Ett nytt 1930-tal – lärdomar för arbetare och socialister

Arbetslösa köar för att komma in i ett soppkök under den stora depressionen (Foto: Wikipedia Commons).

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

”Chocken i den globala ekonomin från covid-19 har varit både snabbare och allvarligare än (…) till och med den stora depressionen.” Den kommentaren från ekonomen Nouriel Roubini den 24 mars indikerar den växande möjligheten att utvecklingen i världen går in i en helt ny period. Ett sätt att förbereda sig är att studera och dra lärdomar från 1930-talet.

1930-talet var ett decennium då hela det kapitalistiska systemets öde stod på spel. Med ett starkt revolutionärt socialistiskt internationellt parti och masspartier kunde hatet och viljan till kamp ha slutat systemet. Decenniets bästa roman, John Steinbecks Vredens Druvor, följer en familjs svårigheter under depressionen deras resa för att komma till ett bättre samhälle.

1920-talet – spekulation och bubblor

Perioden före den stora depressionen har många likheter med perioden före krisen 2008-09, trender som fortsatte i ännu större skala under det följande decenniet. 1920-talet lade grunden för den stora 30-talsdepressionen som utlöstes av kraschen på Wall Street i oktober-november 1929. Men när man studerar processerna och likheterna är det viktigt att förstå att det grundläggande skälet till dessa kriser är det kapitalistiska systemet i sig.
En viktig motsättning i systemet är strävan efter globala marknader och global produktion, medan kapitalistklassen, borgarklassen, är nationalistisk. Den kapitalistiska klassen är beroende av nationalstaten och dess styrkor för att tävla internationellt och för att styra över arbetare och förtryckta i sitt eget land.
I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet skedde en samtidig process för globalisering och förstärkning av nationalstaterna. På liknande sätt åtföljdes den snabba globaliseringen på 1990-talet och början av 2000-talet av en fortsatt ökning av militära utgifter, även om de ökade något långsammare omedelbart efter stalinismens kollaps.
Den kapitalistiska globaliseringen är inte en harmonisk process, utan bygger upp nya skarpare motsättningar. Globaliseringen för ett sekel sedan avbröts av första världskriget, den blodigaste konflikten som världen dittills hade sett. Kriget avslutades med de ryska och tyska revolutionerna, men de interimperialistiska motsättningarna var olösta. Den kommunistiska internationalen förutspådde ett nytt imperialistiskt krig om arbetarklassen inte kunde ta makten.

USA:s imperialism kom ut ur kriget ekonomiskt stärkt, i motsats till alla andra imperialistiska makter. Under 1920-talet kom 60 procent av det globala kapitalflödet från USA. Dess ekonomi sågs som en modell, med Wall Street som det globala finanscentret och stora företag som dominerade ekonomin. Kapitalistisk propaganda sa att varje hushåll snart skulle ha en bil. Herbert Hoover vann en jordskredsseger i presidentvalet 1928 och förutspådde en ”slutlig seger över fattigdom”.
I Europa fruktade kapitalistklasserna revolutioner som skakade de flesta länder efter kriget. Därefter följde en kraftig konjunkturnedgång, vilket ökade de redan höga skuldbördorna från kriget. Sättet att genomföra de åtstramningar kapitalisterna ville var genom internationella avtal, en slags föregångare till den Europeiska Unionen. En internationell monetär konferens i Genua 1922 förespråkade att valutorna kopplades till guldets värde, budgetdisciplin och oberoende centralbanker. Med början i Storbritannien återgick många länder till guldstandarden som ett sätt att införa åtstramningar, eftersom devalveringar och finansiella stimulanser då blev omöjliga.
Propagandan sade att marknaderna skulle skapa fred. De flyktiga finansmarknaderna skulle kontrolleras av Bank of International Settlements som inrättades 1928.
Liksom under de senaste decennierna ökade ojämlikheten kraftigt under 1920-talet. I USA ökade lönerna 1,4 procent per år, medan aktieägarnas inkomster steg 16,4 procent per år. Ett sätt att hålla upp konsumtionen var att införa avbetalningar och öka hushållens skulder. De 200 största företagen ägde 69 procent av förmögenheterna och 56 procent av vinsterna.

