Massprotesterna fällde Bouteflika

av Per Olsson

Nya landsomfattande demonstrationer sker löpande i Algeriet som inte verkar ge sig tills ett nytt politiskt system är på plats (foto: Fethi Hamlati, Wikipedia commons).

Algeriets president Abdelaziz Bouteflika – som suttit vid makten sedan 1999 – avgår, en övergångsregering tillsätts och val ska hållas om tre månader. Det blev den sönderfallande regimens senaste svar på de massprotester som skakat landet sedan den 22 februari. Beskedet om att Bouteflika omedelbart avgår kom bara dagen efter att regimen aviserat att presidenten avgår den 28 april, ett besked som möttes av nya omedelbara demonstrationer.

Dagen innan, i måndags, uppgav Algeriets statliga tv att den svårt sjuke president Abdelaziz Bouteflika bestämt sig för att avgå den 28 april.
Tre dagar innan hade mer än 1 miljon människor demonstrerat i huvudstaden Alger mot Bouteflika och hans regim. Det var den hittills största mobiliseringen i den historiska masskamp som inleddes den 22 februari och som sedan dess vuxit i styrka och beslutsamhet.
Bouteflikas avgång är en seger för masskampen. Budskapet från de många som firande presidentens fall igår kväll (den 2 april) var: “Vi vunnit slaget, men inte kriget – vi har mer att göra”.
– Jag demonstrerar mot systemet, som måste bort. Det finns alldeles för många stora orättvisor i det här landet, sa en av de som demonstrerade i Alger den 29 mars till New York Times.
Med ”systemet” åsyftas hela den korrupta regimen och dess politik som berikat den maktfullkomliga klicken runt president Bouteflika, som efter sin stroke 2013 blivit samma klicks galjonsfigur.
Sedan protesterna inleddes i slutet av februari och massorna gick ut på gatorna har landet förändrats och en ny makt etablerats. Inom loppet av bara sex veckor har den reaktionära auktoritära regimen blivit starkt försvagad och splittrad. 

En av regimens förtrogna, den stenrike affärsmannen och före detta arbetsgivarchefen Ali Haddad, blev nyligen arresterad efter att ha försökt fly landet. Även armén, det styrande partiet FLN och koalitionspartnern RND har splittrats samt exempelvis det officiella facket UGTA. Och nu tvingas den sönderfallande regimen att dumpa Bouteflika i hopp om att undgå att ställas till svars för sina brott och för att om möjligt få masskampen att bedarra.
Men det är inte sannolikt. De tidigare eftergifter som gjorts har bara ökat massornas krav på en genomgripande politisk förändring – hela regimen måste bort. En ”Bouteflikaism utan Bouteflika”  tycks nu vara en stängd reträttväg för de styrande.
När arméchefen Ahmad Gaid Salah, en av Bouteflikas medregenter, i förra veckan sa att Bouteflika bör avsättas med hänvisning till konstitutionens paragraf 102 som säger att om presidenten inte är kapabel för sin post måste han bort blev svaret från fredagens demonstranter: ”Avgå Bouteflika, ta Gaid Salah med dig!”. Demonstranterna lyfte istället fram konstitutionens paragraf 7 som slår fast att ”all makt utgår från folket”.
Studentorganisationer fanns bland de som manade till nya landsomfattande demonstrationer i tisdags (den 2 april).
– Att Bouteflika avgår ändrar inget. Han försvinner, men regimen blir kvar. Vi fortsätter att demonstrera tills vi får  ett nytt politiskt system, säger en representant för de demonstrerande studentorganisationerna till Al Jazeera.

Bakom protestvågen finns ett utbrett missnöje med den nuvarande ordningen och en vilja att göra upp räkningen med den korrupta elit som plundrat landets resurser  och monopoliserat den politiska makten. Den en och en halv månad långa kampen har inkluderat demonstrationer, strejker och studentockupationer i ett land där protester i praktiken varit olagliga.
Regimen, som kalkylerat med att presidentvalet skulle bli en lätt procedur, blev totalt överraskad av den spontana revolt som följde efter beskedet om Bouteflikas kandidatur. Även imperialismen togs med överraskning och har sedan dess (den 22 februari) med stigande oro följt händelseutvecklingen. 

Men än så länge har kampen inte formulerat ett klart alternativ baserat på massornas självständiga organisering, vilket har gett borgerliga grupperingar och nyväckta oppositionella en möjlighet att framställa sig som proteströrelsens ledande företrädare och policymakare. Till skillnad från massorna på gatorna önskar dessa borgare endast att dagens maktelit ersätts av en ny som berikar sig på samma sätt som den gamla.
Avhopparna från den gamla regimen, och de ökar i antal för var dag, hoppas på en kompromiss med delar av oppositionen, vilket dock förhindrats av att masskampen vunnit i styrka och beslutsamhet. 
De närmaste dagarna och veckorna blir avgörande. Det kan inte uteslutas att regimen i ett desperat försök att rädda sig kvar vid makten trappar upp repressionen och militären tar över. I Sudan har hård repression – bland annat i form av ett sex månader långt undantagstillstånd, massarresteringar och militärstyre – gett diktatorn al-Bashir en tillfällig respit. Men i Algeriet har kampen och regimens sönderfall gått betydligt längre än i Sudan. 
Ett försök från armén att ta över i Algeriet skulle sannolikt innebära att de väpnade styrkorna splittrades och att många av de soldater som nu ger sitt passiva stöd till kampen går med i massrörelsen.

Massorna kan endast lita till sin egen styrka, organisering och solidaritet. De eftergifter som regimen har tvingats göra är framgångar, men de är få och kommer för sent. Bouteflika och den regim han formellt leder måste omedelbart och villkorslöst avgå för att ge plats åt en ny regering baserad på kampen och dess organisering – självständiga oberoende fack, studentorganisationer och andra gräsrotsrörelser.
Kampen för att störta den gamla korrupta politiska ordningen är också en kamp för att störta det kapitalistiska system som denna ordning vilar på. Regimens kapitalistiska politik med åtstramningar och privatiseringar skapade arbetslöshet och sjunkande levnadsstandard, samtidigt som den har närt plundring, misshushållning och korruption. ”Vart har alla pengar, särskilt från exporten av olja och gas, tagit vägen?” är en fråga som starkt bidragit till att ge revolten dess dynamik.
Landets ekonomi är ensidigt inriktad på exporten av  olja och gas, som står för två tredjedelar av stats­inkomsterna och en tredjedel av BNP. Bland de som profiterar på energitillgångarna finns oljejättar som BP, Total och Repsol.

Algeriets tillgångar – företag, banker, naturtillgångar och jorden – måste ägas gemensamt av samhället och styras demokratiskt om det ska bli möjligt att skapa jobb, välfärd och ett varaktigt nytt politiskt system.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!