Indien: 250 miljoner strejkade mot Modis regering

Den 9 juli 2025 avfyrade den indiska arbetarrörelsen ett varningsskott mot Modis regering och dess privatiserings- och åtstramningspolitik. 250 miljoner arbetare över hela landet stoppade hela delar av ekonomin i en landsomfattande generalstrejk (Bharat Bandh). Gruvdrift, transport och byggandet stängdes helt och de strejkande blockerade järnvägar och vägar. I delar av landet lamslogs nästan all ekonomisk verksamhet.

Varun Belur, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer i USA)

Strejken var utlyst av de fackliga centralorganisationer som ingår i Joint Platform of Central Trade Unions (JPCTU), som svar på Modis brutala attacker på arbetsrätten och fackföreningar i form av fyra nya arbetsmarknadslagar som började införas år 2020. Enligt de strejkande fackföreningarna ”innebär de nya arbetsmarknadslagarna att arbetarna reduceras till slavar för att gynna den exploaterande arbetsgivarklassen”.

Sammantaget skulle de nya lagarna eliminera de små rättsliga skydd som indiska arbetare åtnjuter och bana väg för förstörelsen av hela den organiserade arbetarrörelsen. Detta sker i ett läge med skyhöga levnadskostnader och arbetslöshet, som särskilt drabbar unga, kvinnor och arbetare från förtryckta kaster.

Indiska arbetare har en stolt tradition av beslutsam kamp. Både år 2020 och året därpå skakades Indien av generalstrejker som organiserats av fackföreningar och bondeorganisationer mot de anti-bondelagar som Modis regim försökte driva igenom. Böndernas organisationer spelade även en viktig roll i generalstrejken den 9 juli, vilket visade på den solidaritet som har fördjupats mellan bönder och arbetare i städerna i kölvattnet av massrörelserna 2020–2021.

Generalstrejken var ursprungligen planerad till den 20 maj men sköts upp av JPCTU i en kapitulation inför Modis regims strävan efter krig med Pakistan. Det var en missad möjlighet att slå tillbaka mot Modis auktoritära, hindunationalistiska politik, och hävda arbetarrörelsens oberoende.

Strejken organiserades utifrån ett program på sjutton punkter, som inleddes med kravet på att de fyra arbetsmarknadslagarna skulle avskaffas.

Programmet kräver också höjda minimilöner, ett stopp för privatiseringen av nyckelsektorer som stål, energi och järnvägar och att planerna på att sälja ut motorvägar, flygplatser och elnät till privata företag stoppas. Ett annat viktigt krav är: Beskatta de rika, bland annat genom att höja bolagsskatten och återinföra förmögenhets- och arvsskatt.

Arbetarrörelsen måste fortsätta att kämpa för dessa krav, som har massivt stöd, men som inte stöds av något av de så kallade oppositionspartierna. Ett nytt parti måste byggas som kan omvandla denna massiva demonstration av arbetarklassens styrka till en kraft som kan fälla Modi och hans regering.

Om de fyra arbetslagarna genomförs skulle de utgöra den hårdaste attacken mot arbetarrörelsen sedan det brittiska kolonialväldet.

Modis hänsynslösa offensiv mot arbetare och bönder har sin grund i den härskande klassens strävan att den indiska kapitalismen ska ersätta den kinesiska som världens fabrik. Samtidigt som Indiens härskande klass förbereder sig för större och ännu dödligare konflikter med Pakistan och Kina för att etablera sig som en regional imperialistisk stormakt.

Den mest brådskande uppgiften för den indiska arbetarklassen är att hävda sin politiska självständighet, inklusive att bygga ett nytt kampens parti utifrån strejken den 9 juli och de kommande striderna. Den befintliga kapitalistiska oppositionen mot Modi har visat sig ovillig och oförmögen att genomföra en seriös offensiv mot Modis agenda och har till och med gått med på att genomföra den när den varit vid makten. De ”kommunistiska” partierna CPI(M) och CPI erbjuder inte heller någon väg framåt för den indiska arbetarklassen, som är världens största.

I grund och botten kommer det inte att finnas något slut på eländet för de indiska massorna så länge det kapitalistiska systemet består. Endast en socialistisk och revolutionär massrörelse, baserad på den indiska arbetarklassen och bönderna, kan begrava detta system en gång för alla. Vi behöver ett massparti som pekar mot klasskamp och arbetarklassens handlingar för att visa vägen framåt från titaniska strider som strejken den 9 juli till den slutliga kampen mot kapitalismen.