Massprotester mot Milei

Av Marcus Kollbrunner // Artikel i Offensiv

Onsdagen den 30 april marscherade tiotusentals i en ny protestdag mot Argentinas högerextrema president Javier Milei och hans motorsågsmassaker på den offentliga sektorn, pensioner och arbetares rättigheter, bara för att åter strömma ut på gatorna på 1 maj.

Det är nya exempel i den långa rad av stora protester som hållits i år, vilket tvingade den fackliga byråkratin att överge den ”borgfred” som byråkratin proklamerade ifjol och utlysa en generalstrejk den 10 april, den tredje hittills mot Milei. Milei har tappat stöd i opinionsmätningar efter en kryptoskandal, ett nytt låneavtal med impopulära IMF och en ny ökning i inflationen. Vad som behövs nu är en plan för upptrappad kamp och en ny generalstrejk, med sikte att fälla den högerextrema regeringen.

Årets första stora kampdag var den 1 februari, under parollen ”för antifascistisk och antirasistisk stolthet”. Det var en reaktion mot Mileis reaktionära tal i Davos, inspirerad av Trumps installation som president, där Milei sa att ”feminism, mångfald, genusideologi, inkludering, jämlikhet, invandring, abort, ekologism” är ursäkter för att öka statens makt och ”förvrida ädla ideal”. Milei deklarerade att Argentina skulle lämna Världshälsoorganisationen, (WHO), förbjuda transungdomars rätt till vård och att femicid (att kvinnor mördas på grund av att de är kvinnor) skulle tas bort från lagen.

Hundratusentals marscherade i en protest som utlysts av hbtqi+-rörelser, fack, kvinno- och invandrarorganisationer samt vänstergrupper. Det följdes av nya stora demonstrationer på kvinnodagen den 8 mars.

Nästa stora sammandrabbning var onsdag den 12 mars. Onsdagar är sedan länge en dag då pensionärer protesterar för bättre villkor framför kongressbyggnaden. Dagen har fått ökad betydelse eftersom pensionärerna drabbats hårt nedskärningar och som följd av polisrepressionen mot protesterna. Den 12 mars var särskilt viktigt då flera av de stora fotbollslagens supporterklubbar mobiliserade till demonstrationen, i protest mot polisvåldet. Demonstrationen möttes av hård repressionen var stark, med drygt 100 bortförda av polisen och efter protesterna den 12 mars lade regeringen fram ett lagförslag som helt förbjuder supporterklubbarna.

Den 24 mars var återigen hundratusentals ut på gatorna, på dagen som markerar minnet och motståndet mot militärdiktaturen.

Allt detta satte en stark press på den fackliga byråkratin att överge ”borgfreden” som deklarerades i fjol. De utlyste generalstrejken den 10 april och mobiliserade till pensionärernas protestdagar den 9 och 30 april. Men även om generalstrejken var en framgång, har inte den fackliga byråkratin något intresse av att trappa upp kampen med en ny och längre generalstrejk med sikte på att fälla regeringen. Istället utlystes strejken för att lätta på trycket underifrån.

Argentina är starkt polariserat mellan de som är emot Milei och de som stödjer, åtminstone för tillfället, hans ekonomiska politik.

Den starka åtstramningen har lett till att den månatliga inflationen saktat ned. Men till ett oerhört högt pris: 40 000 offentliganställda har avskedats, pensioner har urholkats, sjukvård, utbildning och miljöskydd har skurits ned. Antalet personer som sover på gatorna i huvudstaden Buenos Aires har ökat med 23,2 procent mellan november 2023 och 2024.

Milei har haft en relativ hög popularitet, men den föll snabbt i och med hans inblandning i ”cryptogate”, en skandal i och med lanseringen av kryptovalutan libra. Libra var en typisk ”memecoin”, en kryptovaluta ännu flyktigare än exempelvis bitcoin, som lanseras för att tjäna snabba pengar. När libra lanserades av Mileis bekanta så gjorde han propaganda på X för den. Det hjälpte valutan att stiga snabbt i pris för att sedan kollapsa, allt inom några timmar. Medan ett fåtal tjänade storkovan, beräknas 44 000 personer ha förlorat stort.

Om Milei är impopulär hos dem som drabbas av hans politik, så är han populär hos ”marknaden”, inklusive IMF, Internationella valutafonden. Hans parti har bara en minoritet i parlamentet, men räknar med stöd från andra högerpartier för sina attacker.

Milei räknar med att hans parti kommer att växa under mellanvalet i oktober, då en tredjedel av kongressen ska bytas ut, men det är långt från säkert.

Hans stöd kan också falla snabbt om ekonomin försämras och inflationen åter tar fart, vilket skulle undergräva känslan hos en del att ekonomin trots allt är på rätt väg. Milei har låtit peson falla i värde, vilket pressat inflationen uppåt och valutareserven var på väg att tömmas. Rädslan för en kollaps i valutan drev Milei att söka ett nytt lån hos IMF på 20 miljarder dollar och omförhandla ett lån med Kina, vilket gav ytterligare 5 miljarder dollar. Avtalet med IMF inkluderar åtaganden om nya ”strukturella reformer”: försämrad arbetsrätt, lägre pensioner och nedskärningar. IMF kräver också att Milei snabbar på privatiseringarna. Avtalet inkluderar också en ytterligare devalvering, vilket gör att priserna kan stiga snabbare igen.

Allt pekar på ytterligare attacker, men också fortsatt kamp. Milei kan besegras. Det som ännu räddar Milei är passiviteten hos den fackliga byråkratin och avsaknaden av ett politiskt alternativ.

Vänsteralliansen Arbetarna Vänsterfront – Enhet (FIT-U) har haft bra resultat som en valallians, men agerar ofta splittrat inom fack och sociala rörelser och har därför inte lyckats utmana den byråkratiska ledningen. Bygget av en stark socialistisk vänster är fundamentalt för att utmana Mileis högerextrema regim. Om Milei kan fällas, kommer det att vara ett enormt exempel i kampen mot extremhögern internationellt.