Kapitalismen är bankrutt – planerad ekonomi är alternativet

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

När stalinismen i öst kollapsade 1989 utropades kapitalismen av de styrande i väst som historiens eviga segrare. Nyliberala ideologer menade att globalisering, ”den fria marknaden” och Just-in-time-produktion utan lager hade avskaffat kapitalismens kriser och motsättningar. Sedan dess har verkligheten visat sig precis tvärtom, och de senaste åren har massrörelser i land efter land revolterat mot kapitalismens kriser: enorma klassklyftor, välfärdskris, klimat och miljöförstöring, högerpopulism och auktoritär utveckling.

Vad som fortfarande gör att den härskande klassen sitter kvar är bristen på alternativ. Vad ska kapitalismen ersättas med och hur? I den situationen är det socialisters uppgift att mer än någonsin lyfta fram hur en demokratisk planerad ekonomi kan ersätta kapitalismen och därmed bana väg för en ny framtid för mänskligheten.
Bara genom att överge den nyliberala idéen om att ”marknadens osynliga hand” löser alla problem kunde en global ekonomisk härdsmälta undvikas under pandemiåret 2020. Staterna pumpade och pumpar in tusentals miljarder till företag och banker för att hålla systemet under armarna. Samtidigt använde till exempel Donald Trump krigslagar för att beordra företag att tillverka sjukvårdsutrustning när ”marknaden” kollapsade och till exempel munskydd beslagtogs på vägen mellan tillverkare och köpare. 
Systemet med tillverkning ”Just-in-time” utan några för kapitalisterna kostsamma lager innebar en humanitär katastrof när sjukvården saknade skyddsmaterial, ventilatorer, mediciner och annan avgörande utrustning. 

Statens ingripande i olika länder handlade inte om någon humanitär insats. De agerade, som redan Karl Marx förklarade, för att upprätthålla den rådande ordningen – det kapitalistiska systemet. Medan storföretagen hållits under armarna med miljarder och kapitalisternas vinster ökat kraftigt under pandemin har hundratals miljoner kastats ut i arbetslöshet. Medan skolor och social verksamhet har stängts och den nedskurna vården gått på knäna har allt gjorts för att hålla igång de kommersiella verksamheterna, med stor smittspridning som följd. I den mån stödet har gått till ”vanligt folk” har det handlat om att hålla uppe efterfrågan för att få hjulen att fortsätta rulla, samt att se till att förtroendet för systemet inte blir totalt undergrävt. 
Att överge delar av nyliberalismen kommer dock inte att rädda systemet, utan kriserna fortsätter och förvärras. De statliga stimulanserna har blåst upp än mer abnorma finansiella bubblor som väntar på att spricka. Klyftorna har exploderat och de statliga stimulanserna går i större utsträckning till fossilindustrin än till den akuta omställning som behövs till fossilfria alternativ. 

Globaliseringstrenden har vänts till ekonomisk nationalism, militär upprustning och ett nytt kallt krig mellan USA och Kina. Covidkrisen är långt ifrån över och framtiden ligger i händerna på ett fåtal gigantiska läkemedelsföretag som håller på sina vinster och sina företagshemligheter, trots att de sker till priset av fortsatt smittspridning, tusentals döda varje dag och risk att nya virusmutationer gör hela vaccinationsprogrammet verkningslöst. 
Kapitalismens kriser beror på dess grundläggande funktion – att kapitalisternas vinster och ackumulation av rikedom och makt bygger på arbetarnas obetalda arbete. Värdet av det arbetare producerar är helt enkelt större än vad en får i lön. Det leder i sin tur till att arbetare inte kan konsumera allt som produceras, med kriser som följd.
Kapitalismens expansion leder också till monopol, imperialism och en global arbetsdelning medan vinsterna går till ett fåtal individer och skyddas inom nationalstater. Det innebär att kriserna är inbyggda i systemet.