1929 – bubblan brast

Krediter och utländska lån exploderade åren före 1929. Nya finansiella instrument uppfanns. Investeringsbanker grundades för första gången. Industriföretag blev finansiella spekulanter. USA:s stora banker blev internationella.
Politiker och kapitalister var oroliga för bubblor och spekulation, men vågade inte agera av rädsla för att utlösa en kris – återigen liknande det som globala regeringar har gjort på 2000-talet. Övervärderade företag försvarade sitt höga aktievärde med hänvisning till sin unika kunskap och goodwill. Ett företag som ägdes av Goldman Sachs, GS Trading, mer än fördubblade sitt börsvärde från lanseringen i början i december 1928 till februari 1929. Sommaren 1929 steg aktierna i USA med 25 procent.
Hur stor var ”marknaden”? Idag hänvisar kapitalistiska medier till marknaden som ett slags naturfenomen som måste behandlas väl. År 1929 ägde 600 000 av befolkningen på 120 miljoner aktier i USA. Det är mindre än en procent, även om de riktigt viktiga handlarna naturligtvis var mycket färre.
Krisen kom tidigare till Europa, i Tyskland redan 1927. De makter som Tyskland betalade krigsskulder till – USA, Frankrike, Storbritannien – vägrade att sänka sina krav och eskalerade krisen.
Kraschen var inte en enda händelse, utan en process efter svarta torsdagen den 24 oktober och tisdag den 29 oktober. Centralbanken Federal Reserve, de stora Wall Street-bankerna och regeringen gjorde allt de kunde, använde alla möjliga åtgärder för att stoppa raset. Flera gånger förklarades krisen över, till exempel av president Hoover den 1 maj 1930. Men en ny stor kollaps på Wall Street i november startade en process nedåt under tre år.

Krisen sprider sig

Den stora depressionen var en dominoeffekt. Kraschen på börsen startade en deflationsspiral som spreds till produktionen, råvarupriser och världshandeln. USA:s import minskade med 20 procent från september till december 1929.
Deflationen, sjunkande priser, innebar en ökad börda för alla med skulder och mer eller mindre stopp för nya lån. Industriproduktionen minskade som aldrig förr. Ford sparkade tre fjärdedelar av arbetarna, från 128 000 till 37 000, under en period av 18 månader. Detta hade förödande effekter, men i dagens coronakris är takten på avskedanden mycket högre.
USA:s BNP halverades från 1929 till 1931, från 81 miljarder dollar till 40 miljarder. Lönekostnaderna sjönk från 51 miljarder 1929 till 31 miljarder 1931. Investeringarna sjönk till nära noll.
Även om siffrorna ovan visar att lönerna ökade som andel av BNP var de sociala konsekvenserna katastrofala. Det fanns mat, men inga pengar att köpa den med.
Hela stater gick i konkurs, med början i Latinamerika 1931 med Bolivia, följt av Peru, Chile, Brasilien och Colombia. I Europa var Ungern först att ställa in betalningarna, också 1931, följt av Jugoslavien, Grekland 1932, och Österrike och Tyskland efter nazisternas maktövertagande 1933. Statsbankrutt innebar lättnader för inhemska kapitalister eftersom det möjliggjorde devalvering och skuldminskning, men för arbetare och fattiga innebar det ännu hårdare åtstramningar.

Många valde att ta ut sina pengar från bankerna i rädsla över att pengarna snart var borta (Foto: Public Domain).

