Kärnkraft ingen grön lösning

Fler röster höjs för kärnkraften som ”ett måste” för klimatet. Men i verkligheten innebär kärnkraften såväl utsläpp som skador på miljön och stora risker (Foto: maol / Flickr CC).

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

Samtidigt som kärnkraftsavfallets slutförvaring alltmer blir en het politisk fråga i landet seglar kärnkraften upp som en potentiell ”grön” energikälla i klimatkrisens spår. Men varför? Och hur ”grön” är kärnkraften?

Ingen kan nog längre förneka klimatkrisen och den globala uppvärmningen, knappt ens den mest inbitne konservative fossilkramaren – även om etablissemanget gärna uttrycker orsaken till krisen som på grund av ”mänsklig påverkan” och inte kapitalismens galna vinstjakt.
Men allt fler röster höjs nu för att utfasningen av kol-, olja- och gasproduktionen – fossila bränslen – ska ske samtidigt som kärnkraften kraftigt byggs ut när det kommer till elförsörjningen. Det är en ”säker eltillgång”, hävdar exempelvis Moderaternas skattepolitiska talesperson Niklas Wykman i Barometern den 17 november.
Det blåbruna blocket är förespråkare för kärnkraft i Sverige, där KD:s partiledare Ebba Busch i februari 2021 menade att ”det är viktigt att politiken nu signalerar att kärnkraften är basen i svensk energiförsörjning”.
Näringslivspersoner som Jacob Wallengren har uttryckt sitt stora intresse för att investera i kärnkraft i södra Sverige, om ”de långa kontrakten fanns till det”, som han menade i SVT:s 30 minuter den 1 december. Det vill säga om det var ekonomiskt lönsamt och dessutom lönsamt under 50 år. Inte för att det nödvändigtvis är klimatsmart.
Med kapitalismens oförmåga att minska utsläppen har det också inom vänstern börjat höjas röster för att kärnkraften kanske är något ”nödvändigt ont” när tiden rinner ut för en omställning.

Argumenten handlar om att kärnkraft inte släpper ut koldioxid, att den är en stabil energikälla och att det behövs el ”även när det är molnigt och inte blåser”, i en kritik mot sol- och vindkraft.
Det finns flera problem med kärnkraften som högerns förespråkare inte nämner. Den uppenbara är naturligtvis risken för härdsmältor och andra katastrofala händelser som skulle påverka hela ekosystem enormt negativt, när radioaktiva ämnen kontaminerar mark och vatten. Det är frågan hur klimatsmart det är att ta en sådan risk som katastroferna vid Fukushima, Tjernobyl, Harrisburg med flera har visat – för att inte tala om kostnaderna och riskerna med saneringsarbetet efter? Dessutom skulle det bli skattebetalarna som får stå för notan vid en sådan katastrof, då inget försäkringsbolag försäkrar kärnkraftverk fullt ut.

Ett annat problem är slutförvaringen och avfallshanteringen. Det är en fråga som ännu inte har lösts. Radioaktivt avfall är som bekant katastrofalt för allt liv och orsakar cancer, mutationer och stora negativa effekter för allt: människa, djur och natur.
Den 8 december kom regeringen med beskedet om att ett slutgiltigt besked om slutförvar ska fattas i januari. Det blåbruna blocket har med Liberalerna i spetsen hotat med misstroendeomröstning om så inte sker; de vill bygga ut kärnkraften fortast möjligast.
Det finns för närvarande inget slutförvar i Sverige, bara mellanlager vars kapacitet i Clab, Oskarshamn, utökades efter ett beslut från regeringen i höstas. Tidigare fick de lov att ta emot 8,000 ton radioaktivt avfall och utbränt kärnbränsle, medan de nu får ta emot 11,000 ton.

Slutförvaringen av uttjänt kärnbränsle och radioaktiva ämnen måste ligga inkapslat nedgrävt i marken i minst 100 000 år för att minimera risken för allvarliga skador på naturen. Men Naturskyddsföreningen skriver om slutförvaringen att:
”Den pågående juridiska processen visar att lösningarna som Svensk kärnbränslehantering har presenterat brister. Deras metod går ut på att kärnavfallet förvaras i kopparkapslar som grävs ner 500 meter under jorden och fylls med bentonitlera. Forskning har visat att kopparen riskerar att korrodera och att sprickbildning kan uppstå.”
Och frågan om slutförvaring möter stark kritik från fler håll. Till SVT Nyheter den 8 december säger Jan Linder, som tidigare jobbade på Strålsäkerhetsmyndigheten:
– Det finns olösta forskningsfrågor, och risker att kopparkapseln får sprickor, redan om 100 år. Blir det sprickor kan vatten tränga in i kapseln och radioaktivt material kan läcka ut, och på sikt hamna i grundvattnet.
Jan Linder var tidigare ansvarig på Strålsäkerhetsmyndigheten för att just bedöma säkerheten hos kopparkapseln för utbränt kärnbränsle – men sa 2017 upp sig när hans kritik inte lyssnades på av myndigheten. Han är också kritisk till att säkerhetsgranskningen som Strålsäkerhetsmyndigheten gjorde inte har offentliggjorts.
Efter att Strålsäkerhetsmyndigheten gav klartecken för slutförvaret sa Mark- och miljödomstolen nej, just med tanke på osäkerheten kring kopparkapseln. Om regeringen redan i januari säger ja till förslaget på slutförvar, trots de stora risker och osäkerheter som kvarstår, är det en katastrof.

