och geostrategiska skäl. Taiwan är en kraftfull nationalistisk symbol för KKP-staten (Kinas felaktigt benämnda och helt igenom ickekommunistiska diktatur), som kommer att få ”Kinas stora nationella föryngring” att utebli om den inte tas över av Kina. Men enbart denna symboliska betydelse avgör inte ensamt KKP:s Taiwanpolitik.

KKP-regimen kan inte låta Taiwan formellt förbli ”separerat” och annekterat av det USA-ledda västliga lägret i den kalla krigskonflikt som är under utveckling. En formell taiwanesisk självständighetsdeklaration, påtryckningar för detta av USA och andra stormakter, eller stationerandet av militära trupper från USA på ön, kommer därför alla att vara ”röda linjer” som om de överskrids skulle representera ett historiskt nederlag för den kinesiska regimen och innebära ett hot om slut på dess styre. 
Detta är anledningen till varför Peking inte bara trappar upp sin vargkrigarretorik, utan också utökar sina stridsflygs- och militära marinaktiviteter runt omkring Taiwan (rekordmånga 380 stycken kränkningar av Folkets Befrielsearmés stridsflyg– Kinas militär – gjordes under 2020, vilket har ökat ytterligare under detta år). 
En parallell upptrappning äger rum på båda sidor i Sydkinesiska sjöns omtvistade farvatten, vilket är nära förknippat med Taiwankonflikten. Pekings agerande syftar till att varna Taipei och Washington att inte utmana dess ”röda linjer”, likaväl som att tillhandahålla en nationalistisk bakgrundsmusik till Xis interna maktkamp för att cementera sitt livstidsstyre över KKP-staten.

Det omvända gäller för USA:s sida: om Kina skulle ”återförenas” med Taiwan, genom att på ett bestämt sätt få in Taiwan i sitt läger under Folkets Befrielsearmés kontroll, skulle detta innebära ett historiskt nederlag för USA-imperialismen. 
Militärt skulle kontroll över Taiwan låta Kina dominera Östasien och västra Stilla havet. USA skulle på ett avgörande sätt försvagas, och dess strategiska allianser med regionala makter som Japan, Sydkorea, Indien och Australien skulle börja lösas upp. 
USA:s trovärdighet som den ledande supermakten i Asien (sedan 1945) skulle drabbas av ett oåterkalleligt slag.
Kommentatorer har dragit paralleller med Suezkrisen 1956, när Egypten besegrade Storbritanniens, Frankrikes och Israels försök att återta kontrollen över Suezkanalen efter att den förstatligades av den radikala panarabistiska president Gamal Abdel Nasser. 
Suez markerade slutet på den brittiska och europeiska imperialismen som globala makter. USA höll sig utanför Suezfiaskot och lät sina allierade bli förödmjukade. Om USA skulle misslyckas med, eller vägra, att förhindra ett FBA-övertagande av Taiwan skulle detta markera en historisk vändpunkt: USA:s ”Suezkris”’. 
Men en sådan utgång skulle under dagens förhållanden vara långt värre för den västliga kapitalismen. The Economist förklarade, med ett citat av Matt Pottinger, Trumps Asienpolitiska överhuvud, att när Storbritannien bitit i gräset ifråga om  Suez hade USA redan tagit dess plats som västvärldens ledare. Idag ”finns det inget ytterligare USA som väntar i kulisserna.”

USA:s president Joe Biden (Foto: Gage Skidmore).

Det är helt klart så att ingen av de stormakter som är inblandade i dagens kalla krig betraktar ”Taiwanfrågan” utifrån utgångspunkten av välbefinnandet, säkerheten eller demokratiska rättigheter för dess befolkning. De 23 miljoner taiwaneserna har olyckan att ha blivit en avgörande schackpjäs i tävlingen om vem som ska utöva den ultimata makten och kontrollen i Stillahavsregionen. 
I Taiwan börjar den fulla betydelsen av denna geopolitiska gruppering av makter endast gradvis att bli förstådd. Massmedvetenheten kompliceras av den roll som de borgerliga ledarna av taiwanesisk nationalism (de styrande pangröna) spelar, som utnyttjar den djupgående fientligheten mot KKP-diktaturen till att främja en USA-vänlig agenda och för att vinna röster.
Det finns inom den taiwanesiska nationalismen en gräsrotsbas, särskilt inom den yngre generationen, som i överväldigande hög grad backar upp självständigheten och ser den som en garanti för demokratiska rättigheter; en känsla av att frågan kan avgöras inom Taiwan självt, eller genom diplomati och allians med USA. 
Detta trots USA:s meritlista på att backa upp 75 procent av världens diktaturer och att ha förrått otaliga löften om stöd (till kurderna, kvinnor i Afghanistan, den tibetanska khampagerillan) när Washingtons geopolitiska intressen har förändrats. Det skulle för USA-imperialismens del, som dess stöd till Chiang Kai-sheks regim visade, inte finnas några moraliska betänkligheter i fråga om att i framtiden stödja ett diktaturstyre av Taiwan på villkor att det utövades av ”en av de våra”.

