Fördjupning: Socialistisk planhushållning

Fem artiklar på temat i Offensiv #1660:

1. DAGS FÖR NYA KRAV PÅ SOCIALISM OCH DEMOKRATISK PLANHUSHÅLLNING av Arne Johansson
2. LUCASPLANEN 1976 – ARBETARNAS PLAN FÖR EN SOCIALT NYTTIG PRODUKTION av Sammy Albright
3. ENERGIHUSHÅLLNING KRÄVER EN PLAN FÖR OMSTÄLLNING av Offensivs redaktion

Del 2: LUCASPLANEN 1976 – ARBETARNAS PLAN FÖR EN SOCIALT NYTTIG PRODUKTION

av Sammy Albright, Ungdomsorganisatör för Socialist Alternative i USA.

Från rekordhetta och förödande översvämningar till hotet om ett storkrig i Mellanöstern – varje dag påminns vi om hur brådskande det är att stoppa kapitalisternas och deras regeringar från att förstöra planeten. Tänk om vi utnyttjade arbetarnas kompetens inom krigs-, fossil-, textil- och modeindustrin för att tillverka tåg istället för stridsflygplan, solpaneler istället för oljeplattformar och prisvärda kläder av hög kvalitet istället för snabbmode.

Som revolutionära socialister anser vi att samhället ska grundas på arbetarstyre – verklig demokrati – samt organiseras i enlighet med behov och i samklang med naturen.

Låter allt detta utopiskt? Arbetarna på Lucas Aerospace visade att det är möjligt.

I januari 1976 publicerade arbetarna vid Lucas Aerospace i Storbritannien en alternativ plan för framtiden för sina jobb. Företaget hade 18 000 anställda på 17 anläggningar i Storbritannien och Nordirland. 50 procent av produktionen gick till försvarsindustrin.

Det var en tid av omfattande och beslutsam facklig kamp att försvara jobb och teknikomställningar på arbetarnas villkor. Man sökte en produktion som gjorde social nytta. När fabrikerna i Upper Clyde Shipbuilders i Glasgow hotades av nedläggning 1971 ockuperade arbetarna varvet och fortsatte att bygga fartyg. De visade att det är arbetarna som kontrollerar produktionen, inte cheferna. Detta hade en stark inverkan på fackliga aktivister över hela landet.

En våg av fabriksockupationer spred sig över norra England. Gruvarbetarstrejker 1972 och 1974 ledde till att den dåvarande högerregeringen tvingades avgå. Den nya socialdemokratiska Labourregeringen – under tryck från den rådande antikrigsstämningen, motståndet mot kärnvapen och Vietnamkriget – ville minska militärutgifterna. Företagsledningen för Lucas Aerospace satte sig emot. Mer militär produktion och det med färre anställda var deras svar. Nätverket av fackliga förtroendemän på Lucas Aerospace, Joint Shop Stewards Combine Committee (JSSCC), gick i sin tur bestämt emot ledningens planer.

I november samma år träffade JSSCC industriminister Tony Benn, en vänsterpolitiker inom Labourpartiet. Arbetarnas företrädare (Shop Stewards motsvaras av våra arbetsplatsombud) krävde att även Lucas Aerospace skulle ingå i det förstatligande av flygindustrin som Labourregeringen förberedde och som också omfattade stora delar av den brittiska bilindustrin. Benn utmanade kommittén att ta fram en alternativ strategi för företaget, vilket de också gjorde och den blev känd som Lucasplanen. Financial Times beskrev planen som ”en av de mest radikala alternativa planer som någonsin utarbetats av arbetare för sitt företag”.

Tyvärr förverkligades varken de tyska alternativa planerna eller Lucasplanen. Skulden för detta låg i fackföreningarnas konservativa ledningar och den högerförskjutning som skett inom Labourpartiets ledning. För att genomföra en alternativ produktionsplan skulle det ha krävts fackföreningsledare och politiska ledare som var beredda att bryta helt med kapitalismen.

För att åstadkomma en så ambitiös produktionsförändring som Lucasplanen, för att inte tala om omställningen av hela förorenande industrier, behöver man bygga upp en sektorsövergripande, revolutionär socialistisk utmaning av kapitalisternas, arbetsgivarnas, ägande av produktionsmedlen, med arbetarna i de mest förorenande industrierna i spetsen. (I Sverige står 15 storföretag för 25 procent av utsläppen, Offensivs kommentar.) Så länge dessa industrier förblir orörda och i privata händer kan vi inte börja ta itu med klimatkrisen på allvar eller stoppa drivkraften mot dödliga krig.

