Glöm inte bullarna

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Ockuperat! Svenska husockupationer 1968-2018 (Verbal förlag) är en omfattande genomgång av ockupationer där Dominika V. Polanska och Mathias Wåg har samlat 37 olika röster i form av intervjuer, återpublicering av artiklar (främst från Brand, men även från Motkraft.net, Yelah.net och ockupantscenen.se), nya artiklar samt sina egna översikter.

De räknar till 170 ockupationer och konstaterar att hus­ockupationer har pågått konstant under de 50 åren sedan starten med kårhusockupationen (som ju också räknas som starten för den stora vänstervågen på 1960-70-talet), och det är ju till och med ännu fler eftersom det främst är de anarkistiskt färgade ockupationerna som är med i boken. 
Även om bostadsockupationer inte har varit speciellt avgörande inslag av den allmänna arbetarkampen i Sverige under de senaste 50 åren ger boken ändå från sin vinkel en glimt av både rörelsens breda drag, politiken och ekonomins utveckling samt statens olika stadier, tack vare författarnas arbete med urval och teman. För en som har varit politiskt aktiv på vänsterkanten under epoken ger detta mycket minnen, tankar, överblickar och slutsatser. 

Det viktigaste är då troligtvis om det är dags för en ny våg av ockupationer? Eftersom boken kommer ut just nu och mycket väl kan användas som en sorts handbok. Det är tvetydigt. 
Det sista stycket argumenterar för att det har blivit mycket svårare. Att repressionen, högerpolitiken och den hårdnande offentliga debatten har fått ockupationer att framstå som illegitima. 
”Ockupationen ses då som ett angrepp på själva kärnan i det ekonomiska systemet, där den privata äganderätten måste försvaras till varje pris”. Detta är bokens sista mening. Vi får själva vända jaget i meningen. Vi vill ju inte försvara kapitalismens äganderätt.

Ockuperat! har återkommande internationella inslag och detta måste göras även i framåtblicken. 2019 som kampår präglades av flera ockupationer, från tältlägret utanför militärhögkvarteret i Khartoum/Sudan, via bland annat det polytekniska universitet i Hongkong till den långa ockupationen av Tharirtorget i Bagdad/Irak. 
Att genom kamp ta en plats i besittning och hålla den och upprätta en egen ordning baserat på gemenskap är ett återkommande inslag i sociala uppror. Trots att det stämmer som Ockuperat! konstaterar att det var lättare när det handlade om kommunalt ägda hus i en miljö av allmän vänstervåg än när motståndaren direkt är multinationella bostadshajar och politiker som har privatiserat bort bostadspolitiken kommer ockupationer på ett eller annat sätt att komma tillbaka. 
Boken tecknar också en bra bild över anarkismen. Att gå till direkt aktion, att skapa något nytt där och då, samt begränsningarna med det. Elof Hellström och Pedram Nasouri skriver om hur ockupanter hänvisar till att erfarenheten av ockupationen lärt dem nästan allt de kan, men att kicken av känslan att det går att förändra allt har en baksida av hopplöshet och utbrändhet som liknar festens dramaturgi. 

Alla kamphistorier går att använda. Men allt mer nödtvunget tränger sig behovet av en mycket bredare, folkligare och djupgående rörelse.

Eva X Moberg skrev en väldigt spännande text om ockupationen på Folkungagatan 164 i juni 1990 (Brand 1992) som man bara velat ha mer av. Oasen och andra föreningar för punken känns verkligen som från det andra seklet. Om jag räknat rätt fick de tillgång till tre lokaler bara i lilla Rågsved Centrum. 
Den viktigaste ingrediensen vid en ockupation verkar vara bullar – glöm inte det. Det handlar om innehållet. Redan i Haga (Göteborg) på 1970-talet eller vid den segerfyllda kampen för kulturhuset i Jönköping handlade det om ”allaktivitet”, att man ville öppna ett hus för att skapa alla möjliga former av kulturella aktiviteter. 

Johan Pries funderar kring frågan varför Sverige inte haft de ihållande ockupationer som sträcker sig över decennier som i Köpenhamn (Christiania), Hamburg, Amsterdam eller Rom. Han menar att statsapparaterna var olika. Den svenska socialdemokratin hade redan en utpräglad politik för fritiden, som minskade behovet och samtidigt tog över och institutionaliserade många av de ockupationer som lyckades. 
”I över tjugo år (från 1960) hade olika slags satsningar på samlingslokaler och fritidsgårdar utgjort en rumslig quick-fix på minsta tillstymmelse till social oro bland arbetarklassens barn och ungdomar. På så sätt hade arbetarrörelsens rumsskapande kulturprojekt gradvis integrerats i statsapparaten med tusentals kommunala medborgarhus, kulturhus och fritidsgårdar som följd”.

Här hugger det ändå till i hjärtat. Jag minns med svindel hur även politiska föreningar för vuxna i slutet på 1980-talet kunde välja och vraka mellan en massa fina centralt belägna lokaler i Stockholm att nyttja helt gratis. 
Idag går det inte att räkna hur många fritidsgårdar och parklekar som ska läggas ner. Johan Pries tror därför inte att de svenska husockupationernas historia kommer att gå att användas som karta i framtiden. Och han varnar för att bli nyliberalismens nyttiga idioter. Hur får ni läsa i boken. 
Jag menar att alla kamphistorier går att använda. Men allt mer nödtvunget tränger sig behovet av en mycket bredare, folkligare och mer djupgående rörelse.

Författare: Dominika V. Polanska och Mathias Wåg 
Förlag: Verbal förlag
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 432

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!