Nationalism och protektionism

I varje större kris blir bourgeoisien alltmer nationalistisk, vilket förvärrar krisen ytterligare. I en parallell process tenderar borgerliga oppositionspartier, socialdemokratin och till och med vissa ”vänsterpartier” att stödja ”sina” regeringar.
I den stora depressionen fördjupade nationalismen och protektionismen krisen. Liksom med Trump idag leder de största ekonomierna vägen och har mycket större utrymme att gå sin egen väg, även om de är beroende av världsmarknaden. År 1933 kom USA:s nya president Franklin D Roosevelt till en internationell konferens i London och förklarade att varje land måste sköta sin egen ekonomi – valuta, skulder och underskott. Den brittiska regeringen instämde och konstaterade att utländsk exponering var Akilleshälen.
Detta innebar, mitt i den värsta globala krisen, att ”ingen var ansvarig”, sammanfattade Charles Kindleberger i sin klassiska bok om den stora depressionen.
Den idag ökända Smoot-Hawley-lagen i USA betydde 21 000 tullar mot import. Nationalism och protektionism spreds nu snabbt. ”Kanada först” var den vinnande parollen vid valen i det landet. Storbritannien och Frankrike skärpte handeln med sina koloniala imperier. Tyskland bildade ett ekonomiskt Reichsmark-block med Ungern och Balkanländerna.
Världshandeln minskade från 2 998 miljoner dollar i januari 1931 till 944 miljoner dollar två år senare. Arbetslösheten steg till 24 procent i USA och över 30 procent i Tyskland.

Roosevelt

Roosevelts presidentskap har felaktigt fått äran för att ha löst krisen. I själva verket genomförde Roosevelt en del åtgärder som kapitalisterna ogillade för att mildra effekterna av krisen. Han kritiserade också skarpt spekulationen, skulderna och bubblorna i ekonomin. Men han avsåg aldrig att ändra systemet, utan snarare att ”rädda det privata profitsystemet”, som han svarade till dem som kritiserade honom.
Det finns många likheter med idag. De som argumenterade för privatisering, att skära ner den offentliga sektorn och minska statens skulder, bad nu staten att rädda dem. Företagen applåderade statens ingripanden och stöd, beslut om att bygga broar och vägar samt andra åtgärder som gav dem vinster.
Privatkapitalismens intresse blev en prioritering för staten i varje land. Åtgärder vidtogs och betonades som ”starka och avgörande” för att stödja de styrande och förhindra kamp underifrån. Roosevelt var särskilt intresserad av att stoppa den kraftiga strejkvågen i USA 1934.

Under Roosevelts New Deal sjönk arbetslösheten från 15 till 9 miljoner, varav många av de nya arbetena var på minimilön. Det fanns inget socialt säkerhetsnät, förutom för stora företag.
I mitten av 1937 var produktionen i USA tillbaka till samma nivå som 1929. Arbetarnas kamp hade ökat lönerna och därmed konsumtionen. Men sedan kom en ny kraftig nedgång, svarta tisdagen den 19 oktober 1937. En kris följde med ett kraftigt fall i produktionen och råvarupriserna. Till exempel sjönk bomullspriserna med 35 procent och gummi med 40 procent, och drabbade särskilt länderna som var helt och hållet beroende av råvaror.
Krisen 1937-38 bevisade att New Deal var långt ifrån att lösa krisen. De underliggande svagheterna i systemet fortsatte att utlösa nya kriser. Och ändå var det bara en ekonomi av USA:s storlek som hade resurser för att prova detta. I de flesta länder överlämnade bourgeoisien statsmakten till diktaturer och till och med fascister för att förhindra revolutioner.
Det som verkade vara en vinst i ett enda land var fortfarande en förlust för det globala systemet. Det fanns ingen ”världsmakt” eller samarbete, ingen ”långivare i sista instans”, som Kindleberger och andra betonar. Endast med krigsrustningarna och andra världskriget återhämtade sig produktionen.

