I marginalen: ”Vad lurar bakom ’samförståndet’?”

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Riksdagens alla partier har reducerats till ett parti – samförståndspartiet. Det är nästan som om den icke-proklamerade nationella samlingsregering som styrde under 1990-talets djupa kris återuppstått. Den tidens samförstånd började med ”århundradets skatteöverenskommelse” som den dåvarande S-regeringen kallade den uppgörelse man slöt med Folkpartiet (idag Liberalerna) 1989. Det var en orättvis skatteomläggning som grävde djupa hål i statskassan samt slog hårt mot särskilt hyresgäster och allmännyttan. 
Sedan försökte S-regeringen i februari 1990, med stöd av LO-ledningen, genomföra strejkförbud och lönestopp. Men det hindrades av de protester som detta provocerade fram och regeringen fick avgå för att sedan komma tillbaka med nya krispaket. 
Redan i april 1990 kom nästa krispaket som innebar stora nedskärningar plus att regeringen drog tillbaka löftet om att införa en sjätte semestervecka. Bakom krispaketet stod regerande Socialdemokraterna och Folkpartiet/Liberalerna.
Ett halvår senare var det dags för nästa krispaket och ett nytt dråpslag från regeringen i samarbete med högerpartierna. Särskilt sjukförsäkringen drabbades hårt av de nedskärningar som krispaketet innehöll. En fotnot till krispaketet fanns också: att Sverige skulle söka medlemskap i EU, som då hette EG. I samförstånd kuppade S och högern igenom en svensk EG/EU-ansökan.
År 1991 förlorade S valet stort och högern bildade ny regering med Carl Bildt som statsminister. Den regeringen hade inte överlevt utan stödet från Socialdemokraterna. Totalt slöts under mandatperioden 1991-94 tre stora krisuppgörelser mellan Bildt­regeringen och S.

När detta samförstånd nu går igen förenas riksdagspartierna också mot demokratin. ”Sannolikheten för att ett nytt omfattande ekonomiskt krispaket behöver sättas in är stor och då vore av stort värde om framför allt Moderaterna bjuds in till gemensamma överläggningar med S, MP, C och L. På samma sätt som fyrpartiregeringen och Socialdemokraterna, som det största oppositionspartiet, tog gemensamt ansvar i början av 1990-talet”, skriver C-topparna Annie Lööf och Anders W Jonsson på DN-Debatt den 6 april.
Bakom pamparnas samförstånd lurar alltid en arbetarfientlig politik som hotar jobb och välfärd. Det är den främsta lärdomen från 1990-talskrisen, vilken nu delvis går i repris.