Vi har dessutom transporterna av uran (en giftig och radioaktiv tungmetall) till kärnkraftverket, och transporterna av avfall därifrån, att ha med i beräkningen. Strålsäkerhetsmyndigheten skriver att det i Sverige idag behövs 1,500 ton uran om året för att upprätthålla driften av de tre kärnkraftverk som för närvarande finns i landet.
På Energiföretagens hemsida finns information om var uranet kommer ifrån: ”Det köps på världsmarknaden i första hand från Kanada, Australien och Namibia”. Inte direkt runt knuten. Man kan undra varför om det är så säkert och bra?
Innan uranet kan användas måste det först anrikas. På Strålsäkerhetsmyndighetens sida framgår det att ”anrikning av uran är en svår och energikrävande process”.
Det är betydande transporter av först uranet från gruvan till anrikningsverket (gruvbrytningen är ett alldeles eget miljöproblem jag strax återkommer till), och sedan från anrikningsverket till kraftverket – från andra sidan jorden. Till sist ska restavfallet transporteras därifrån – ett avfall som ingen slutgiltig lösning finns på.

Från gruvbrytningen till transport och slutförvar samt risken för olyckor under transport och katastrofer på kraftverken – kärnkraft är inte grön.

Dessa transporter släpper naturligtvis ut stora mängder koldioxid, utan att nämna risken för olyckor under de olika transporterna som kan innebära miljömässiga katastrofer och livsfarliga situationer. Att bygga helt nya kärnkraftverk kommer också innebära stora koldioxidfotavtryck, och är dessutom extremt dyra att tillverka.
Se bara på den finska jättelika kärnkraftsreaktorn i Olkiluoto, som började byggas 2005 och skulle stå klar 2009 – men som fortfarande inte är i full drift. Mellan 2009 och 2020 producerades det inte en enda kilowattimme el, men kostnaderna skenade med miljardtals euro.
Samma har hänt med det finska kärnkraftverket Hanhikivi 1 i Pyhäjoki, som nyligen försenades ytterligare ett år och beräknas vara i drift 2029, vars kostnad blivit minst 1 miljard euro dyrare.
Så argumentet att ny kärnkraft behövs för att ”vinna tid” i omställningen från fossila bränslen är i praktiken bara snömos – den tid det tar att bygga ny kärnkraft, som inte ens är klimatneutral, har vi inte.
Och som Vattenfall skriver om Forsmark, ett svenskt kärnkraftverk, på sin hemsida: ”En stor industri som ett kärnkraftverk förbrukar en hel del resurser, exempelvis olja, kemikalier, vatten, el och uran”.

Gruvverksamheten för att ta fram uran är ett annat stort problem. Brytningen av uran skadar såväl människor som djur och natur. Som Naturskyddsföreningen skriver:
”När uranmalm bryts frigörs radioaktiva gaser och radioaktivt damm. Radioaktiva sönderfallsprodukter blir också kvar i gruvavfallet och riskerar att läcka ut.”
Även här skulle det bli skattebetalarna som får stå för notan med saneringsarbetet (om det skulle ske i Sverige, vilket det inte gör då det för tillfället är förbjudet att bryta uran här) – gruvbolag har en lång historia av att i Sverige fly undan kostnaden så fort rämnade dammar eller läckage av giftiga ämnen upptäcks.
Men uranet bryts som sagt inte i Sverige, utan importeras. Är det acceptabelt att tillåta att gruvarbetare utsätts för de stora riskerna det innebär med uranbrytning, och att ekosystem utanför Sverige hotas av allvarlig kontaminering? Det är inte acceptabelt i Sverige eftersom det är förbjudet här. Staten verkar tycka att det är acceptabelt för andra folkgrupper och andra naturområden.
Från gruvbrytningen till transport och slutförvar samt risken för olyckor under transport och på kraftverken – alla exempel visar att kärnkraften är långt ifrån grön, långt ifrån säker och långt ifrån långsiktigt hållbar.

