ENERGIHUSHÅLLNING KRÄVER EN PLAN FÖR OMSTÄLLNING

Fördjupning: Socialistisk planhushållning

Fem artiklar på temat i Offensiv #1660:

1. DAGS FÖR NYA KRAV PÅ SOCIALISM OCH DEMOKRATISK PLANHUSHÅLLNING av Arne Johansson
2. LUCASPLANEN 1976 – ARBETARNAS PLAN FÖR EN SOCIALT NYTTIG PRODUKTION av Sammy Albright
3. ENERGIHUSHÅLLNING KRÄVER EN PLAN FÖR OMSTÄLLNING av Offensivs redaktion

Del 3: ENERGIHUSHÅLLNING KRÄVER EN PLAN FÖR OMSTÄLLNING

Av Offensivs redaktion

Både Tidöpartierna och oppositionen vill öka elproduktionen kraftigt under de kommande årtiondena. Men det som nästan helt saknas i den politiska diskussionen är möjligheterna att använda el och annan energi mer sparsamt. Det är inte så konstigt. Att spara på energi skulle i många fall krocka med energibolagens och andra storföretags vinstintressen.

Idag används det 135 terawattimmar (TWh) el i Sverige (2023). Det produceras mer, så drygt 30 TWh skickas på export. Regeringens nya mål är att elproduktionen 2045 ska öka till minst 300 TWh. Ny kärnkraft och fortsatt utbyggnad av vindkraften ska stå för merparten av ökningen. (1 terawattimme är en miljard kilowattimmar, vilket motsvarar hushållsel till cirka 200 000 hem under ett år).

Tittar man på hur elanvändningen har sett ut sedan 1990 så innebär det ett kraftigt trendbrott. Mellan 1920 och mitten på 1980-talet ökade elanvändningen med drygt sex procent per år. Det innebär en fördubbling vart tolfte år. Sedan planade kurvan ut. Elanvändningen idag är något lägre än 1990, trots att antalet invånare har ökat sedan dess. Huvudförklaringen är mer energieffektiva lösningar. Ett exempel är att elelement har bytts ut mot fjärrvärme eller luftvärmepumpar. Kylskåp, TV-apparater och annan utrustning som finns i hemmen behöver mindre el idag jämfört med tidigare modeller.

De senaste åren har prognoserna för elanvändningen skruvats upp allt mer. Svenska Kraftnät räknar med att det kan behövas 347 TWh år 2045. Energimyndigheten tror på upp till 360 TWh fram till 2050. Förklaringen är de vägval som gjorts i klimatomställningen. Bilar och lastbilar ska drivas med el. Tillverkning av bland annat stål och konstgödsel ska ställas om till metoder som orsakar små koldioxidutsläpp. Där el inte kan användas för transporter ska det tillverkas bränslen med litet klimatavtryck. Även i den tillverkningsprocessen behövs det mycket el. Dessutom går allt mer el till datacenter, särskilt AI-tekniken kräver stora mängder el.

Osäkerheten i prognoserna är stor. Energimyndigheten räknar också på ett scenario där det bara behövs 220 TWh i mitten på århundradet. Förskjutningar i tidsplanerna för de nya industrierna får stor betydelse för utfallet.

En självklar fråga är om det är möjligt att öka elproduktionen så mycket som regeringen vill?

Tekniskt är det fullt möjligt att bygga ut elproduktionen snabbt. Teknikutvecklingen när det gäller vindkraft och solenergi har gått i ett rasande tempo. År 2007 producerade vindkraften i Sverige för första gången över en TWh. Förra året passerades 40 TWh. Ett modernt vindkraftverk producerar många gånger mer än de vindsnurror som byggdes för tio år sedan. Det finns idag en rad metoder för att lagra energi och balansera variationer i vindkraftens och solelens produktion.

Men det finns problem. Vindkraft tar stora ytor i anspråk. Europas största vindkraftspark Markbygden, väster om Piteå, täcker en yta som är dubbelt så stor som Stockholms kommun. Det gör att det redan uppstått en hel del konflikter kring bygget av nya vindkraftsparker. Särskilt utsatta är de renskötande samerna.

En kraftigt utbyggd elproduktion kräver också att elnätet byggs ut. De beräkningar som har gjorts de senaste åren pekar mot att det handlar om investeringar på uppemot 1 000 miljarder kronor under de närmaste årtiondena. De stora investeringarna förklarar en del av de kraftiga ökningarna av nätavgifterna på hushållens elräkningar.

En nackdel med den förnyelsebara elen är att den kräver stora mängder metaller. I vindkraftverk krävs stora mängder koppar och några av de sällsynta jordartsmetallerna. I solpaneler används bland annat silver och tenn. Forskaren Simon Michaux, som jobbar vid den finska geologimyndigheten, GTK, har räknat på metallbehoven vid en omställning till ett fossilfritt energisystem utan några insatser för att förbättra hushållningen. Slutsatsen är entydig. De kända metalltillgångarna räcker inte. Även annan forskning har pekat på risken för att det blir brist på olika ämnen.

