Kupper och doktriner i Latinamerika

Fördjupning: Trumps imperialism

Tre artiklar på temat i Offensiv nr 1680:

1. Trump, Venezuela & USA:s imperialism // av Danny Byrne & Andre Ferrari
2. Kupper och doktriner i Latinamerika // av Louise Strömbäck
3. Avmilitarisera Grönland – nu är det NUUK! // av Elin Gauffin, Per Olsson & Louise Strömbäck

Del 2: Kupper och doktriner i Latinamerika

av Louise Strömbäck

Redan i början av 1800-talet inledde USA sin tradition av interventioner i Latinamerika. 1822 invaderades Kuba och året därpå utformades Monroedoktrinen. I början av 1900-talet omarbetades doktrinen för att rättfärdiga USA:s politiska och militära interventioner i Latinamerika. Även Donald Trump har gjort sin egen tolkning för att rättfärdiga sin egen imperialistiska agenda.

USA har under 200 års tid på olika sätt intervenerat i hela Latinamerika. Det finns inte ett enda land som klarat sig helt utan påverkan, antingen direkt militärt eller ekonomiskt, eller mer eller mindre indirekt genom stöd till militärkupper, diktatorer och kontrarevolutionära grupper. 

När USA invaderade Kuba 1822 var det en spansk koloni. När Monroedoktrinen kom 1823, handlade den från början om att motverka europeisk kolonisering av de amerikanska kontinenterna och europeiska länders försök att blanda sig i de amerikanska ländernas politik. Däremot godkändes redan existerande europeiska kolonier, och USA lovade att inte blanda sig i konflikter mellan olika europeiska stater.

President Theodore Roosevelt kom år 1904 att modifiera Monroedoktrinen med ett tillägg, Rooseveltkorollariet, som slog fast att USA har rätt att ingripa som en internationell polismakt i Centralamerika och Karibien, om ett land skulle uppträda ”ociviliserat”.

Denna hybris, att ett land och dess presidenter ser sig själva som en slags världspolis och ger sig själva rätten att besluta vad andra länder, deras invånare och presidenter får och inte får göra, har definierat hela 1900-talet fram till idag, världen över. Det senaste fallet är naturligtvis när USA kidnappade Venezuelas president Nicolás Maduro i början av januari. Donald Trump har kallat sin och landets utrikespolitik och tolkning av Monroedoktrinen för ”Donroedoktrinen”, efter hans eget namn.

Under hela 1900-talet och fram till idag har USA agerat efter Monroedoktrinen och Roosevelts tolkning, vilket ursäktat deras många interventioner i hela Latinamerika. 

Efter andra världskriget och sedan den kubanska revolutionen skiftade fokuset mot att specifikt bekämpa kommunismens spridning i Latinamerika. En av de allvarligaste handlingarna USA gjort mot ett latinamerikanskt land är handelsembargot mot Kuba, som pågått sedan 1962 till idag.

Under 1900-talet stödde USA minst 41 olika statskupper i Latinamerika

Under 1898-1934 genomförde USA en mängd militära interventioner och ockupationer i Centralamerika och Karibien, som kallades Banankrigen. USA använde sina militära styrkor för att agera polis i regionen, och ingrep i flera länder som ansågs föra en politik som inte var gynnsam för USA. Inblandat var också storföretaget United Fruit Company (idag Chiquita), som ägde stora fruktplantager i Latinamerika och sålde frukten i USA och Europa.

Företaget hade mycket stort politiskt och ekonomiskt inflytande i ett antal länder, och viktiga aktieägare inom företaget inkluderade bland andra USA:s statssekreterare John Foster Dulles, hans bror CIA-chefen Allen Dulles, Guatemalas diktator Jorge Ubico och den USA-tillsatte militärdiktatorn i Honduras, Manuel Bonilla.

Att det gick bra för United Fruit Company (UFC) var viktigt både för högt uppsattas personliga ekonomi, men även för USA:s politiska agenda i hela regionen. UFC användes för att vinna politiskt inflytande och ekonomiska tillgångar, och med hjälp av företaget avsattes politiska ledare som motsatte sig USA:s intressen.