Klasskamp och revolutioner

1920- och 30-talet var en period av revolution och kontrarevolution med extrema vändningar. Ingen analyserade denna period skarpare med konkreta råd till arbetarrörelsen och dess partier än Leon Trotskij, som ledde den ryska revolutionen och rensades ut och utvisades av den stalinistiska diktaturen.
I linje med Marx förklarade Trotskij hur den grundläggande orsaken till krisen var systemets oförmåga att utveckla produktivkrafterna och motsättningen mellan produktivkrafterna och nationalstaten. Den enda vägen framåt var att lösa klasskampen mellan kapitalistklassen och majoriteten, arbetarklassen, för att nå internationell socialism.
Trots den stalinistiska urartningen av Sovjetunionen var minnet om segern över tsaren och kapitalismen fortfarande färskt. De etablerade partierna världen runt underminerades av krisen, tillsammans med banker och andra kapitalistiska institutioner. Det skedde en massradikalisering i samhället och en explosion av kamp.

1930-talet visar oss att kapitalismen kommer att överleva till varje pris om det inte finns en medveten arbetarrörelse som avskaffar den. 

I USA ökade klasskampen snabbt 1934, efter en första period då krisen förlamade kampen. En och en halv miljon arbetare gick ut i strejk 1934, där exempelvis Los Angeles Times beskrev en strejk i San Francisco som en ”kommunistisk revolt”. Teamstersstrejken och upproret i Minneapolis, under ledning av trotskisterna, var en modell för arbetare hur kampen kunde organiseras och vinna. Kommittéer mot vräkningar och arbetslösa spreds över USA. Kravallpoliser som använde brutalt våld sattes in mot arbetarna. Sit-in strejker, ockupationer, startade 1936 och ökade till 477 året efter. Den nya fackföreningsfederationen CIO, som startade 1935, exploderade till fem miljoner medlemmar 1936.
Revolutioner och masskamp skakade många länder, med Frankrike och Spanien i spetsen 1935-36. Men det ”ledarskap” som gavs av de dåvarande stalinistiska kommunistpartierna och de socialdemokratiska partierna ledde till förödande nederlag, liksom deras misslyckande att hindra Hitler att komma till makten 1933, trots att de hade masspartier och en organiserad, till och med beväpnad, arbetarklass. Detta understryker den allvarliga och avgörande uppgiften att bygga arbetarorganisationer och partier som kan uppnå segrar och avskaffa kapitalismen.

Efter den stora depressionen och idag

Efter erfarenheten av den stora depressionen – det ekonomiska misslyckandet, experimentet med fascismen, andra världskriget, plus att stalinismen stärktes efter kriget – var kapitalisterna tvungna att använda ett demokratiskt ansikte. De tvingades ge eftergifter, till exempel National Health Service i Storbritannien, välfärdssystem i vissa europeiska länder och att ge upp sina kolonier (även om de behöll sitt ekonomiska strypgrepp). Ett antal institutioner höll en lägre profil – som aktiemarknader, banker och finansaffärer. Under det ekonomiska uppsvinget efter kriget var detta ett pris kapitalisterna var beredda att betala.
Men politisk radikalisering på 1960- och 70-talet, klasskamp och koloniala revolutioner, ekonomisk kris i mitten av 1970-talet och mjuka borgerliga politiska partier ledde kapitalisterna till att vända sig till nyliberalism och attacker mot arbetare och välfärd överallt. De var till synes framgångsrika, särskilt med stalinismens kollaps och socialdemokratins förborgerligande.
Denna period är nu över. Vi kommer att se en kombination av eftergifter och attacker, stimulans och åtstramning från kapitalisterna, som med den nya krisen har vänt sig ännu mer till nationalism än trenden under 2018-19. Denna kris kommer att skapa en förståelse hos miljontals om att systemet är grundläggande fel, även om processen startar från en låg nivå av kamp och medvetande i många länder. Arbetarklassen är långt ifrån besegrad, men oorganiserad.
1930-talet visar oss att kapitalismen kommer att överleva till varje pris om det inte finns en medveten arbetarrörelse som avskaffar den. Uppgiften i denna nya kris är att bygga sådana partier, rörelser och en international.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!