Första Arbetskompaniet Storsien: Arbetsläger för kommunister och vänsteraktivister

Internerade köar för att få mat i arbetslägret i Sveg. Där, som i Storsien, spärrades kommunister, socialister, antinazister och andra som staten ansåg ”opålitliga” in (Foto: Public Domain).

av Raymond Stokki // Artikel i Offensiv

Kommunistskräck, angiveri, krigshot och nazistsympatisörer ledde till att Sverige startade flera arbetsläger, så kallade arbetskompanier, där kommunister, socialister, arbetarkämpar, fackföreningsaktiva och antinazister internerades. Det första arbetslägret var Storsien utanför Kalix i Norrbotten där 300 placerades vintern 1939-40. Ytterligare arbetskompanier upprättades på andra platser i landet och det fanns dessutom en rad andra läger där exempelvis kommunister och andra antinazister som hade flytt Hitlers Nazityskland hölls fångna.

Att det första arbetslägret upprättades i Storsien 1939 ska ses mot bakgrund av att Norrbotten vid denna tid var SKP:s (kommunistpartiet) starkaste fäste. Det var försvarsstaben som upprättade lägret för att först och främst internera kommunister som fanns inom försvaret. Skälet var att kommunisterna ansågs vara ”opålitliga” och sovjetvänliga. 
Men det stannade inte där. Kommunister, socialister, syndikalister och andra radikala fackföreningsaktiva internerades snart med hjälp av militär underrättelsetjänst, angiveri och politiska skygglappar. Innan lägret lades ner första gången 1940, för precis 80 år sedan, räckte det med att kritisera officerares nazistsympatier för att interneras vid arbetslägret. Efter Storsien öppnades fler arbetsläger för att stoppa socialister och tysta kritiken mot Nazityskland och den svenska eftergiftspolitiken.
Redan 1935 fanns det planer på att sätta stopp för kommunisterna i norr, men ända sedan den allmänna värnpliktens införande i början av 1900-talet var borgarna rädda för att socialism skulle spridas på förläggningarna.

Det tidigast kända registret från övervakning av kommunister är från 1923 och år 1928 började militären använda sig av Upplysnings- och underrättelsebyrån (UB) för att kartlägga ”opålitliga element”. UB, som egentligen skulle kartlägga spioneri, kom snabbt att rikta in sig på kommunister och socialister i stor skala. Från arkiven 1934 framgick att UB hade ett register på 100 000 personer som var ”kända kommunister eller misstänkta”. 
Och som Gunnar Kieri och Ivar Sundström skriver i boken Första Arbetskompaniet Storsien fanns det ingen liknande övervakning av nazister i Sverige. Även angivare användes och 1938 hade försvars­staben till och med en särskild budgetpost där pengar avsattes för att avlöna angivare. 
Med andra världskrigets början och de många svenska eftergifterna till Nazityskland som sedan följde förändrades läget och från slutet av 1939 intensifierades klappjakten på kommunister och socialister. 

Den samlingsregering med ministrar från Socialdemokraterna (S), Folkpartiet (L), Bondeförbundet (C), Högerpartiet (M) och en högborgerlig diplomat som utrikesminister, som bildades i samband med att Stalins Sovjet hade anfallit Finland vintern 1939, övervägde flertalet gånger att helt enkelt förbjuda kommunistpartiet (SKP). Med hänvisning till det sovjetiska kriget mot Finland satte militärledningen sina planer i verket – kommunister och socialister fängslades och sattes i tvångsarbete. 
Planen och ordern kom från militären, men när försvarsministern Per Edwin Sköld (S) informerades om ordern om internering av kommunister svarade han att han ”icke hava något däremot”. 
Bakom den militära ordern stod chefen för Övre Norrlands militärområde general Archibald Douglas, som varit med i ledningen för den vita kontrarevolutionära armén under det finska klasskriget 1918 och en känd nazistsympatisör. General Douglas gjorde dessutom klart att han och försvarsstaben ansåg att även civila personer kunde placeras i interneringsläger. 

De som drabbades har vittnat om att interneringen vid Storsien var välplanerad. Kommunister vid regementen nedgraderades, fråntogs vapen och förflyttades till arbetslägret 1939. Vid regementen rådde dock ett smärre kaos. Sverige var inte förberett på kriget och skulle de få många inkallade var det nästintill omöjligt att få kläder i rätt storlek eller att få ut sin utrustning. 
Däremot hade försvarsstaben och officerare vid regementen stenkoll på kommunisterna; hur länge de hade varit verksamma samt när och var de varit aktiva. Jakten på kommunister ledde till att även civila hämtades till lägret. En del inkallades först till militärtjänstgöring för att sedan omplaceras till arbetslägret. 
En orsak till varför vissa byar tömdes på kommunister medan andra skonades kan vara de planer som general Douglas hade på ett svenskt intåg i norra Finland, planer som till sist inte fick regeringens bifall. De byar som låg längsmed Douglas planerade väg mot Finland tömdes, troligen för att det förelåg en rädsla att kommunisterna i byarna skulle hindra en svensk offensiv mot Finland. Detta hade även varnats för i Norrskensflamman (en av SKP:s dagstidningar), som skrivit att varje försök till svensk inblandning i kriget, utöver försvarsförberedelser, skulle besvaras med ett massivt motstånd. 
Det var först och främst de mest aktiva kommunisterna som skickades till lägren. Vid Storsien fanns det flera redaktörer för Norrskensflamman. Redaktörer togs till arbetslägret på löpande band eftersom de ständigt ersattes av nya. I stort sett hela SKP:s kader i norr kom att sättas i lägret i Storsien. Vittnen från Storsien berättar om att det inte bara var radikala arbetare som sattes i interneringslägret. En judisk furir som hade klagat på att befälskollegor bar hakkors på sina uniformer blev nedgraderad och skickad till tvångsarbete vid arbetslägret i Storsien.