Vind- och solkraft samt andra gröna energikällor måste kraftigt byggas ut i hela landet. Idag etableras de flesta stora vindkraftsparker i Norrland. Det krävs en mer utspridd och planerad energiproduktion, som inte utgår från vinstintresset. Energiproduktionen måste utvecklas demokratiskt och i dialog med lokalbefolkningen, ursprungsbefolkningen, naturskyddsexperter och andra.
Ett vanligt argument för kärnkraft är att det är säkrare idag än för 40 år sedan, och att teknologin snabbt går framåt. Men de gröna energiteknikerna utvecklas också snabbt hela tiden. Det finns exempelvis vindkraftverk utan rotorblad, som skakar fram ström av vindarna och genererar el. De tar mindre plats, är billigare att producera och behöver mindre underhåll då de har färre rörliga delar.
Vindkraft bör även i större utsträckning än idag förläggas till havs, där störningarna i ekosystemen är något mindre och elproduktionen är större. I ett pressmeddelande den 27 maj i år säger Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl att:
– Det är till och med så att om vindkraften lokaliseras på bästa sätt kan den också göra nytta för djur och natur. Ett exempel är att havsbaserad vindkraft kan skapa revstrukturer som blir födoplatser för fiskar, samtidigt som den hindrar bottentrålning med dess betydande negativa konsekvenser.

En utbyggnad av vindkraften är nödvändig, och måste ske i samråd och dialog med berörda grupper (Foto: Flickr CC / Vattenfall).

Utöver detta skulle nya, klimat­smarta hus med inbyggda solceller också kunna göra bostäder mer oberoende i fråga om el, samt såklart att solceller även installeras på redan befintliga bostadsbestånd.
Enligt Energimyndigheten skulle uppåt en tredjedel av all el i landet kunna komma från solkraft om alla lämpliga tak utrustades med solceller (40 TWh). Och det är verkligen nödvändigt att solkraften kraftigt byggs ut; idag står den för mindre än 1 procent av elkonsumtionen (0,3 TWh). Tekniken och möjligheterna finns, men när kapitalets intressen styr sker bara de investeringar som är mest lönsamma för dem.
I kombination med solpaneler på byggnader bör solcellsparker byggas på lämpliga platser i landet, vilket ytterligare skulle öka solkraftens andel av elproduktionen.
Däremot borde vattenkraften inte byggas ut då den ofta innebär stora negativa konsekvenser för den biologiska mångfalden, ekosystemet, det marina livet och naturen runtomkring vattendragen. På vissa platser kan vattenkraft även innebära stora utsläpp, exempelvis i tropiska områden där den ruttnande vegetationen i dammarna kan avge stora mängder växthusgaser. Eventuella effektiviseringar av befintlig vattenkraft i Sverige och internationellt får inte ske på bekostnad av miljön.

Kärnkraften, som står för 30 procent av elförsörjningen i Sverige, måste avvecklas och ersättas av i första hand vind- och solkraft. Det skulle vara i linje med den gröna omställning som krävs.
Det är inte en fråga om huruvida det är möjligt, utan om kostnad och om kapitalismens vinstjakt. De stora fossila energibolagen har i årtionden motverkat grön energi då det inkräktar på deras vinster. Vinstmarginalen är inte god nog helt enkelt för en omställning. Därför måste vinstintresset bort.
Men det handlar också om det kapitalistiska systemets konstanta behov av att utöka marknaderna. Det ska hela tiden produceras mer, konsumeras mer och skapas mer för att upprätthålla vinsterna. Det är inte hållbart, vilket all klimatforskning visar.
Som socialister argumenterar vi för en mer småskalig och lokal produktion av det mesta, men också för att energiförbrukningen måste minska. Elbehovet beräknas öka från dagens 140 TWh till uppåt 310 TWh år 2045, enligt Energiföretagens prognos från i år, där en stor anledning till ökningen är de ”gröna” industrisatsningarna i norra Sverige. 
Vissa av dessa satsningar är förstås nödvändiga, till exempel omställningen till en fossilfri stålproduktion, som kommer att kräva mer el. Problemet är att dagens ”omställning” bygger på kapitalets planer på att producera ännu mer stål, mineraler, bilar och så vidare, vilket är fullständigt ohållbart. Istället behöver en omställning kombineras med en effektiv hushållning av resurser efter en demokratiskt utvecklad plan.
Den planerade massiva ökningen av elbehovet är inte kompatibelt med klimatets behov, för även de allra grönaste energikällorna har en viss utsläppsfaktor och miljöpåverkan, och för att tillmötesgå en sådant ökat elbehov skulle det krävas gigantiska insatser och investeringar.

Det krävs i slutändan en demokratisk planering av produktion och distribution av energi, varor, tjänster och service, där storföretag, energibolag och banker ställs under demokratisk kontroll och styre underifrån för att faktiskt kunna påbörja en verkligt grön omställning i enlighet med behoven.
Arbetare, miljörörelser, fack och gräsrötter måste kroka arm i enad kamp för grön omställning, trygga jobb och fungerande välfärd – vilket innebär ett slut på kapitalismens misär och för ett socialistiskt, verkligt demokratiskt samhälle.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!