Den generella principen att Taiwan – dess befolkning – borde vara de som beslutar om öns framtid är naturligtvis väldigt rimlig. Men detta kommer inte att hända på grundval av kapitalism och imperialism. 
Taiwans öde kommer olyckligtvis att beslutas av Peking och Washington, av deras kamp om att ”vinna det 21:a århundradet”, som utkämpas över huvudena på den taiwanesiska befolkningen. Endast framgången för den internationella socialistiska revolutionen för att få slut på kapitalismen och imperialismen kan ge massorna i Taiwan och andra länder kontroll över deras egen framtid.
Både den amerikanska och kinesiska kapitalismen vill kontrollera den taiwanesiska schackpjäsen. Mer korrekt uttryckt måste de till varje pris förhindra att den andra sidan tar över kontrollen.
En geostrategisk balans har av den anledningen varit acceptabel för båda sidor fram till nu. Detta är ursprunget till ”ett Kina-politiken”, som USA fortfarande formellt upprätthåller, under vilket Taiwan inte erkänns som ett självständigt land.
Anslutningen till ”ett Kina”, i enlighet med de diplomatiska protokoll som USA:s dåvarande president Richard Nixon och Kinas dåvarande ledare Mao Zedong kom överens om för 50 år sedan, var det pris som USA-imperialismen var beredd att betala för att värva Kina till sin sida i det ursprungliga kalla kriget mot Sovjetunionen. Taiwan blev, som en del av skiftet i världsrelationerna, utan vidare ceremonier utsparkat från FN 1971.
USA:s politik av ”strategisk oklarhet” gentemot Taiwan kom till under samma tid. USA har tagit sig an att ”skydda” (sälja vapen till) Taiwan, men har inte sagt rakt ut att man kommer att komma till öns försvar i händelse av en kinesisk attack. 
Idag är situationen helt annorlunda. Spänningarna har ökat massivt på båda sidorna ifråga om Taiwan, särskilt sedan Biden kom till makten. Biden har, i jämförelse med Trumps nyckfulla politik, en mer samordnad, planerad och – åtminstone så här långt – diplomatiskt sofistikerad strategi för att klämma åt Kina (internationella allianser och ”USA är tillbaka vid bordet”). Xis regim har trappat upp sin nationalistiska vargkrigarpolitik på utrikesplanet och repression på hemmaplanet som respons.

USA befarar att Kinas växande militära kapacitet till slut kommer att göra det möjligt att med våld ta över Taiwan. Kinas flotta är nu större än USA:s (360 krigsfartyg jämfört med 297). Kina skulle ha fördelen av att utkämpa striden mycket närmare hemmaplan. En intensiv debatt äger rum inom USA:s militära och utrikespolitiska kretsar huruvida ”strategisk oklarhet” nu borde överges till förmån för en uttalad USA-garanti att intervenera militärt på Taiwans sida. Röster som säger emot varnar för att detta i sig självt skulle kunna bli den gnista som förmår Xis regim att dra igång en invasion.
Biden och hans samling av pånyttfödda USA-allierade har istället för att rakt av göra sig av med ”strategisk oklarhet” ändrat budskapet till en aldrig så liten varning till Xi. Vid G7-toppmötet i juni i England och när  Japans premiärminister Yoshihide Suga mötte Biden två månader innan dess, nämnde de officiella kommunikéerna ”vikten av fred och stabilitet i Taiwansundet”. Taiwan har aldrig tidigare nämnts på västledarnas forum.
Detta togs som en provokation av Peking, vilket var avsikten. Japans vice premiärminister har mer nyligen varnat för att en kinesisk attack på Taiwan skulle innebära ett ”existentiellt hot” mot Japan, med en klar och tydlig implikation om att landet skulle gå i krig för att försvara Taiwan. Australiska politiker, inklusive försvarsministern Peter Dutton, har kommit med liknande varningar under de senaste månaderna.

Taiwans öde under kapitalismen är att vara det imperialistiska kalla krigets fånge: statslöst och i skuggan av ett möjligt ”hett” krig. 

Bidens samordnare för Stilla havet, Kurt Campbell, höll i juli ett brett rapporterat tal som återupprepade USA:s linje om att ”vi stödjer inte taiwanesisk självständighet”. Detta är naturligtvis ingenting nytt, det har varit USA:s politik ända sedan sedan Nixons och Maos tid. Men den viktigaste delen av Campbells tal var en varning till den kinesiska regimen om att en attack på Taiwan skulle vara ”katastrofal”. 
Campbell sa att det fanns ”en klar känsla” av att KKP i tysthet gör en bedömning av den globala responsen på nedslaget i Hongkong för att få en uppfattning om hur världen skulle kunna reagera om man försökte sig på en liknande åtgärd mot Taiwan.
Campbells tal var ett implicit erkännande av att USA är maktlöst i fråga om att stoppa den politiska strypningen av Hongkong, men varnade KKP för att inte förvänta sig något liknande i fallet Taiwan. En ”chicken race”-­dynamik håller på att utvecklas, där båda sidor beter sig alltmer extremt i syfte att avskräcka den andra. Men eftersom ingen av dem har råd med att tappa ansiktet eldar detta helt enkelt på en fortsatt upptrappning.