Antikommunismen var en del i samlingsregeringens eftergiftspolitik till Nazityskland, vilken hade sin grund i att det fanns starka sympatier för Hitlers Tyskland inom delar av kapitalistklassen och exempelvis monarkin, särskilt kung Gustaf V. Under andra världskrigets första år fanns det bland dessa kretsar en stark tro på att Tyskland skulle vinna kriget. 
Som tidigare nämnts var generalen Douglas den som stod bakom ordern om verkställandet av lägret i Storsien. Douglas, som sympatiserade med nazisterna, var känd som kommunistdräpare efter deltagandet i det finska klasskriget. Med stöd från den svenska regeringen hade han ingått i Mannerheims stab och det var efter gärningarna i Finland som han befordrades till generallöjtnant.
Den första gruppen att interneras i lägren skickades till Bredåker utanför Boden där ett skolhus gjorts till en förläggning. Varje dag kom nya busslaster. Männen fick inte röra sig längre bort än bönhuset, som gjorts om till matsal, och byns affär. Att temperaturen låg på mellan minus 25 till minus 30 grader gjorde det inte heller lätt att fly till fots. De kommenderades till diverse arbeten, bland annat att gräva skyttegravar runt om skolhuset. 

Med andra världskrigets början och de många svenska eftergifterna till Nazityskland som sedan följde förändrades läget och från slutet av 1939 intensifierades klappjakten på kommunister och socialister. 

I Gunnar Kieri och Ivar Sundströms bok om lägret beskrivs skyttegravarna: 
”Groparna skulle vara två meter långa, en halv meter breda och halvannan meter djupa, precis som på kyrkogården. Det var mått som männen mycket väl kände till. Visst förstod de avsikten att skrämma dem. De försökte skoja om det. Men någon arbetslust hade de inte.
Den 4 januari 1940 omplacerades männen till en ny plats, men vart de skulle och varför fick de inte veta innan och många var rädda för vad som skulle komma. Det diskuterades bland de internerade om de skulle skickas med frivilligtågen till Finland för att bli kanonmat eller om de skulle överlämnas till finska lapporörelsen (en fascistisk rörelse). 
Tidigt på morgonen bussades männen till Bodens station där de efter att ha tvingats att lasta godsvagnar i den stränga kylan sattes på tåget som verkade gå mot Haparanda, något som kan ha verkat skrämmande för många med rädsla för att skickas över gränsen till Finland. Längs vägen lastades fler män som skulle interneras, vissa direkt inkallade till stationen. Efter flera timmars tågresa steg de av vid Vitvattnets station; därifrån var det en 13 kilometer lång marsch i 30-gradig kyla. 
Väl framme i Storsien fanns inget läger, männen skulle bo i bagarstugor, förstugor och uthus som alla saknade den isolering och värme som bostadshusen hade. Vedkaminerna ska ha stått glödandes röda i varenda stuga för att hålla värmen i den stränga kylan. Vintern höll ständigt kylan kring minus 30 grader i lägret där, som mest, 350 personer internerades. Att tvingas gräva gravar användes även som straff och visar på den psykiska tortyr som användes av officerare.”

Efter att arbetslägret i Storsien började avvecklas i april 1940, en knapp månad efter att Sovjets krig mot Finland hade avslutats, skulle fler läger öppnas. Tobias Berglund och Niclas Sennerteg skriver i boken Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga:
”Ytterligare arbetskompanier förlades senare till Narartijärvi (i Norrbotten), Öxnered vid Vänersborg, Lövnäsvallen utanför Sveg och Grytan utanför Östersund. 30 värnpliktiga inom flottan placerades på logomentsfartygen Bercut, Lagerbielke och Vesterbotten i Stockholms södra skärgård (Nynäshamn). Under 1941 (det år då Hitler inledde kriget mot Sovjet) planerade krigsmakten en expansion av systemet och krigsplacerade över 3 000 misstänkta kommunister på arbetskompani”. 
År 1943 upprättades dessutom två så kallade arbetsplutoner i Västerbotten. Det var samma år som arbetskompanierna/plutonerna började avvecklas och vid den tidpunkten stod det klart att Nazitysklands krig mot Sovjet hade blivit ett misslyckande. 

