Iran: ”Mullorna måste bort!”

Slagord som ”Död åt diktatorn”, ”Raisi, skäms på dig, lämna landet ifred”, och ”Vapen, stridsvagnar stoppar oss inte längre – mullorna måste bort” återspeglar den politiserade stämning som råder (Foto: CC).

av Nina Mo, SLP (ISA Österrike) // Artikel i Offensiv

De skrämmande tv-bilderna från de omfattande rasmassorna efter att ett tiovåningshus kollapsat i den iranska staden Abadan är en illustration över kapitalismens fasor i landet, som också skakas av protester mot prisökningar och fattigdom.

Sedan början av året har Iran skakats av återkommande oroligheter och protester från arbetare och unga. Under året har regimen inte haft en enda lugn vecka. Protesterna har riktats mot såväl den ökade repressionen mot fackligt aktiva och nya avrättningar som mot vattenbrist och låga pensioner.
Ett exempel på är de protester som nyligen har genomförts i provinsen Khuzestan i sydvästra Iran, som startade som ett svar på att regimen i början av maj hade tagit bort subventionerna på flera importerade baslivsmedel och sedan följdes av protester efter husraset i Abadan som krävde 36 människors liv.
Bakom protesterna finns de bedrövliga levnadsvillkoren i Khuze­stan som stadigt har förvärrats av klimatkrisen, otillräcklig vattenförsörjning, den höga ungdomsarbetslösheten och inflationen.

Trots att president Raisi har lovat att ”under inga omständigheter tillåta att priserna på vete, mediciner och bensin stiger” har priset på en rad livsmedel ökat med mer än 300 procent under de senaste veckorna.
På grund av de stigande spannmålspriserna till följd av kriget i Ukraina har priset på mjöl chockhöjts, vilket resulterade i spontana protester mot prischocken som sedan växte och blev till stora demonstrationer runt om i Khuzestan och i andra delar av landet.
Omedelbart efter husraset i Abadan den 23 maj gick massorna ut på gatorna för att protestera. De trotsade säkerhetsstyrkorna och polis som sköt tårgas mot demonstranterna. Flera av demonstranterna blev också arresterade.
Massorna ropade arga slagord mot den islamiska regimen och den djupt rotade korruptionen samt elitens, några få supperrika mullors, plundring av Khuzestan. Slagord som ”Död åt diktatorn”, ”Raisi, skäms på dig, lämna landet ifred”, och ”Vapen, stridsvagnar stoppar oss inte längre – mullorna måste bort” återspeglar den politiserade stämning som råder.
Men eftersom det inte finns någon ledande politisk kraft bland protesterna med ett tydligt alternativ är medvetenheten förvirrad, och det finns demonstranter som kräver en återgång till monarkin.

Husraset i Abadan orsakades inte av olyckliga omständigheter som ingen hade kunnat förutse, utan var en följd av det kapitalistiska systemet med sin jakt på vinst, ackumulering av rikedomar, strukturella korruption, slöseri med naturresurser och förakt för vanliga människors liv, som skyddas av regimen och dess kriminella revolutionsgardister.
Å andra sidan återspeglar det lidande folkets reaktion ett hopp om framtiden. Den landsomfattande solidariteten med Abadan visar vägen framåt. De solidaritetsprotester som har ägt rum i Teheran och andra städer visar att när regeringen försöker tysta folkets röst i ett hörn av landet kommer hela arbetarklassen att svara.
Till och med vicepresidenten medgav i en intervju i statlig television att många misstag hade begåtts vid uppförandet och godkännandet av byggnaden. Upprepade varningar från byggingenjörer om att byggandet av de tre extra toppvåningarna borde stoppas ignorerades med hänvisningar till de ekonomiska skador detta skulle orsaka staden, de fastighetshajar som ägde bostaden och de som hade investerat i byggprojektet.