Lucasplanen visar att arbetare i förorenande industrier och vapenindustrin kan spela en central roll i kampen för att stoppa krig och klimatförändringar. När till exempel IAM-maskinister som arbetade på Pratt & Whitney strejkade i maj i år i Connecticut, USA, stoppade de produktionen av stridsflygplanet F-35, även om deras huvudkrav var att behålla sina jobb.

Tyvärr har ett antal fackliga ledare fallit för det falska valet mellan ”jobb eller miljö”. Dessa ledare hyser ingen tilltro till kampens möjligheter och anser det omöjligt att vinna en strid som verkligen utmanar den härskande klassen. Av den anledningen gav AFL-CIO-ledningen (USA:s motsvarighet till LO och TCO) sitt stöd till byggandet av Dakota Access Pipeline 2016 och försökte ursäkta sitt svek med att bygget skapade några tusen tillfälliga jobb. Att det ”skapade jobb” var också skälet till att stålarbetarfackets ledning i Pennsylvania gav sitt stöd till Trump 2024 och hans plan för mer fracking.

Lucasplanen visar oss att när arbetarna får chansen väljer de socialt nyttigt arbete för hela samhällets bästa istället för att fortsätta producera förorenande krigsmaskiner för miljardärernas vinster. För att nya Lucasplaner ska kunna bli verklighet måste vi konfrontera hela det kapitalistiska systemet och ersätta det med äkta arbetardemokrati för att säkra våra liv och planetens framtid.■

Vad gjorde Lucasplanen så unik?

1.) JSSCC bad sina arbetskamrater, de som utsett dem, att utarbeta planen, inte externa ”experter”. Enligt vedertagen kapitalistisk visdom vet ledningen, konsulter och externa experter bättre än arbetarna. Lucasarbetarna visade att de hade fel. De utnyttjade sina färdigheter och sin ingående kunskap om sitt arbete för att föreslå ett program med över 130 olika produkter som de kunde tillverka istället för stridsflygplan, bland annat solpaneler, elbilar och dialysmaskiner, något som var långt före sin tid. De uppfann till och med ett nytt, miljövänligt och effektivt transportmedel kallat väg-järnvägsbuss, som kunde köra både på spår och vägar för att förse landsbygden med kollektivtrafik.

2.) Arbetarna baserade sin plan på ”socialt nyttigt arbete” snarare än vinst. I sin kampanj ställde Lucasarbetarna stridsflygplan mot dialysmaskiner och uttryckte hur de ville använda sina färdigheter och kunskaper för att hjälpa människor, inte för att skapa dödsmaskiner.

3.) Planen krävde demokratiskt offentligt ägande för att kunna genomföras. Arbetarna som ledde Lucasplanen började ifrågasätta hela det kapitalistiska systemet. De ville helt enkelt använda sina färdigheter för att producera socialt nyttiga varor, men det krävde att man avskaffade det kapitalistiska ägandet och lade det i händerna på dem som hade mest kunskap om produktionen – arbetarna. Vidare borde storföretagen och bankerna överföras till demokratiskt offentligt ägande som en del av en socialistisk planekonomi.

4.) Lucasarbetarnas idé spred sig internationellt. Klassmedvetna arbetare runt om i världen såg den och demokratiskt offentligt ägande som en strategi för att bekämpa fabriksnedläggningar. År 1982 bildade fackförbundet IG Metall vid Blohm & Voss varv i Hamburg, Tyskland, landets första arbetsgrupp för alternativ produktion i ett område som var hårt drabbat av ekonomisk kris. I slutet av 1983 hade omkring 40 sådana arbetsgrupper bildats, inte bara inom varvsindustrin och försvarsindustrin.

Kraven gick längre och omfattade en översyn av företagens beslutsstrukturer. I Tyskland var varken företagsledningen eller regeringen entusiastiska över arbetarnas planer. Liksom med Lucasplanen blev det snabbt klart att arbetsgruppernas mål inte kunde uppnås på företagsnivå.