Regeringens vägval med att satsa på kärnkraft ger ingen utväg ur resursknappheten. Det internationella energiorganet IEA har nyligen presenterat en rapport om efterfrågan och tillgången på uran. Med den snabba utbyggnad som bland annat den svenska regeringen siktar på kommer de kända urantillgångarna att vara förbrukade runt 2080. Redan innan det uppstår direkt brist kommer det att bli väldigt dyrt att utvinna allt sämre fyndigheter.

Dessutom kommer regeringens satsning på kärnkraft att bli kostsam för människor med normala eller låga inkomster. Forskare vid Chalmers har beräknat att det kommer att krävas subventioner på mellan sex och tretton miljarder kronor (DN Debatt den 19 maj 2025). Den kostnaden kommer att hamna på elräkningarna.

En kraftigt ökad utvinning av en rad olika metaller kommer förstås att orsaka mycket stora ingrepp i naturen och risker för miljön. FN:s naturresurspanel varnade i en rapport förra året för konsekvenserna av en fortsatt ökning av uttag av metaller och andra naturresurser. Det kommer att driva på klimatförändringarna, skada den biologiska mångfalden och orsaka mängder av avfall som är svårt att hantera (”Bend the trend Pathways to a liveable planet as resource use spikes”).

Slutsatsen är rätt självklar. Övergången från fossila bränslen till el är nödvändig, men det gäller att inte slösa med kilowattimmarna för att omställningen ska vara möjlig och hållbar för miljön.

Det finns stora möjligheter att använda energi och naturresurser mer sparsamt än idag, men det krockar på område efter område med kapitalismens drivkrafter.

Elbilarna är ett tydligt exempel. Om det gäller att använda el sparsamt så borde elbilarna gärna vara små och lätta så att det inte krävs så stora batterier och går åt måttliga mängder el för att köra dem. Utvecklingen går i motsatt riktning. År 2015 vägde de elbilar som såldes i Sverige knappt 1 700 kilo i snitt. Förra året låg snittet för första gången på strax över två ton. Det mest extrema exemplet är General Motors eldrivna Jeep Hummer som väger 4,1 ton. Batteriet i detta monster till bil har en kapacitet på 205 kilowattimmar. Det är ungefär fyra gånger så mycket som en medelstor bil. Bilar av det här slaget har förstås ingenting med klimatomställning att göra, men för bilindustrin ger de stora och mer avancerade bilmodellerna större vinst än att sälja små, enkla och billiga bilar.

Det går förstås att bygga helt andra slags bilar. Den franske ingenjören Philippe Bihouix pekar i boken The age of low tech: How to create a technological sustainable civilization på att bilindustrin i mitten på 1900-talet kunde bygga bilar som vägde klart mindre än ett ton. Med den tekniska kunskap som lagts till sedan dess skulle det vara möjligt att bygga bilar som är både lätta, energisnåla och trafiksäkra.

I Sverige rullar det ungefär fem miljoner bilar på vägarna. Det går alltså ungefär en bil på varannan person. Det visar att beroendet av att köra bil är stort. Det är inte så konstigt. Sedan mitten på 1900-talet har en stor del av samhällsplaneringen utgått från bilen. Ett tydligt exempel är att en stor del av handeln idag ligger i handelsområden som är svåra att nå utan bil. Det går förstås att lägga om planeringen så att behovet av att köra bil minskar.

En del större städer har gjort sådana förändringar. Paris är nog den stad som har kommit längst. Här började man med att kartlägga tillgången till service i de olika stadsdelarna. Siktet är inställt på att det man behöver till vardags ska finnas inom 15 minuters gång- eller cykelavstånd. Sedan har trafiksystemet byggts om med bland annat 1 200 kilometer cykelbanor, bilfria zoner vid skolor och betydligt färre gatuparkeringar. Detta har lett till att antalet bilresor minskat med 40 procent på tio år. Idag görs det fler resor med cykel än med bil i Paris.

Men som vi sett i en del svenska städer har steg i den här riktningen mötts av hårt motstånd från handeln och bilbranschens lobbyorganisationer. De politiska besluten undviker i regel konflikter med näringslivet, till exempel när det gäller etablering av handelsområden utanför städerna. I vissa fall finns det också en befogad kritik mot att begränsningar i biltrafiken inte har kombinerats med motsvarande förbättringar av kollektivtrafiken.

