Italien under fascismens järnhäl

I mitten av 1930-talet inledde fascistledaren Mussolini ett kolonialt krig mot Etiopien (Abessinien). (Foto: IMS Vintage Photos / CC)

Av STEFAN LUNDQVIST // Artikel i Offensiv

Fascismen har spelat den mörkaste rollen i mänsklighetens moderna politiska historia. Diktatur, stöveltramp, likvidering av arbetarrörelsens organisationer, av demokratin och mänskliga rättigheter. Arresteringar, tortyr och avrättningar. Rasism, koncentrations- och förintelseläger. Krig och förstörelse med miljontals dödsoffer i dess spår. Våld och blod, våld och blod. Men vad är fascism? Hur och när uppstod den och hur kan den bekämpas?

Idag präglas världen av ”det nya kalla kriget”. Perioden av kapitalets globalisering är över och världsutvecklingen kantas av nationalism, handelshinder, rivaliserande imperialistiska stormaktsblock och militär kapprustning.
I nutid har definitionen av fascism blivit allt bredare och i demonstrationer kan man höra talkörer skandera ”Netanyahu – fascist” och ,”Putin – fascist”. Slagorden kan också rättfärdigas för att dessa och även militärdiktaturer använder sig av envälde, repression och fascistiska våldsmetoder. Men fascism i klassisk bemärkelse, i form av en massrörelse vars uppgift är att krossa arbetarrörelsen i blod är det inte.

Det var i slutet av första världskriget och i Italien som fascismen först växte fram och sedan spreds till andra länder. Den italienska fascisterna leddes av Benito Mussolini, som hade uteslutits från det italienska socialistpartiet (PSI) 1914 för att han gick emot partilinjen och propagerade för Italiens intåg i första världskriget. Han blev en glödande ultranationalist. År 1919 hade han bildat flera kampgrupper, Fasci italiani di Combattimento, som samlade många krigsveteraner och antisocialister. Större delen av medlemmarna rekryterades ur medelklassen. År 1921 kunde medlemsantalet räknas till en kvarts miljon och kampgrupperna ombildades till ett parti, Nationella Fascistpartiet (PNF). Partiets blev genast attraktivt som samarbetspartner för etablissemangets partier, konservativa, liberaler och kristdemokrater

Den italienska kapitalismen var efter kriget i djup kris. Produktionen sjönk, inflation, massarbetslöshet och hunger rådde bland arbetare och bönder. Över 450 000 soldater hade stupat i kriget. Samtidigt hade flera stora industrier vuxit upp, varav vapenindustrin förstås var en del. Arbetarklassen hade vuxit sig stark under industrialiseringen och sökte nu efter en utväg ur nöden. Nyheterna om ryska revolutionen, den första arbetarstaten och socialismen inspirerade. ”Vi vill göra som i Ryssland” skanderade fabriksarbetare i Turin 1917 och byggde barrikader i stan. Upproret slutade i ett blodbad där 500 arbetare sköts till döds.
Arbetarna organiserade sig nu snabbt för kamp för bättre löner och rättigheter. Socialistpartiet (PSI) och fackföreningarna mångdubblade sina medlemsantal.

polisen såg mellan fingrarna på fascisternas terror

Strejker och fabriksockupationer vann framgångar och spred sig över hela landet, främst i det mer industrialiserade nord. Fackföreningar erkändes, lönerna höjdes och rätten till 8 timmars arbetsdag erövrades. Lantarbetarna på de feodala godsen drogs med i kampen och ockuperade marken som de arbetade på. Kapitalisterna och godsägarna stod handfallna och tvingades gå med på den ena reformen efter den andra. Det var en mäktig, segerrik och hoppfull revolutionär process som startades. Den attraherade vid den här tiden fram till 1920 även delar av den utslagna medelklassen av bönder, småföretagare, lägre tjänstemän med flera som liksom de arbetslösa och de fattiga hade blivit satta på bar backe av finanskapitalet.
600 000 metallarbetare ockuperade 1920 sina fabriker landet runt, som svar på en lockout och för avtalsrätten och för för att arbetarnas fabrikskommitéer skulle erkännas.
Kampen hade ett stort stöd i befolkningen, den revolutionära jäsningen var mogen för socialism. Men olika faktorer gjorde att makten tippade över till fascismen istället. Ledningen för arbetarrörelsen var inte beredd att ta revolten vidare och föra den i hamn. Istället vädjade de till kungen och borgarklassens partier om stöd mot den fascistiska massrörelsen. På initiativ från liberalerna undertecknade PSI naivt ett ”fredsavtal” mellan socialister och fascister.
Kapitalisternas partier gav ju redan i praktiken sitt stöd till Mussolinis huliganer i svarta skjortor. Polisen såg mellan fingrarna på fascisternas terror, domstolarna dömde inte ut några straff samtidigt som flera militärer rekryterades till eller samarbetade med de fascistiska milisernas våld mot strejker, socialister och arbetarledare. Luften gick ur strejkrörelsen under senhösten 1920. Att orken tröt och ingen mat fanns på bordet tog ut sin rätt, liksom bristen på ledning av kampen. Industri- och lantägarna hade varit skräckslagna för att förlora sin makt och sina rikedomar, men hade nu organiserat sig bättre och börjat planera sin kontrarevolution.
Fascisterna hade ända sedan 1919 åkt runt i patruller och attackerat arbetarorganisationernas möten, bränt ner deras lokaler med mera. Kapitalister och markägare försåg svartskjortorna med bilar, batonger, dolkar, skjutvapen och handgranater. I november 1920 skulle PSI presentera sin kandidat som vunnit borgmästarvalet i det röda Bologna. På torget möttes de då av skottlossning från fascister. 10 människor dödades och 100 skadades. Denna händelse utlöste sedan fascisternas breda terror för att krossa arbetarrörelsen. I juli 1922 utlyste PSI och den fackliga centralorganisationen CGL en generalstrejk ”till försvar för konstitutionen och medborgerliga rättigheter”. Den blev ett fiasko då den saboterades av fascisterna som försåg fabrikerna med strejkbrytare.

