Kulturkanon, varför, för vem?

Offensiv har intervjuat två kulturarbetare om den nya kulturkanonen // Artikel i Offensiv

Karin Erixon, konstnärlig ledare Konsthallen, Kulturens hus, Luleå

En tydlig kritik mot kulturkanon är att den ofta framstår som ett problematiskt och exkluderande projekt, snarare än ett inkluderande och demokratiskt initiativ. Lars Trägårdh beskriver kulturkanon som ”demokratisk nationalistisk”, vilket antyder att dess syfte är att främja en snäv och kanske till och med exkluderande bild av kulturarvet. Detta kan riskera att marginalisera minoriteter och alternativa kulturella uttryck, särskilt i en mångkulturell och komplex region som Norrbotten, där jag verkar. Här är konflikter om landrättigheter och kultur en faktiskt realitet.

Trägårdhs platta självbild av ett inkluderande arbete framstår som problematisk när hans exempel jämför samiska intressen med frimärkssamlare, vilket kan tolkas som att han undervärderar eller trivialiserar viktiga kulturella identiteter. Att lägga resurser på ett projekt som kan uppfattas som exkluderande eller som en symbol för nationalistiska strömningar riskerar att undergräva det demokratiska syftet som ett inkluderande kulturarv bör ha.

Dessutom är det värt att ifrågasätta kulturkanonens relevans i dagens samhälle, där det finns många andra projekt och initiativ som mer aktivt arbetar med kulturpedagogik för barn och vuxna. Dessa initiativ kan oftare erbjuda ett bredare och mer inkluderande perspektiv, vilket är avgörande för att främja en demokratisk kulturutveckling. Exempelvis kan man peka på den danska kanon från 2006, som kritiseras för att ha en ojämn könsfördelning, vilket visar på brister i representation och inkludering.

Jag argumenterar för att kulturkanon är ett föråldrat och potentiellt exkluderande verktyg som inte bidrar till ett öppet och demokratiskt kulturarv, utan snarare riskerar att förstärka nationalistiska och konservativa perspektiv. Resurser bör istället riktas mot bredare och mer inkluderande kulturprojekt som kan främja en mer demokratisk och mångfacetterad kulturutveckling i Sverige.

Isabel Cruz Liljegren, dramatiker, regissör och styrelseledamot i Dramatikerförbundet

Det var i förra veckan som jag och ett par kollegor ur Dramatikerförbundets styrelse delade en lågintensiv oro över våra lågstadiebarns kulturvanor med varandra. Vi hade samtliga försökt vara en barnens soft-auktoritär form av Lars Trägårdh och presenterat bokhögar av kvalitativ litteratur som demonstrativt negligerats. I vårt samtal landade vi, inte helt oväntat, i slutsatsen att ett litteraturintresse sällan föds eller spirar ur de verk som förmyndare anser vara de rätta för oss. Och det gäller även för vuxna i de grupper som den nya kulturkanon mästrande påstår sig vara till för. Istället för en bokhög, eller en lista, behöver alla samhällsmedborgare ges nycklar till hela biblioteket.

Vi behöver gemensamt sänka trösklarna till de platser där konst och kultur finns och resursstärka dem så att de kan presentera hela sitt utbud, både högt och lågt, för alla. Först då kommer fler individers bildningsresor kunna inledas och ta sig alla olika tänkbara och otänkbara vägar mot ett samhälle där kulturen spelar en viktig roll i fler människors liv. Om det nu är det den här regeringen vill, eller är kulturkanon enbart ett nationalistiskt uppfostringsprojekt?