Så hur stor är då risken för en KKP-attack mot Taiwan? Även om retoriken har hårdnat (ordet ”fredlig” har officiellt strukits från KKP:s ”återförenings”-mantra) kommer inte Xi Jinping ta risken av ett krig såvida han inte är helt säker på att han skulle vinna det. Militärt och geografiskt skulle en massiv styrka behövas för invadera Taiwan på grund av öns klippiga kustlinje och oberäkneliga väderlek.
Det finns i synnerhet för en diktatur inget större risktagande än ett krig (bortsett från revolutioner) som följderna av nederlag i till exempel Ryssland 1904-5, Argentina 1982 och många andra nu visar. Ett militärt debacle, att tvingas avbryta en invasion, att lida svåra förluster – allt detta kan utlösa regeringskriser, troligen Xi Jinpings fall samt möjligen KKP-regimens fall.

Den andra avgörande frågan är: hur KKP skulle styra Taiwan? Detta skulle med tanke på de taiwaneiska massornas överväldigande opposition mot KKP och en återförening kräva en enorm militär ockupation och en polisstat. 
Även om det skulle lyckas skulle det innebära en fara för imperialistisk hybris för Peking, där misslyckanden och massmotstånd på Taiwan skapar en återkopplingsspiral som som sprider instabilitet och oroligheter tillbaka till Kina. 
Det fanns en viss logik i det ”ett land, två system”-arrangemang som erbjöds Taiwan under många år, med Hongkong som en möjlig modell. Denna föreställde att Peking skulle styra Taiwan genom en KKP-vänlig Kuomintangadministration, eller någon liknande administration, inte olikt hur Hongkong styrdes under de första åren efter överlämnandet av styret 1997. 
Denna möjlighet, som aldrig var särskilt sannolik, har dock förstörts av Xi Jinpings blodtörstiga underkuvande av Hongkong. ”Ett land, två system” väcker ett massivt avståndstagande i Taiwan. Till och med Kuomintang är nu emot det.

Kinas ledare Xi Jinping (Foto: Kremlin).

Xi Jinpings hårdföra strategiska linje gentemot Hongkong har på det här sättet målat in hans regim i ett hörn ifråga om Taiwan. KKP kan naturligtvis inte ge upp målet med ”återförening”, men detta kan nu realistiskt sett endast uppnås med krig. 
USA:s militär har som en del av sin kalla krigsmobilisering tillkännagivit otaliga varningar om att Peking kan komma att dra igång en invasion av Taiwan inom 6 år ”eller snarare än vad de flesta tror”, som amiral John Aquilino, befälhavare över USA:s Stillahavskommando, slog fast tidigare i år.
Dessa förutsägelser förefaller vara överdrivna i detta stadium. Men andra scenarier kan framträda om den rådande maktbalansen på ett avgörande sätt skiftar i den ena eller andra riktningen. I händelse av en akut kris i Kina, till exempel en revolutionär kris, kan Xi Jinping eller hans efterträdare på ett panikartat sätt dra igång en militär attack som en politisk avledningsmanöver – ett fall av ”svansen viftar med hunden” med kinesiska kännetecken. 
En framtida djup politisk kris eller ekonomisk kollaps i USA kan å andra sidan tvinga fram ett tillbakadragande av USA:s militära styrkor från Stillahavsregionen, vilket skulle skapa ett maktvakuum som, baserat på dagens styrkeförhållanden, bara Kina skulle ha förmåga att fylla upp. Under detta scenario skulle Taiwan och dess svaga och instabila borgerliga demokrati kunna stå inför en tjeckoslovakisk händelseutveckling – att ”bortförhandlas” som en del av ett bredare imperialistisk överenskommelse.

Dessa olika perspektiv visar alltså att Taiwans öde inte primärt kommer att avgöras av dess egen interna dynamik. Arbetarrörelsen och de unga som i allt högre grad vill ha självständighet behöver förstå att det brådskar med en ihopkoppling av deras kamp med arbetare och unga i Kina, USA och globalt. 
Vissa inom vänstern och ganska många inom den radikala nationalistmiljön förmår inte göra denna koppling och tenderar att betrakta världsrelationerna, Kina, det kalla kriget mellan USA och Kina som intressanta yttre händelseutvecklingar utan någon större relevans för taiwanesisk politik. Men det är osannolikt att Taiwan på kapitalistisk grund någonsin kan uppnå självständighet, oavsett de tydliga önskemålen från befolkningen.
Kurt Campbell har precis påmint alla om att inte bara den ena, utan bägge de imperialistiska supermakterna, är emot Taiwans självständighet. Taiwans öde under kapitalismen är att vara det imperialistiska kalla krigets fånge: statslöst, höggradigt militariserat och i skuggan av ett möjligt ”hett” krig.
Socialister kämpar för att vinna arbetarrörelsen till ett socialistiskt program för att ta makten och avskaffa den taiwanesiska kapitalismen och fullt ut upprätthålla rätten till självbestämmande för Taiwans folk, som en del av en bredare kamp mot kapitalismen och imperialismen i Asien och globalt.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!