Socialism innebär att den ekonomiska makten över storföretag och banker vrids ur händerna på kapitalistklassen, den härskande elit av miljardärer som styr över både ekonomi och de regeringar som styr i deras intresse. Ett fåtal personers privata ägande över de dominerande delarna av ekonomin ersätts med gemensamt ägande av en arbetarstat som växt fram ur kampen för ett nytt samhälle. 
Imperialistisk rivalitet mellan olika staters härskande klass kan ersättas av jämlikt samarbete mellan arbetare i olika länder. Det ger förutsättningar att ersätta kapitalismens kriser, orättvisor, förtryck och krig med en demokratisk planering av ekonomin för att tillgodose den breda massans behov och samtidigt ställa om samhället för att leva i samklang med naturen istället för att exploatera den för maximal kortsiktig vinst. 
Här följer några exempel på vad en sådan förändring skulle kunna innebära.

Pandemin

Hela kapitalismens funktionssätt har ökat risken för nya virus och pandemier, på grund av dess industriella köttindustri och allt brutalare undanträngande och stressande av ekosystem och de vilda djur som finns där. 
Förutsättningarna för att föda hela jordens befolkning finns redan på den mark som brukas, om det sker en omställning så att jordarna inte utarmas, förgiftade områden renas, matsvinnet reduceras med mer lokal livsmedelsproduktion och om ökningen av animalieproduktion vänds till ökad vegetabilisk livsmedelsproduktion. Det kräver dock att vinstintresset ersätts med produktion efter behov.
Kapitalistiska regeringar gjorde coronakrisen mycket värre genom att underdriva riskerna, för att kunna hålla igång ekonomin – från utbrottet i Wuhan i Kina till Folkhälsomyndigheten i Sverige och Trump i USA. När sedan pandemin var ett faktum kraschade den så kallade marknaden och smittspridningen förvärrades när skyddsutrustningen gick till den som betalade mest istället för den som behövde den mest. 
Det som skulle behövts var en arbetarregering som tog kontroll över de produktionsanläggningar som fanns för att producera andningsskydd, ventilatorer, mediciner, vaccin med mera. Istället för att ge miljardgåvor till läkemedelsindustrin för att utveckla vacciner som de sedan håller för sig själv skulle en offentligt ägd läkemedelsindustri utveckla vacciner och samtidigt dela med sig av den processens alla kunskaper till alla för maximal effekt. 
Det skulle möjliggöra bästa mix av vacciner för att bekämpa viruset, istället för att vaccintillgången avgjorts av länders ekonomi eller det geopolitiska spelet där olika länders makteliters intressen ställs mot varandra. 
Läkemedelsbolagens ”affärsmodell” gör det också mindre lönsamt att utveckla vaccin för virusutbrott som ”kanske sker” och där ett framgångsrikt vaccinprogram gör att få behöver köpa produkten. Offentligt ägd läkemedelsindustri skulle kunna satsa på långsiktig forskning inom områden där hälsoriskerna är som störst istället för att satsa där avkastningen är som störst.

Klimatet

Varje dag blir vi påminda om klimatkrisens allvar, både av nya alarmerande forskningsrapporter och allt tätare klimatrelaterade katastrofer. För kapitalismen är det dock en utveckling för döva öron. 
Enskilda storföretags och hela finanssystemets totala integrering med fossilindustrin och alla företags jakt på att ”sälja mer” för större vinster gör att de åtgärder som beslutas är totalt bristfälliga, och ofta handlar mer om att framstå som klimatvänlig än att verkligen göra skillnad.
Stormakternas imperialistiska strider stoppar alla förändringar som riskerar missgynna dem och gynna en rival, samtidigt som det globala samarbete som är helt nödvändigt omöjliggörs.
Klimatförändringarna och utarmningen av de ekologiska system som människan är helt beroende av är kanske det starkaste argumentet för en planerad socialistisk ekonomi.
Att fördela resurserna jämlikt är helt nödvändigt för att i ena änden avskaffa den lyxindustri som står för fem procent av produktionen i världen och i andra änden lyfta människor ur en fattigdom som tvingar dem till en ohållbar livssituation.

