En Förskola värd att kämpa för

Artikel i Offensiv

Var tionde förskola riskerar att stängas i Sverige fram till år 2034, vilket bland annat DN har rapporterat om. Anledningen sägs vara det låga barnafödandet – vilket är ett uselt argument.

Under lång tid har situationen för många förskollärare och barnskötare inom förskolan varit tuff, med större barngrupper och mindre resurser för, till exempel, barn i behov av särskilt stöd (man ska i första hand ”anpassa verksamheten och miljön”, vilket ofta är otillräckligt och otydligt). Det är en generell överbelastning som är ohållbar och som helt naturligt leder till en stor sjukfrånvaro, ofta stressrelaterad.

Förskolans (och vi som jobbar inom dennas) uppdrag kan sammanfattas i tre: utbildning, omsorg, och barnens bästa. Detta blir allt svårare att uppnå på allt fler arbetsplatser på grund av nedskärningarna, som har ett stort pris för  såväl personalen som barnen.

I Stockholm och Sverige, men även globalt förutom i Afrika söder om Sahara, sjunker generellt sett barnafödandet. Anledningen är enligt forskning från Lunds universitet i mars i år komplex, mångfacetterad och även att man inte riktigt kan peka på enskilda faktorer. Ofta har det hängt ihop med dålig ekonomi och arbetslöshet, men nu verkar det vara andra faktorer.

Viss forskning har pekat på den låga tron om framtiden, med klimatkrisen, krig, hårdnat politiskt klimat med mera. Men oavsett går barnafödandet statistiskt sett i vågor, upp och ner, och forskning pekar på att det förmodligen kommer att vända uppåt igen i framtiden. Vad händer då, när man har gjort sig av med kompetent personal inom förskolan och stängt förskolor?

Svaret måste vara det som förskolepersonal länge har krävt och behövt: mindre barngrupper, ökad personaltäthet, tillräcklig personalstyrka under hela dagen, tid för bra planering av verksamheten, mer tid för varje enskilt barn och större möjligheter till att ge barn en rik, lek- och lärofylld  tillvaro och utbildning i enlighet med förskolans läroplan. När nu barnafödandet går ner finns det ett utmärkt tillfälle att faktiskt se till att så blir fallet.

Man behöver behålla och utveckla den kompetens som redan finns, istället för att avveckla verksamheter för att sedan (kanske) återuppbygga den. Troligare är nog att politiker väljer att utöka barngrupper i existerande verksamhet, vilket vore en katastrof såväl pedagogiskt som omsorgsmässigt för barnen – för att inte tala om det enorma pris som personalen kommer att få betala.

Pengar och resurser finns; det är inte där problemet ligger. Problemet är hur kapitalismen som system fungerar samt ruttenheten i politiken som helhet. Banker, storföretag och miljardärer gör rekordvinster år för år, och stjäl en allt större del av arbetarklassens producerade mervärde. Samtidigt ökar den materiella och sociala fattigdomen i Sverige, enligt SCB i november 2024 (en halv miljon i Sverige har inte råd att delta i sociala aktiviteter, åka på semester en vecka om året eller att betala för oförutsedda utgifter).

Därmed finns det pengar för att upprätthålla, men framförallt för att utöka och stärka välfärdssektorn. Skola, förskola, sjukvård, omsorg behöver det, och samhället behöver det. Det är något som är värt att kämpa för.