Mellanöstern efter Trumps bombangrepp mot Iran

Av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Efter bombangreppen mot Iran har fred har förklarats, men det finns ingen fred och stabilitet i regionen. Trumps ”12-dagarskrig”, en hänvisning till sexdagarskriget 1967, är i själva verket ett 20 månader långt krig som pågått sedan den 7 oktober 2023 och har en mycket längre historia. Folkmordskriget i Gaza fortsätter, med 50 till 100 personer som står i kö för mat och dödas varje dag av israeliska soldater.

Den israeliska armén kontrollerar nu över 80 procent av Gaza, där 2 miljoner palestinier lever i svält och regelbundet beordras att evakuera till allt mer minimala områden. Västbanken är också ett område som är vittne till pågående etnisk rensning. Israel har också etablerat en permanent militär närvaro i både Libanon och Syrien och genomför regelbundna attacker.

Det senaste året har vi sett en stor förändring i den regionala maktbalansen i Mellanöstern till förmån för staten Israel. Iran har förlorat sin ”axel”, och dess globala allierade kan inte ge militärt stöd.

International Socialist Alternative (ISA) har många gånger pekat på den hybris som präglar Netanyahu och hans extremhögerregering. Med attacken mot Iran nådde detta sin höjdpunkt. Behovet av att involvera USA, med Trump som pressade Iran till att ”kapitulera” och som strävade efter sin egen form av vapenvila, innebar att Netanyahu ibland var tvungen att hålla sig tillbaka.

På tisdagsmorgonen den 24 juni, efter ett samtal med Trump, var han till och med tvungen att beordra stridsflygplan som redan var i luften att vända om.

Netanyahus lyckades inte uppnå det regimskifte i Iran som han länge eftersträvat. Netanyahu vill ha ett nytt Syrien, en ny regim som kan hantera den inre oppositionen men är svag utanför land ets gränser. Al-Sharaa-regeringen i Syrien har vänt sig till Väst, bland annat genom att träffa Trump i Saudiarabien, och har både israeliska och turkiska trupper inom sina gränser. Iran är dock ett annat fall. Trump siktar en variant av Irakkriget 1991, då diktatorn Saddam Hussein fick sitta kvar vid makten efter att det USA-ledda kriget avslutats.

Det verkar också som om Netanyahu misslyckades med sitt mål att förstöra Irans kärnvapenprogram och anrikning. Till skillnad från Trump, som påstår att anläggningarna i Fordow nu är ”helt utplånade” säger Pentagons säkerhetstjänst (DIA) att bombningarna bara fördröjde Irans förmåga att producera kärnvapen med högst sex månader.

Om diktaturen i Iran nu – vilket inte är överraskande – tar konkreta steg mot kärnvapen kommer både Israel och USA att attackera igen, hårdare och med större kraft. Teheran har redan hävdat att dess kärnkraftsaktiviteter kommer att fortsätta och Internationella atomenergiorganet (IAEA) säger att 408 kilo 60-procentigt anrikat uran saknas. Iran har fortfarande kapacitet att fortsätta mot en bomb, sade experter igår.

Jämfört med Afghanistan och Irak saknar den amerikanska imperialismen styrkor på marken. Och även då resulterade det inte i de ”demokratier” som neokonservativa talade om. Militära interventioner och bombkampanjer, som i Afghanistan, slutade med att talibanerna återtog makten. I utrotningskriget mot Gaza har Netanyahu inte ens någon slutplan.

Det Netanyahu uppnådde med attacken mot Iran var att tysta de så kallade oppositionspartierna i Israel, varav några krävde ännu hårdare attacker. Han tystade också de hycklande västliga regeringarna, som vid G7-mötet i Kanada prisade Israels ”rätt att försvara sig” och varnade för det hot mot världen som Iran utgör.

Vapenvilan är naturligtvis välkommet för en befolkning som har utsatts för bombningar. Men ingenting är löst i Mellanöstern. USA-imperialismens närmaste allierade är Netanyahus regering, som saknar majoritetsstöd, och diktaturer som på liknande sätt som den iranska regimen förtrycker protester och rörelser från gräsrotsnivå. Och medan Trump betonar deras investeringar i USA är Kina fortfarande Saudiarabiens största handelspartner.

Som revolutionära socialister – marxister – pekar vi på historien av revolutioner och uppror i regionen – senast 2010-11, då arbetarklassen spelade en avgörande roll i både Egypten och Tunisien. Och de nästan ständiga rörelserna i Iran, från studentrörelsen 1999, den revolutionära vågen 2009 och Kvinna, Liv, Frihet 2022, med unga kvinnor i spetsen tillsammans med förtryckta nationaliteter.

Strejker i Iran är vanliga, senast med de stora lastbilschaufförsstrejkerna som omfattade hela landet. Men vi pekar också på behovet av organisation, centralisering och samordning av kampen och ett tydligt program. Lärdomarna från revolutionerna för 15 år sedan måste studeras.

Det finns vissa inom vänstern som hävdar att arbetarklassen i Israel aldrig kommer att resa sig, medan andra säger att regimen i Iran aldrig kan störtas.

År 1939 skrev Trotskij att ”idag har världsreaktionen fått en monstruös omfattning … Fascism kan kanske ta över hela Europa.” Han argumenterade dock starkt, baserat på historiska erfarenheter, att ”… därmed har den berett marken för den största revolutionära krisen. (…) Det är absurt, ovetenskapligt och ohistoriskt att tro att reaktionen kommer att fortsätta utvecklas i samma gradvisa takt som den hittills har ackumulerats. Reaktion innebär att de sociala motsättningarna mekaniskt undertrycks. Vid ett visst stadium är en explosion oundviklig.”

ISA varnade länge för Trump 2.0 inte kommer att vara såväl farligare som vara beredd att gå mycket längre i sina attacker än vad Trump gjorde under sin första tid som president..

Vi ser både honom och Netanyahu som representanter för systemet, inte bara som galna individer. Vi har förstått att världen har gått in i en ny epok, att den tidigare vågen av kapitalistisk globalisering och nyliberal marknadsdominans måste ersättas.

Detta i sin tur har skapat en djup politisk kris för liberala och socialdemokratiska partier. De har alla svängt kraftigt åt höger och skiljer sig i praktiken inte från traditionella borgerliga högerpartier. Denna högerförskjutning har ytterligare stärkt krafterna ännu längre till höger, som vi har sett i år i Portugal, Rumänien, Tyskland, Polen och på andra håll.

Trump vill ses som den som dikterar händelserna. För bara två dagar sedan, efter att ha mottagits som en kung i Belgien för Natomötet, verkade han tveka om Natoländerna borde försvara varandra. Och när han berömde Iran för att ha varnat i förväg om sina missiler mot den amerikanska basen i Qatar, tillade han att sanktionerna mot Kina för att man köpt olja från Iran skulle hävas och uttryckte förhoppningar om att Peking skulle köpa mycket ”olja även från USA”.

Samtidigt har han fullständigt misslyckats med sitt löfte om fred i Ukraina. Han vill lämna Ukraina som ett europeiskt ansvar, men kan inte helt dra sig ur.

Den viktigaste arenan för Trump och motståndet mot honom är naturligtvis USA självt. Den senaste protestdagen var den största någonsin i USA, med 5-10 miljoner deltagare i demonstrationer efter den polisiära migrationsmyndigheten ICE:s räder i Los Angeles.

Det är masskamp med arbetarklassen i spetsen som kan stoppa Trump.