En studie från ett universitet i Kalifornien har visat hur stora minskningar av resursbehoven som är möjliga när biltrafiken ställs om till eldrift. Forskarna tittade på hur mycket litium, ett ämne som ingår i elbilsbatterier, som skulle behövas för att ställa om hela USA:s personbilsflotta till eldrift fram till 2050. I en första beräkning utgick forskarna från ”business as usual”, vilket betyder väldigt många och stora bilar. Då skulle det krävas tre gånger dagens världsproduktion av litium bara för omställning av bilarna i USA. När ett tak på batteriernas storlek lades till i modellen minskade mängden litium rejält. Sedan lade man till alla de åtgärder där forskningen visat att de minskar bilbehovet, som bättre kollektivtrafik, ändrad samhällsplanering, och bättre möjligheter att gå och cykla. Som bäst minskade behovet av litium med 97 procent! Med minskade behov av metaller följer förstås också minskade energibehov. (”Achieving zero emissions with more mobility and less mining, Climate and community project, University of California, Davis).

Det krävs mycket mindre energi för att transportera gods och människor på räls än på väg. En rapport från Trafikanalys visar att energiåtgången är en femtedel för tågresor jämfört med en bilresa. När det gäller koldioxidutsläpp är utsläppen från bilresan sjuttio gånger större (”Transporternas klimat- och energieffektivitet”). Även om alla bilar skulle drivas med el kommer spårtrafiken att vara helt överlägsen. Den självklara slutsatsen är att det skulle gå att minska den totala energianvändningen rejält genom en massiv upprustning och utbyggnad av järnvägsnätet.

Resandet med tåg har ökat kraftigt de senaste årtiondena. Men fortfarande står järnvägen bara för elva procent av alla persontransporter. Bilarna står för 82 procent. Det ger en fingervisning om skalan på de satsningar på järnvägen som skulle behövas om människor och gods i stor skala ska flytta över från landsväg till järnväg.

Ståltillverkningen i världen står för minst sju procent av alla koldioxidutsläpp. Metoden där fossila bränslen ersätts med vätgas gör att man undviker det mesta av utsläppen, men istället krävs det enorma mängder el. LKAB och Stegra räknar med att de kommer att behöva ungefär 85 TWh när metoden används fullt ut. Det motsvarar ungefär hälften av Sveriges elproduktion idag. Skulle hela världens stålproduktion ställas om med denna metod skulle det öka världens elbehov med 20-25 procent.

För att hålla elbehovet på en rimlig nivå är det nödvändigt att också hålla igen på användningen av stål. Det är tillverkningen av nytt stål av järnmalm som idag orsakar stora utsläpp och som kräver mycket el med vätgasmetoden. Redan om ökningen av stålanvändningen skulle plana ut på dagens nivå skulle det få en stor effekt. 80 procent av allt stål återvinns idag. Den genomsnittliga tiden som stålet används är 30-40 år. Det betyder att behovet av järnmalm för att tillverka nytt stål kommer att minska rejält under de kommande årtiondena. (Siffrorna är hämtade ur boken Norrsken – drömmen om den gröna industrin).

Möjligheterna att hålla igen på stålanvändningen är goda. Det finns idag alternativ till stål inom byggindustrin. Att bryta trenden mot allt tyngre bilar skulle också ha stor betydelse. Men detta är förändringar som förstås skulle krocka med bilindustrins och byggföretagens vinstintressen.

Mycket stora möjligheter till energisparande finns inom bostadssektorn. Energimyndigheten har i rapporten ”Effektiv användning av el, effekt och resurser” kommit fram till att det finns samhällsekonomiskt lönsamma förutsättningar att spara in 20 till 25 TWh el redan fram till 2030. Det mesta finns att hämta i bostäderna. En rapport beställd av Energieffektiviseringsföretagen kommer fram till att det går att spara in 40 TWh när det gäller uppvärmning av byggnader (Grön logik: Den samhällsekonomiska potentialen från energieffektivisering i byggnader). Det finns exempel som visar att det går att minska energibehoven och klimatavtrycket vid bygget av nya bostäder till nära noll, om det inte är vinstintresset som är drivkraften. ETC Bygg har byggt hyreshus i trä, med låg energiförbrukning och som genom solpaneler är i stort sett självförsörjande på el.

Det har under de senaste åren presenterats rader av nya industriprojekt som kräver mycket el: Vätgasstål, utvinning av sällsynta jordartsmetaller, industrier för så kallade e-bränslen, datacenter, nya gruvprojekt med mera. Idag görs det inte några prioriteringar från samhällets sida av vad som är mest samhällsnyttigt och viktigt och vilken elanvändning det finns anledning att undvika. Att använda den värdefulla elen för att tillverka kryptovalutor är ett extremt exempel på en onyttig användning.

Möjligheterna finns för att använda el och annan energi mycket mer sparsamt än idag. Därmed skulle det gå att klara den elektrifiering av industrin och transporterna som vi har sett början av idag utan att behovet av el skenar. Men de flesta åtgärder som förbättrar hushållningen med energi krockar med företagens jakt på vinster. Regeringens mål att öka elproduktionen till minst 300 TWh inom 20 år innebär att näringslivets önskemål infrias utan att prutas. Priset för detta vägval kommer att betalas av löntagarna och miljön.