av Johan Sand, narkos- och intensivvårdssjuksköterska // Artikel i Offensiv
Att skriva en sammanfattning av 2021 från mitt perspektiv som sjuksköterska är egentligen en lätt uppgift. Mycket jobb är sammanfattningen av hela detta år.
När det nya året 2021 började var Stockholms intensivvårdsavdelningar, såväl de ordinarie som de tillfälliga, fyllda till bristningsgränsen av covid-patienter. Stora delar av akutsjukhusens planerade operationer, förutom canceroperationer och kejsarsnitt, hade ställts in för att frigöra personal som kunde bemanna vårdplatserna på de tillfälliga intensivvårdsavdelningarna.
De vanliga vårdavdelningarna var också i stor utsträckning belagda med covid-patienter. Men ett ljus i covid-mörkret var att de första vaccinationerna ägde rum strax innan årsskiftet! Även om tillgången till vaccin var dålig var det ändå ett hopp om ett slut på pandemin.
En stor skillnad i den andra vågen jämfört med den första vågen under våren 2020 var att det inte kom lika mycket personal utifrån, alltså som inte redan arbetade på Karolinska. Under den andra och senare tredje vågen var det bara enstaka frivilliga som kom. Däremot använde sig Karolinska av inhyrd personal från bemanningsföretag i allt större utsträckning.
I februari började inflödet av nya covid-patienter att minska, men redan då talades det om en tredje våg. Erfarenheter från andra länder talade också för att det skulle komma en tredje våg. Covid-iva i Solna stängde i februari och covid-iva i Huddinge kunde stänga i början av mars, men redan då började antalet nya smittade öka så sakteliga, och det dröjde bara två veckor innan covid-iva i Huddinge öppnade igen.
Vi hade vid det här laget lärt oss en hel del om hur vi skulle ta hand om svårt sjuka andningspåverkade covid-patienter. Statistiken över hur många som överlevde var mycket bättre än i mars-april när de första patienterna lades in på iva. Men tyvärr gick det inte alltid, utan alla vi som jobbade på covid-iva under vintern och våren upplevde flera tragiska händelser när patienter avled trots stora ansträngningar.
Den tredje vågen kom mycket riktigt, och för min del blev det åter till covid-iva i slutet av mars efter ca en månads jobb på min vanliga arbetsplats, operationsavdelningen på Karolinska Huddinge. Även om rutiner, lokaler och inte minst arbetskamrater var bekanta vid det här laget kändes det väldigt tungt. Det var jag inte ensam om att tycka. Hela intensivvården har åderlåtits på personal. I Huddinge har kanske 25 procent av iva-sjuksköterskorna fått nog sedan mars 2020 och slutat.
Kombinationen konstant underbemanning, stress, pressen att alltid jobba mer och känslan av att aldrig nånsin ges minsta lilla andrum sliter i längden. Vackra ord och mycket fikabröd kan inte uppväga det. Det är också tydligt från såväl den politiska ledningen som sjukhusledningen att man inte har några ambitioner att bygga ut intensivvården, bara hålla näsan precis över vattenytan.
Det är uppenbart ett företagsekonomiskt synsätt, där 100 procent beläggning är det enda ekonomiskt effektiva som gäller.
Även om covidläget har varit bra, det vill säga att få patienter har behövt sjukhusvård för covid-19, har hösten inneburit fortsatt mycket jobb. Alla uppskjutna operationer, undersökningar och behandlingar som covid medfört har gett upphov till en vårdskuld som nu ska arbetas igenom. Det har skett bland annat genom extra lördagsoperationer. Under tio höstveckor har det varit flera extra operationslag som arbetat varje lördag med uppskjutna operationer.
Hela pandemin har slitit hårt på vården, allra mest på dess personal. På min arbetsplats är vi långt ifrån full personalstyrka. Sedan hösten 2020 har vi personal från bemanningsföretag för att kunna genomföra alla operationer – varje dag. Detsamma på den postoperativa avdelningen, alltså uppvakningsavdelningen dit patienter kommer efter operation.
Det är dyrt att anlita bemanningsföretag, men att ge den fast anställda personalen lönelyft för att behålla dem istället verkar vara ett förbjudet alternativ för sjukhusledningen. Någon helhetssyn verkar inte finnas, men det är antagligen en medveten policy från den politiska ledningen att de offentligt ägda sjukhusen sakta ska svältas och tvingas till dyra nödlösningar för att kunna visa hur ineffektiva de är…
Några som sade ifrån med besked var barnmorskorna. De krävde bättre bemanning, fler förlossningsplatser, en barnmorska per födande kvinna och högre löner. De har genom att protestera öppet tvingat politikerna att backa.
Det får bli slutordet över detta exceptionella år: det lönar sig att protestera! Även om man inte alltid kan uppnå allt, och även om det kan verka hopplöst, går det att åstadkomma förbättringar när man tar strid tillsammans.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.