av Per Olsson // artikel i Offensiv
Sedan i höstas har de finländska fackförbunden genomfört en serie av politiska strejker mot landets blåbruna regerings frontalangrepp på välfärd, arbetsrätt och fackliga rättigheter. Men regeringen har ännu inte backat, utan tycks vara fast besluten att genomföra det borgerliga systemskiftet som landets kapitalister länge har krävt. Trots det väljer den fackliga ledningen att inte att trappa upp kampen – förra veckan beslöt FFC-styrelsen (FFC är Finlands LO) att inte genomföra några nya politiska strejker. Det är ett svek som spelar den blåbruna regeringen i händerna.
V i avbröt strejkerna för tio dagar sedan så att vi kunde ha en diskussion med regeringen Orpo-Purra om arbetslivets försämringar som den har planerat. Diskussionen pågår och är inte avslutad, sa FFC:s ordförande Jarkko Eloranta efter FFC-styrelsens möte den 18 april.
Beslutet bara sporrar den blåbruna regeringen att gå vidare i sin välfärdsslakt och attacker på avtals- och strejkrätt samt asylrätt.
Bara två dagar innan FFC-styrelsens besked om att lägga strejkvapnet åt sidan hade regeringen, som leds av statsminister Petteri Orpo, Samlingspartiets (M i Finland) och finansminister Riikka Purra, Sannfinländarna (SD i Finland) – därav namnet regeringen Orpo-Purra – beslutat att genomföra nya budgetnedskärningar som bland annat drabbar vård och vuxenutbildning, Man har även infört samt skattehöjningar, inkluderat en höjning av den allmänna momssatsen med 1,5 procentenheter (från 24 till 25,5 procent).
Det nya sparpaketet, på över 30 miljarder kronor, innebär en skärpning av åtstramningspolitiken som särskilt drabbar lågavlönade. ”Regeringen vill fortfarande inte omvärdera sin nedskärningslinje som gör människornas vardag miserabel. Istället har regeringen beslutat att göra de lågavlönades situation ännu svårare”, kommenterade FFC – för att sedan besluta om att inte svara med kamp, utan istället fortsätta samtalen med regeringen som hittills har gett noll och intet.
Tidigare har regeringen genomfört nedskärningar i arbetslöshetsersättningen och bostadsbidragen, vilket har strypt den mindre kompensation som hushållen tidigare har fått för de dyra boendekostnader som marknadshyrorna har orsakat. En undersökning som gjordes för ett par år sedan visade att lågavlönade hushåll tvingas spendera över 40 procent av inkomsterna på boendet (hyran).
För att driva igenom sin och kapitalisternas dagordning vill regeringen knäcka facken. På regeringens lista finns ett batteri av antifackliga förslag: politiska strejker ska begränsas till högst ett dygn, rätten till sympatistrejker ska begränsas och strejkböterna vid så kallade vilda strejker ska öka till över 2 000 kronor.
Vidare vill regeringen införa samma lönetak som i Sverige – att exportindustrin ska sätta ”märket” – och ge arbetsgivarna större möjligheter att punktera det centrala avtalet genom att sluta sämre avtal på de enskilda arbetsplatserna.
Att den försämrade strejkrätten skulle träda i kraft redan den 1 maj och att fackförbundens representanter i de trepartssamtal som fördes mellan regeringen och arbetsgivarna inte ens fick se det slutliga förslaget (den nya antistrejklagstiftningen) innan det publicerades tidigare i år ger en bild av den blåbruna regeringens arbetarfientliga, antifackliga och provokativa hållning.
Strejkerna har hittills kostat den finländska kapitalismen 3 till 4 miljarder kronor och slagit hårt mot delar av exportindustrin. Strejkerna var en stor anledning till att utrikeshandeln minskade med 30 procent i mars. Det är dock ett pris som kapitalisterna och regeringen är beredda att betala för att knäcka facken och genomföra samma borgerliga systemskifte som i Sverige, men på betydligt kortare tid.
De finländska kapitalisternas och regeringens hållning har många likheter med de svenska kapitalisternas, som såg den storkonflikt de provocerade fram 1980 som ”en investering för framtiden” som politiskt skulle betala sig i framtiden.
Regeringen Orpo-Purras brutala klasspolitik innehåller också en rad angrepp mot flyktingars rättigheter och det som finns kvar av asylrätten. Samtidigt som regeringen sjösatte ett nytt sparpaket beslöts det att tiden för att få medborgarskap i Finland ska förlängas från fem till åtta år. I själva verket är det betydligt längre än så, eftersom tiden räknas från det man har fått uppehållstillstånd. Dessutom ska fler utvisas, och det snabbare.
De blåbrunas attacker innebär att: ”Mängden fattiga i Finland ökar till följd av regeringens sparåtgärder. Enligt föreningen Finlands social och hälsas (SOSTE) beräkningar kommer Finland att ha 808 500 låginkomsttagare nästa år. Det är 68 000 fler låginkomsttagare än i år, av vilka 16 700 beräknas vara under 18 år gamla” (Svenska Yle den 14 november 2023).
Nedskärningarna av arbetslöshetsersättningen skulle enligt FFC minska de arbetslösas inkomstrelaterade dagpenning med 20 procent redan efter två månaders arbetslöshet och med ytterligare 5 procent efter åtta månader. ”Regeringspropositionen (som nu behandlas) utgår ifrån att nedskärningen av den inkomstrelaterade dagpenningen skulle beröra 80 000 personer årligen.”
Trots detta har den fackliga ledningen inte varit beredd att trappa upp kampen och bygga vidare på de stora framgångsrika mobiliseringarna i början av året. Istället har man trappat ned kampen och bara tagit ut ett mindre antal medlemmar i strejk för att till sist ställa in den.
Svaghet inbjuder till aggressivitet, vilket de nya nedskärningarna och antistrejklagarna visar. Istället för uppgivenhet krävs att fackföreningsrörelsen svarar med mobiliseringar till årets 1 maj, som en förberedelse för en endags politisk strejk samt beredskap med att gå vidare med flera dagars strejk för att stoppa attackerna och fälla regeringen.
Om inte FFC är beredd att ta kampen vidare bör de fackförbund och fackföreningar som vill ta fajten förenas i nya strejkaktioner för att vända läget till arbetarnas fördel.
Det finns ingen väg tillbaka till det gamla samarbetet mellan facken, arbetsgivarna och regeringen. Medans fackledningen har upprepat att de är villiga att ”kompromissa” har den blåbruna regeringen trappat upp sina attacker.
Kampen mot Finlands blåbruna styre har också visat på behovet av att bygga ett nytt parti, ett socialistiskt arbetarparti som verkligen tar kamp för välfärd, jobb och fackliga rättigheter – mot kapitalism och rasism.