Under kapitalismen produceras varor och tjänster för maximal vinst – alla andra intressen är sekundära. Det innebär till exempel:
• att produkters komponenter produceras och transporteras över hela världen i jakt på billigaste produktionssätt.
• att produkters livslängd medvetet förkortas, och inte kan lagas för att hålla uppe konsumtionen.
• att konkurrerande system innebär enormt resursslöseri, till exempel parallella mobiltelefonisystem eller parallella distributionssystem.
• att mode driver på slöseriet med resurser. Modeindustrin är en av de smutsigaste industrierna i världen; varje år produceras 80 miljarder klädesplagg för att köpas billigt och slängas snabbt. 
• att även ”gröna investeringar” blir ohållbara när till exempel elbilar bygger på ”en bil till” istället för utbyggd kollektivtrafik eller när koldioxidfri stålproduktion siktar på fortsatt ökad produktion, vilket leder till en totalt ohållbar elkonsumtion.

En planerad ekonomi utan vinstintresse skulle snabbt kunna ställa om för kraftigt utbyggd och avgiftsfri kollektivtrafik, omställning till hållbart byggande, lämna kolet i marken med fossilfri energiproduktion och för att tillverka nödvändiga produkter med så lång hållbarhet som möjligt, och med möjlighet laga samt att återvinna materialen. 
Den avskogning som har skett under decennier skulle kunna vändas och därmed suga miljarder ton koldioxid ur atmosfären.

Våra behov

Kapitalismen gör alla våra behov till varor som ska säljas med vinst. 30 år av nyliberalism har privatiserat sjukvård, skolor, äldreomsorg, apotek, bostäder och till och med Arbetsförmedlingen. 
Ett första steg för en arbetarregering är förstås att kasta ut riskkapitalisterna ut välfärden och återförstatliga och återkommunalisera all privatiserad verksamhet för att kunna återuppbygga välfärden. Med riskkapitalisterna skrotas också ”new public management” och toppstyre till förmån för de anställdas gemensamma demokratiska kontroll och styre över verksamheten. Med ett samhälle som är rikare än någonsin är det inga problem att omfördela resurser både till tusentals fler anställda och till höjda löner och bättre villkor för välfärdsarbetare.

Arbete och ”tillväxt”

Kapitalismen innebär ett enormt slöseri med resurser och mänskligt arbete. Lyxvaror och tjänster, meningslös reklam, krigsindustrin, patentregler och företagshemligheter är alla saker samhället inte har något behov av, men som ändå tar upp en stor del av våra resurser och hindrar utveckling. Dessutom leder exploateringen av arbetare med låga löner, otrygga och stressiga jobb, trångboddhet med mera till ohälsa och sociala problem som kostar samhället miljarder, förutom lidandet det innebär.
Om ekonomin istället planerades för att producera hållbara varor och tjänster efter verkliga behov, inklusive behoven av bra villkor för de som jobbar och en hållbar relation till naturen, skulle det innebära att vi både skulle kunna jobba mindre och med bättre villkor. 
Kortare arbetstid är både möjligt och nödvändigt för att ge mer tid till fritid, rekreation och för allas möjlighet att delta i det demokratiska styrandet av samhället.

Kan en planerad ekonomi verkligen fungera?