År 1928 bröt en strejk ut bland företagets arbetare i Santa Marta i Colombia, där uppemot 30 000 arbetare strejkade för högre löner. Företaget vägrade förhandla med facken, och efter tre veckors strejk sattes Colombias militär in mot de strejkande arbetarna, och öppnade eld när de höll ett strejkmöte. Dödssiffran är oklar, men uppemot 2 000 arbetare dödades, och USA genom UFC låg bakom militärens ingripande.

USA:s idé från 1800-talet om att skydda Latinamerika mot europeisk kolonialism handlade i grunden om att de ville ha monopol över hela kontinenten. Efter Banankrigen fortsatte USA att intervenera på olika sätt, för att skydda sina egna intressen.

År 1954 medverkade företaget och USA:s regering i att Guatemalas demokratiskt valda president Jacobo Árbenz störtades, för att den infört en jordreform som nationaliserade mark som ägdes av UFC. Kuppledaren Carlos Castillo Armas tog makten och blev den första i en rad USA-stödda brutala diktatorer som hade makten i Guatemala under 30 års tid.

Under 1900-talet stödde USA minst 41 olika statskupper i Latinamerika, ofta för att avsätta vänsterledare och ersätta dem med USA-vänliga diktatorer.

Ett av de mest kända exemplen på USA:s inblandning  är statskuppen i Chile 1973, då general Augusto Pinochet tog makten med stöd av USA. Under kuppen dog den demokratiskt valde vänsterpresidenten Salvador Allende, vilket följdes av närmare 17 år av brutal diktatur där 3 216 människor mördades, varav 1 093 fortfarande aldrig återfunnits.

Tidigare samma år genomfördes en statskupp i Uruguay, under förevändningen att bekämpa den marxistiska stadsgerillan Tupamaros. USA stödde kuppen bland annat genom finansiering och träning av polis och militär. Även här använde sig militären av metoden att se till att deras offer försvann spårlöst, vilket än idag orsakar stort lidande bland anhöriga som inte vet vad som hänt och som inte fått begrava sina närstående.

I Argentina skedde ett flertal statskupper under 1900-talet, men den mest betydande skedde 1976 då president Isabel Perón avsattes. Under den följande terrorregimen försvann fler än 30 000 människor, och grova brott mot mänskliga rättigheter begicks.

I Nicaragua genomfördes en revolution år 1979 mot den USA-vänlige diktatorn Anastasio Somoza. Revolutionen avsatte Somoza och Sandinisterna tog makten i landet. Kort därefter bildades olika kontrarevolutionära, antikommunistiska gerillarörelser, som kom att kallas Contras. De arbetade emot det nya vänsterstyret i landet genom att starta en kontrarevolution i form av ett inbördeskrig, och fick stort stöd av USA i form av finansiering och militär träning. Många av dessa grupper mördade civila och använde sig av tortyr. USA:s president Ronald Reagan gick så långt att i hemlighet ha sålt vapen till Iran (som var föremål för ett vapenembargo) för att finansiera Contras, i den så kallade Iran-Contras-affären 1986.

I Panama hade den USA-stödde Manuel Noriega makten, och tillhandahöll en bas för Contras verksamhet i Nicaragua. Men när Noriega blev ett problem för USA tack vare hans samarbete med colombianske knarkkungen Pablo Escobar invaderade USA Panama 1989 med 20 000 soldater och tillfångatog Noriega. De tog med honom till USA där han stod åtalad för bland annat narkotikasmuggling.

Situationen påminner starkt om invasionen av Venezuela och kidnappandet av president Nicolás Maduro, med skillnaden att narkotikasmuggling i det fallet enbart är en ursäkt för USA som vill komma åt Venezuelas naturresurser.

Det finns åtskilliga fler exempel på USA:s interventioner i Latinamerika, och inget land har helt sluppit undan. Hundratusentals människor i Latinamerika har torterats, mördats och försvunnit som en direkt eller indirekt följd av USA:s behov att eliminera alla potentiella hot och att få tillgång till resurser som inte tillhör dem. Sedan år 1776, när USA som stat grundades, har landet genomfört 400 interventioner världen över, varav hälften bara sedan år 1950.

USA-imperialismen måste besegras, och det måste ske genom organiserad arbetarkamp, både inom och utanför USA:s gränser. Arbetarklassen överallt blir lidande av krig, förtryck och invasioner, oavsett om de bor i USA, Venezuela, Grönland eller Iran. Det är också arbetarklassen som har makten att stoppa förtrycket.