Mussolinis paroller i krisen var ”Ordning och reda” och ”Handla istället för att tjafsa i parlamentet”. I linje med detta och med målet att ta den politiska makten gav han i slutet av oktober 1922 hotfullt order om ”Marschen mot Rom”. I marschen, den 27-29 oktober, var 20 000 fascister med i starten. De var 9 000 till antalet när de nådde fram till Rom och marschen sågs först som ett misslyckat statskuppsförsök. Men den 30 oktober fanns Mussolini själv på plats och utsågs då av kung Viktor Emanuel III till ny premiärminister och regeringsbildare trots att fascistpartiet, som ändå haft svagt folkligt stöd i valet, bara hade 35 platser av totalt 600 debuterade i parlamentet.
Kungen abdikerade efter den härskande klassens beslut, att inför hotet om en socialistisk arbetarrevolution som en sista desperat åtgärd lämna över makten över statsapparaten till fascisterna.
”I det ögonblick som den borgerliga diktaturens ‘normala polis- och militärresurser’, tillsammans med parlamentet…inte längre räcker till för att hålla samhället i jämvikt – kommer den fascistiska regimens tur”, skrev Leo Trotskij, den ryska socialistiska oktoberrevolutionens förgrundsgestalt, 1931 och tillade att: ”När en stat blir fascistisk…betyder det först och främst att arbetarorganisationerna utplånas.”

Mussolini blev inte omedelbart en diktator. Fascistpartiet hade som sagt inte så stort folkligt stöd och han regerade tillsammans med både konservativa och liberaler. Utanför parlamentet fortsatte fascisternas våld för att först utrota arbetarrörelsen, men sedan också förbjuda alla andra oberoende massorganisationer. Med terror, en rad nya lagar och en repressiv byråkratisk kontrollapparat förvandlade han Italien till en enpartidiktatur inom loppet av fem år.
Från 1926 var formellt bara fascistiska fackföreningar tillåtna. Året därpå införde sedan Mussolini en ny grundlag med korporativistiska bestämmelser om att arbetare och arbetsgivare inte fick ha egna organisationer utan skulle sammanfogas i ”syndikat” och sedan ”korporationer”, ett för varje näringsgren. År 1928 förklarade ”Il Duce” (”ledaren” som han nu föredrog att kallas) med anledning av det nya systemet att den fascistiska staten nu hade växlat över från 1800-talets kapitalistiska samhälle till 1900-talets korporativa samhälle. Därmed slog han fast att grunden för marxismen och klasskampen hade försvunnit.

De förbättringar som arbetarklassen hade tillkämpat sig under åren efter kriget drogs tillbaka av fascisterna och levnadsstandarden sjönk under Mussolinis styre. Den fascistiska statens ekonomi visade sig, mot alla storvulna extremnationalistiska löften, inte kunna stå utanför de kapitalistiska kriserna med arbetslöshet och fattigdom. Men i början kunde det fascistiska styret dra vinning av den högkonjunktur som föregick 1930-talets djupa ekonomiska kris.

En annan anledning till att fascistpartiet kunde behålla makten ända fram till 1943 var splittring och det passiva motståndet från arbetarklassens stora partier, socialistpartiet och kommunistpartiet. Till en början underskattade båda partiernas ledningar fascisternas möjligheter att överleva som regim någon längre tid.
De manade till lugn, och att inte provocera fascisterna med motståndskamp. Många gräsrötter höll inte med och ville ta striden innan det var för sent. I slutet av 20-talet och början av 30-talet hade dessutom stalinismen tagit kontroll över den kommunistiska internationalen och pekade ut alla socialdemokrater som ”socialfascister”, tvillingar till fascismen.
Detta direktiv från Moskva splittrade en enad och samlad kamp mot fascismen från arbetarrörelsen. Stalins största motståndare Trotskij förde fram, det akuta behovet av en enad kamp från arbetarklassen, en ”enhetsfront”, för att i tid stoppa fascisterna.

Fascisterna slogs tillbaka efter vändningen av andra världskriget, de allierades landstigning i södra Italien och de röda partisanernas frihetskamp.
Benito Mussolini avsattes 1943 av fascisternas ”Stora råd”. Han blev sedan en ledare för ett fascistiskt protektorat, den så kallade Salórepubliken, i det av Nazityskland ockuperade norra Italien innan Salórepubliken kollapsade i april 1945, Mussolini försökte fly, men infångades den 27 april av den röda italienska motståndsrörelsen som sedan avrättade honom dagen efter. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!