Statsåklagaren har nu lovat att alla som misstänks vara ansvariga för katastrofen, inklusive investerarna, kommer att ställas till svars. Tretton personer, däribland borgmästaren i Abadan och två av hans föregångare, har gripits som ett led i regimens försök att lugna stämningarna, men hittills har man inte varit framgångsrik. Ilskan finns kvar.
Samtidigt har arbetarna vid raffinaderiet i Abadan strejkat i protest mot katastrofen och för att uttrycka sin solidaritet med offrens familjer. Officiella sorgeceremonier avbröts av arga demonstranter.
Kraven från dem som gick ut på gatorna omfattade även högre löner eller tillgång till mat och vatten. Khuzestan har stora vattenreserver, men år av förstörelse och utsläpp har lett till en akut vattenbrist. 700 byar i regionen har inget vatten kvar.

Massorna ropade arga slagord mot den islamiska regimen och den djupt rotade korruptionen samt elitens plundring av Khuzestan.

Området kring Abadan utgör ett nav i klasskampen, eftersom det är ett centrum för oljeindustrin med ett av världens största raffinaderier och en mäktig arbetarklass. 90 procent av den iranska oljan kommer från Khuzestanregionen, som gång på gång har skakats av arga protester och strejker.
Sommaren 2021 var det omfattande demonstrationer i Khuze­stan och på andra platser i södra Iran på grund av regeringens ransonering av vatten. Demonstrationerna åtföljdes av en storstrejk bland arbetare inom den petrokemiska industrin i Bushehrprovinsen, och in på år 2022 intensifierades arbetarkampen.
En av de mest betydelsefulla händelserna i Khuzestanregionen är protesternas multietniska karaktär. I de protester som genomfördes efter husraset deltog även arbetare med arabisk bakgrund och bakhtiarifolket. Denna typ av solidaritet är helt avgörande och är sannolikt ett skäl till att regimen inte har reagerat på samma brutala sätt som den gjorde under protestvågen 2019.
Den arabiska och bakhtiariminoriteten, särskilt ungdomarna, är några av de fattigaste och mest förtryckta i Iran. Diskriminering och förtrycket av dessa folkgrupper har en lång historia. Särskilt i efterdyningarna av den så kallade ”gröna revolutionen” 2009 och protesterna i Khuzestan 2011.

Protestvågen i Khuzestan äger rum parallellt med en pågående arbetarkamp inom utbildningssektorn, men också i andra delar av samhället. I början av året gick över 10 000 lärare i över 300 städer ut i strejk för högre löner och avgiftsfri skola.
Några av de mest militanta läraraktivisterna har arresterats, eftersom regimen är medveten om deras inspirerande inverkan på arbetarkampen i stort. Även lastbilschaufförer, industriarbetare och pensionärer har fortsatt den kamp som de påbörjade förra året.
De spontana upploppen och resningarna mot inflation och förtryck samt den pågående arbetarkampen förstärker varandra och är en återspegling av de många kriser som arbetarklassen i Iran står inför. Låga löner och pensioner är ett enormt problem.

Kampen mot regimen måste utvecklas inom ramen för ett gemensamt, socialistiskt program med ett perspektiv som innebär att förtryck, fattigdom och diktatur ska upphöra.
De framgångar som arbetarna vid sockerfabrikerna Haft Tappeh har nått i sin kamp och framväxten av ett oberoende lärarfack visar vilken väg arbetarklassen måste gå för att vinna – att bygga upp egna oberoende organisationer och arbetsplatsaktioner för att sätta maximalt tryck på regimen och riva ner dess kriminella styre.

En revolutionär utveckling är möjlig, vilket sätter fokus på uppgiften att skapa en socialistisk kraft som kan förena de olika proteströrelserna i en gemensam kamp för demokratiska rättigheter och sociala krav som jobb med en lön som det går att leva på, mat, bostäder och välfärd.
Detta kan endast åstadkommas genom en demokratiskt organiserad masskamp som kan göra slut på de superrika mullornas styre och störta det kapitalistiska system som de tjänar, och bygga upp en planerad, demokratisk socialistisk ekonomi – ett socialistiskt samhälle.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!