Donald Trump: Västvärldens dödgrävare

Av Danny Byrne, ISA:s politiska kommitté

Varje dag som går understryker ytterligare hur mycket omvalet av Donald Trump till USA:s president har förändrat världen. ”Starke man”-regimen sliter sönder världsrelationerna, ekonomin och politiken, i en tid då det kapitalistiska systemet befinner sig i djupa kriser på alla fronter. Och han har bara varit president i några veckor.

Det mest dramatiska ögonblicket hittills var den tv-sända förnedringen av Volodymir Zelenskyj i Ovala rummet den 28 februari. Inom loppet av några minuter blev Zelenskyj tillsagd att åka hem och komma tillbaka när han var ”redo för fred”. Inom ett par dagar hade Trump ”pausat” allt amerikanskt militärt stöd till Ukraina.

Trumps söndrande politik skakar den så kallade ”Västalliansen” i dess grundvalar, särskilt USA-imperialismens förhållande till de europeiska makterna håller på att förändras, förmodligen oåterkalleligt.

Som förklarats i en tidigare artikel på internationalsocialist.net håller Trump nu på att fullborda denna förändring. Trumpadministrationen vill dra sig ur Ukrainakriget eftersom USA, enligt försvarsminister Pete Hegseth “prioriterar att avskräcka från krig med Kina i Stilla havet, erkänner att det råder brist på resurser och gör avvägningar i fråga om detta.”

Det andra underliggande skälet i denna geopolitiska förskjutning är den europeiska kapitalismens djupa historiska nedgång.

Den så kallade Västalliansen har aldrig varit en allians mellan jämlikar och sedan andra världskrigets slut har USA innehaft den obestridda hegemonin. USA har alltid haft ett de facto-veto inom Nato och med sina ”allierade” i allmänhet.

Även om de europeiska stormakterna för närvarande inte har något annat val än att underkasta sig Trumps piska och hoppas på det bästa, är det ingen tvekan om att en förändring på längre sikt håller på att ta fart. En samlad insats pågår över hela kontinenten för att påskynda uppbyggt av dess oberoende militära styrka, med en mängd militaristiska löften, inklusive ett stort (om än något vagt) avtal mellan EU-länderna om att samla in upp till 800 miljarder euro för kontinentala försvarsutgifter.

Macron talade till nationen den 5 mars och varnade för att ”jag vill tro att USA kommer att stanna vid vår sida, men vi måste vara redo om de inte gör det”.

Den brådskande upprustningen återspeglas också i att EU:s myndigheter, som under pandemin, har kastat den nyliberala regelboken överbord. Med den vanligtvis skattekonservativa tyska härskande klassen i spetsen skrotas de gamla budgetreglerna för att påskynda flödet av pengar till krigsmaskinen.

Detta i sin tur kommer att få viktiga konsekvenser för klasskampen. Vi går nu in i en fas där regeringar överallt kommer att kräva att fler ”tuffa val” tas i den ”nationella säkerhetens” namn. Strävan efter att bygga upp den imperialistiska krigsmaskinen kommer att stå i centrum för en ny våg av åtstramningar, i en situation där arbetarklassen har lidit av decennier av nedskärningar och inflation.

Även om Trump är mycket angelägen om att få till stånd en uppgörelse om Ukraina med Putin är det långt ifrån klart hur den kommer att se ut och när eller om den kan genomföras.

Men vad som står klart är att Trumps politik har tippat balansen på slagfältet ännu mer till Putins fördel. Även om det inställda amerikanska biståndet inte kommer att få någon större effekt på frontlinjen på några månader, är begränsningen av USA:s underrättelseverksamhet till den ukrainska armén mer omedelbart betydelsefull. Det begränsar kraftigt Ukrainas förmåga att fortsätta med drönar- och missilattacker mot militär- och energiinfrastruktur i Ryssland, varav vissa har varit ganska framgångsrika.

Det finns flera potentiella scenarier för krigets framtid. Det är oklart hur länge Trumps indragning av stödet till Ukraina kommer att pågå, men om den pågår i flera månader till skulle det krävas en stor kortsiktig ökning av det europeiska stödet för att undvika att fronten kollapsar, om så bara för att upprätthålla den nuvarande långsamma men stadiga förlustbanan för Ukraina.

När det gäller en uppgörelse har den typ som Trump önskar blivit mycket tydlig: en gammal hederlig imperialistisk styckning av Ukraina. Mycket viktigare än något uttalande om Ukrainas territorium eller Natomedlemskap från hans administration var dess försök att tvinga den ukrainska regeringen till en ”uppgörelse” som skulle ha inneburit att de skulle ha avstått från en större andel av BNP än vad Tyskland tvingades acceptera i det ökända Versaillesfördraget 1919. Till en början lovades ukrainarna inte ens något i gengäld, utan detta skulle bara vara en ”återbetalning” för det stöd som USA redan hade gett.

Genom sitt agerande vad gäller Ukraina avser Trump förmodligen inte att gynna Kina, utan att skada Kina genom att ta bort Ryssland från Kinas intressesfär. Det är dock mycket osannolikt att det går med tanke på den strategiska betydelse som alliansen mellan Moskva och Beijing har för båda sidor, särskilt för den svagare ryska partnern.

På det stora hela är dock Trumps politik präglad av blind hybris och arrogans, vilket kommer att slå tillbaka negativt för den amerikanska imperialismens del. Hans agerande skapar redan öppningar för USA:s främsta imperialistiska rival, Kina, som under några år har varit på efterkälken och som dras med djupa ekonomiska problem.

Trumps handelskrig, som kommer att trappas upp och tillfoga Kinas ekonomi stora problem i avsaknad av förhandlingar eller ”paus”, kommer också att öppna nya ekonomiska och handelsmässiga möjligheter för Kina, från Latinamerika till Kanada och Europa.

Under de kaotiska första veckorna av Trumps presidentskap har det ibland verkat som om hans reaktionära stridsvagn plöjde på med full fart framåt och att ingenting kunde stå i vägen för den. Och det är sant att Trump 2.0 inte har mött något allvarligt motstånd från den officiella liberala ”oppositionen”, som både i USA och internationellt istället har tenderat att böja knä och i bästa fall erbjudit tandlös kritik (eller burit rosa i kongressen!).

De som kanske hade hoppats på att Trump skulle pressas tillbaka av kongressen, domstolarna, vd:arna eller en kombination av dem kommer att bli mycket besvikna. Trumps oberäkneliga och destruktiva politik med hybris och övertramp kommer utan tvekan att öppna upp för splittringar i den amerikanska härskande klassen när hans regim utvecklas, vilket snabbt kan intensifieras om Trumps tullkrig framkallar en fullskalig ekonomisk kris. Men det enda som i grunden kan rubba Trump 2.0 är klasskamp.

Den ultimata motreaktionen kommer att komma i form av motstånd från arbetarklassen och förtryckta människor mot det totala angrepp som denna reaktionära regering utsätter samhället och planeten för. Det har redan börjat visa sig i USA. Det är denna process som marxister baserar sitt perspektiv på revolutionär beslutsamhet och optimism på.

De svåra dagarna 2025 är samtidigt en lektion för miljoner människor runt om i världen i den hårda verkligheten av vad detta system representerar: en regering av miljardärer; en amerikansk president vars högra hand, den rikaste personen som någonsin har funnits, gör nazisthälsningar från podier; en ny världsordning av ”hård makt” och personligt styre av ”starka” män.

Motståndet mot trumpismen måste kopplas till ett politiskt alternativ för en revolutionär socialistisk omvandling.