Frågan är förstås berättigad efter att de byråkratiska planerade stalinistiska ekonomierna kollapsade i öst kring 1990 – system som på slutet karakteriserades av stagnation och stor miljöförstöring. 
Dessa länder saknade dock en grundläggande hörnsten i ett socialistiskt samhälle – de demokratiska strukturer som en arbetarstat innebär. Istället styrde en diktatorisk svällande byråkratisk elit med järnhand ekonomin i sina egna kortsiktiga intressen.
Faktum är att redan idag är ekonomin planerad inom de största multinationella företagen. Världens största detaljhandelsföretag, Walmart, skickar i realtid information från kassan i sina butiker och online till de underleverantörer som tillverkar varorna, som i sin tur skickar vidare till sina underentreprenörer. Även om underleverantörerna är olika företag sker produktionen på ett helt planerat sätt. Framtida produktion planeras efter utvecklingen av efterfrågan i realtid. 
Skillnaden mot en socialistisk planerad ekonomi är att produktion inte utgår från behoven, utan från vad Walmarts ägare tror ska ge mest vinst. Det innebär att arbetarna i produktionen inte har något att säga till om och utnyttjas maximalt, och att ingen tanke om hållbar produktion finns. 
Ett annat sätt att planera mer långsiktigt är att sätta målsättningar för produktionen. Till exempel att utifrån ett mål om avgiftsfri fossilfri lokaltrafik i alla större städer sätta mål på antal utbildade busschaufförer, antal nya bussar, batterier, bussgarage och så vidare. 

Socialism och demokratisk planering efter behov är en absolut nödvändighet för att klara av de kriser som samhället står inför.

En förutsättning för att planera ekonomin demokratiskt är offentligt ägande: av företag, fabriker, verktyg, distributionsnätverk, teknologi och infrastruktur, men även av de finansiella tillgångarna som finns i storföretag och banker och som skapats av de anställdas arbete. En sådan förändring kan komma ur de massrörelser vi ser idag runt om i världen, från Chile till Myanmar, om de beväpnar sig med ett socialistiskt program och tar kamp mot hela kapitalismen och den stat som försvarar systemet. 
När detta kritiska steg tagits kan demokratiskt valda organ ersätta kapitalisternas styrelseordförande och vd och därmed styra utvecklingen i ett företag, en bransch eller hela samhället. Det är förstås avgörande att de anställda, de verkliga experterna, har stort inflytande i dessa organ, men det behövs också inflytande från fackföreningar, konsumenter och samhället i stort.
För att undvika utveckling av byråkrati anser socialister att de som väljs till sådana styrande organ inte ska ha högre lön än den genomsnittliga lönen i den branschen och att det ska finnas möjlighet till att omedelbart återkalla mandatet om det missbrukats.

Med demokratiskt styre underifrån och en samhällsekonomi inriktad på att lösa samhällets verkliga problem skulle en enorm kreativ kraft kunna utlösas. Idag hindras många initiativ till förbättringar av konkurrens, rädsla att ”effektivisera bort sig själv” eller att ledningen tycker det är ”för dyrt” eller att det helt enkelt skulle minska deras makt. 
En socialistisk arbetarstat betyder tvärtemot borgerlig propaganda en explosion av demokrati på alla nivåer. Förutom demokratisk diskussion och val på central nivå om hur samhällets resurser ska användas, till utbildning, kollektivtrafik, kultur, sport eller billiga restauranger i bostadsområden, skulle samma diskussion om prioriteringar och organisering ske på tusentals arbetsplatser, bostadsområden och i lokala och regionala organ.
Med kortare arbetstid skulle ett sådant samhälle för första gången ge alla människor möjlighet att delta i samhällets styre och därmed bli demokratiskt på riktigt. 

Socialism och demokratisk planering efter behov är inte en dröm om ett framtida idealsamhälle, det är en absolut nödvändighet för att klara av de kriser som samhället står inför. Sedan länge sker en omfattande planering av ekonomin, men i kapitalets intressen och till en kaotisk marknad som gång på gång kastar samhället in i nya kriser. 
Redan idag finns en växande medvetenhet om dagens systems tillkortakommanden och att det inte går att fortsätta som förut. För socialister är det avgörande att delta i den masskamp som denna insikt leder till och att visa på att en annan värld är möjlig, en demokratisk socialistisk värld baserad på gemensamt ägande och en demokratisk planering efter behoven hos människor och i samklang med naturen.