I Norrbotten hade kommunisterna sitt starkaste fäste. Kommunistpartiet, SKP, hade bildats efter att det Socialdemokratiska Vänsterpartiets kongress i mars 1921 godkänt villkoren för anslutning till Kommunistiska internationalen och bytt namn till Sveriges Kommunistiska Parti, SKP. 
De kommunistiska arbetarkommunerna (lokalföreningar) stod för organisering av människors kreativitet och med solidariska arbetsinsatser byggdes genom kommunisternas försorg folkets hus och idrottsföreningar startades.
Men vid tiden för andra världskrigets utbrott hade den Kommunistiska internationalen (Komintern) urartat (den lades ner 1943 av Stalin). I Sovjet hade den socialistiska demokrati som formats de första åren efter oktoberrevolutionen 1917 likviderats och istället regerade en stalinistisk diktatur. Vad som dock fanns kvar av oktoberrevolutionen var den förstatligade egendomen och planerade ekonomin, vilket gjorde det möjligt att besegra Nazityskland.
SKP var då ett parti som försvagats av splittringar och uteslutningar och med en ledning som lojalt följde Stalins alla diktat.
Stalins pakt med Hitler i augusti 1939 och det påföljande sovjetiska anfallet på Finland gav högern och socialdemokratin en ursäkt för att intensifiera kampanjen man sedan länge hade bedrivit mot kommunister och andra vänsteroppositionella och som under andra världskriget utgjorde en huvud­ingrediens i eftergiftspolitiken till Nazityskland.

Med hjälp av de i närmaste diktatoriska befogenheter som regeringen hade gett sig själv när kriget bröt ut ströps pressfriheten, och alla tidningar som innehöll kritiska artiklar mot Nazityskland riskerade att åtalas av staten eller få sina upplagor beslagtagna. Klas Åmark skriver i Att bo granne med ondskan:
”Merparten av beslagen, cirka 85 procent, gällde artiklar som riktat sig mot Tyskland och dess allierade. Och framför allt var det vänsterpressen som drabbades. 200 av 313 beslag gällde kommunistiska, syndikalistiska och vänstersocialistiska tidningar. Ny Dag (en annan av SKP:s dagstidningar) råkade mest illa ut.”
I början av 1940 infördes ett transportförbud av alla de tidningar som SKP gav ut: Ny Dag, Norrskensflamman, Sydsvenska Kuriren och Arbetartidningen, vilket innebar att dessa tidningar inte fick distribueras med post, tåg eller buss. Det förbudet varade fram till mars 1943.
I februari 1940, bara dagarna innan transportförbudet, omringades och stormades kommunistpartiets lokaler runt om i landet av polis. Den välförberedda razzian omfattade totalt 45 partilokaler och närmare 1 000 personer. Polisen hade av militären och regeringen fått särskild order att leta efter dokument som visade ”att kommunisterna förberedde uppror”, vilket sedan skulle kunna användas för att förbjuda kommunistpartiet.

Terrorattentatet mot Norrskensflamman i Luleå, som polis, militär och högerpressen stod bakom i sin hets mot kommunister, dödade fem personer varav två barn.

Arbetslägren var inte den slutgiltiga kulmen på kommunisthetsen.
Offensiv har tidigare skrivit om terrorattentatet mot Norrskensflammans redaktion i Luleå. För 80 år sedan, den 3 mars 1940, exploderade en planterad sprängladdning och fastigheten där Norrskenflammans tryckpress fanns brann ner. Fem personer dog i attentatet varav två barn: Arthur Hellberg, Kommunistpartiets distriktsordförande och Norrskensflammans ekonomichef, hans fru Alice och deras dotter Maj, 8 år samt Svea Granberg, ungdomsdistriktets kassörska, och hennes son Torgny, 12 år. 
Sveas man, Valdemar Granberg var en av de internerade vid Storsien och fick i lägret veta att hans familj hade dött i branden. Trots att större delen av den regionala ledningen för partiet alla satt internerade var det endast Granberg som fick permission till begravningen, men fler ska ha smitit från lägret för att delta på begravningen av de mördade kamraterna. Efter begravningen ska samtliga ha återvänt till lägret självmant.
Att polis, militär och högerpressen stod för ett av vårt värsta terror­attentat ska vi aldrig glömma.

FAKTA: Utöver arbetskompanier/plutoner fanns det åtminstone 14 hemliga läger i Sverige under andra världskriget. I dessa så kallade ”slutna utlänningsläger” tvångsplacerades många som hade flytt Hitlertyskland. Totalt var det uppemot 3 000 personer som kom att hållas som fångar i lägren.
I början av kriget var det framför allt kommunister och vänster­anhängare som hade flytt från Tyskland eller från länder som ockuperats av Tyskland som sattes i lägren. Även personer som bott i Sverige under flera år kunde interneras efter att ha betecknats som ”farliga”, vilket betydde att de var aktiva antinazister och politiskt stod till vänster.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!